”Personen som blir full — han är inte min pappa”

Ninas öppna brev om alkoholism i familjen

NYHETER
Nina är 19 år och ser ut som vem som helst, men hon bär på en hemlighet – hennes pappa är alkoholist. Här skriver hon ett öppet brev till alla som ser ner på hennes familj.

”Jag ser ut som vem som helst men är annorlunda. Jag bär på en hemlighet, som många andra. Hemligheten är välkänd, och ändå väl gömd.

Jag är barn till en alkoholist.

Den allmänna synen på alkoholister är nedvärderande. En loser utanför systemet, en som är psykiskt störd, som inte kan ta hand om sig själv.

Varför denna fientlighet?

Det handlar om samhällets okunnighet om människor i beroende. Det okända skrämmer människor.

Jag tänker mycket på hur jag ska få människor i min omgivning att ändra uppfattning om alkoholisten.

De ”fyllgubbar” ni ser utanför systemet och i parkerna utgör fem procent av alkoholisterna i Sverige. Det är vad ni ser.

De resterande 95 procenten är vem som helst, kanske den du minst anar. Hur länge ska samhället och politikerna förneka att de finns? Vad gör sjukdomen så pinsam att tala om?

Alkoholismen består främst av förnekelse. Får man en förklaring av förnekelsen förstår man sjukdomen.

Vet ni hur en alkoholist lever?

Sjukdomen förgör min pappa. Min pappa är inte alkoholisten. Min pappa är omtänksam, kärleksfull, kreativ, smart, glad och duktig på att laga mat. Den fulla personen han blir är inte min pappa. Det är sjukdomen som tar över min pappa.

Min släkt består mestadels av min pappas syskon. De ser honom inte. De ser bara alkoholisten, familjens svarta får. Vi är utstötta. Vi blir inte bjudna till kalas.

Jag tänker inte att de ska offra hela sitt liv för att hjälpa pappa. Men, varför inte umgås med honom? Han är inte full 24 timmar om dygnet.

Och vad har jag och min syster gjort för att förtjäna denna utfrysning? Jag är pappas barn, jag valde inte föräldrar innan jag föddes.

Jag tänker så här om människors fientlighet: Den börjar någonstans. Den börjar hos politikernas ovilja att prata.

När Gudrun Schyman berättade om sin alkoholism skrevs det mycket i media, men det dog ut efter ett par veckor.

Sjukdomen finns så nära bland oss. Hos grannar, kollegor, familjer...vilka familjer som helst, rika som fattiga.

Vilket värde sätter politikerna på människor i beroende, med tanke på att det skärs ner på behandling och vård?

Och hur ska samhället öppna sina vyer om inte politikerna pratar?

Jag minns något från tv eller en tidning där Göran Persson konfronterades med frågor om ungdomars alkoholvanor. Han bröt av och började i stället prata om vuxna. Vad han sa minns jag inte, så det kan inte varit särskilt innehållsrikt. Jag undrar hur han tänker. Hur kommer samhället att se ut en vacker dag om politikerna fortsätter att ignorera ungdomarna?

Har någon politiker tänkt på hur det är att vara ungdom? Jag ska säga er att världen är hårdare idag. Kraven har ökat.

Jag ska snart fylla 20 år. Det är nu mitt liv ska börja. Det är nu jag ska umgås med kompisar, festa, resa, träffa killar och plugga.

Men vad gör jag? Jag tar hand om resterna som pappas sjukdom lämnat efter sig. Alla ärr i mitt hjärta försöker jag reparera så att det åtminstone kan slå. Jag ser inte livet för det goda längre, jag ser det onda. Jag ser ångest, smärta, plågor.

Jag kan sitta i timmar och stirra rakt in i väggen och undra om jag någonsin kan få kraft och energi. Om det finns något gott i mig.

Jag drömmer, jag dagdrömmer nästan varenda minut. Jag ska visa dem som inte tror på mig. Jag ska visa att jag har något att ge.”

Läs också

TIDIGARE ARTIKLAR:

Nina 19 år