Efter ett års väntan börjar deras nya liv

1 av 2 | Foto: Mats Strand
LIVET KAN BÖRJA För Ismet och Bahrija och deras båda döttrar Erna och Ismeta har det nya livet i Växjö just börjat. Det är dagis och svenska för invandrare. Efter 14 månader i Sverige beviljades Ismet uppehållstillstånd. Nu jobbar han som snickare på Resurscenter några timmar varje förmiddag.
NYHETER

Trean på Nydalavägen i Växjös utkant är mycket fräsch och prudentligt välstädad: nya tapeter, ny kyl och frys, tomt i diskstället, skyddande duk på den rostfria bänken.

Två stora plyschsoffor upptar halva vardagsrummet. De väl begagnade möblerna är köpta genom Röda Korset.

Här har Ismet, 28, och Bahrija, 27, hittat sin fristad efter alla hårda år av krig och fattigdom i Bosnien, här har Erna, 4 år, lekkamrater och ett dagis alldeles runt knuten och här kan Ismeta, bara 4 månader, sova lugnt bredvid föräldrarnas dubbelsäng, täckt av ett överkast i ljusaste blått.

Det är väldigt långt till Bosnien, ännu längre till stadsdelen Bronx i New York där Ismets syster Saha just har landat. Det är två nya liv för syskonen, men också två världar och två väldigt olika system om vi ser till hur flyktingar behandlas.

För Ismet och Bahrija i Sverige var det så här: Glädjebeskedet kom i brev den 18 januari. En bekant kunde översätta raderna: Ni får stanna i Sverige...

– Äntligen kunde vi börja leva igen, säger Ismet, en ganska allvarlig man med många funderingar kring politik och krig – men också mycket snabb till smittande leende.

Fakta: Förra året sökte 23 520 människor asyl i Sverige.

– Jag hade varit i Sverige över ett år, Bahrija nästan ett och ett halvt. Vi har sett hur folk runt oss tvingats åka tillbaka en efter en. Bahrija hade ju fått avslag på sin första ansökan och sedan överklagat. Månaderna gick och vi hörde ingenting. Det var ingen lätt tid.

Först när Ismets papper, av misstag, gick direkt till Utlänningsnämnden hände något positivt. Han kallades till intervju på Migrationsverket i Malmö. Det var den 24 november förra året. Knappt två månader senare kom beslutet om uppehållstillstånd.

För Ismet och Bahrija och deras båda döttrar har det nya livet just börjat. Det är dagis och svenska för invandrare och för Ismet, som var snickare i Bosnien, praktik fyra timmar varje förmiddag på Resurs-centret i Växjö där han för kommunens räkning tillverkar och lagar saker av trä, just nu mycket utemöbler.

– Jag lär mig språket där också. Sen, när jag kan tala bra och vi inte längre får introduktionsersättning tänker jag försöka utbilda mig till frisör, det är mitt drömjobb.

Pengarna, som ges från det att uppehållstillståndet är klart, ska täcka allt – också hyran på 3 817 kronor – för den här familjen 15 200 kronor netto i månaden. Barnbidrag är inkluderat.

– Det räcker precis till att leva ett normalt liv, säger Bahrija.

Vi har bilder med oss: på Ismets syster och hennes familj i New York. Alla vill titta, peka och skratta. Erna stirrar länge på kusinen Azemina, 5, som springer fram på en av gatorna i Bronx.

Ismet, som inte sett sin syster sedan december 2000 när de skildes utanför Tuzla i Bosnien, vill veta allt om hur hon och hennes familj nu har det: hur resan gick, hur de bor, vad de hoppas få för jobb...

Hur livet som flykting är i Amerika.

Fakta: Ett asylärende tar i genomsnitt ett och ett halvt år.

Det var till Tuzla i norra Bosnien Ismet lyckades ta sig den där varma och fruktansvärda sommaren 1995. Massakern i Srebrenica lyckades både han, föräldrarna och de fem syskonen undkomma. Liksom Bahrija och hennes familj: hon var bland kvinnor och barn och äldre män som i buss kördes iväg av serberna, en skräckresa över fängelselägret i Potocari och vidare till Tuzla.

Dit hade Ismet tagit sig till fots, sju dagar i skog och berg. Där träffade de båda flyktingarna varandra, där blev de kära och där gifte de sig. Men livet var hårt, säger Ismet. De bodde hopträngda i ett litet hus fyra mil utanför staden och måste klara sig bäst de kunde på diverse ströjobb.

Det tog till förra hösten innan de hade lyckats skrapa ihop tillräckligt med pengar för att Bahrija och lilla Erna skulle kunna fly vidare. Det kunde blivit Holland eller Danmark eller något annat land i Västeuropa.

Människosmugglarna bestämmer destinationen.

Mor och dotter fraktades genom Europa inlåsta i en lastbil och sattes av i en skog utanför Malmö, ingen ovanlig resa för asylsökande som kommer till Sverige. Efter ett par veckor på migrationsverkets mottagningsenhet skickades de till Blekinge.

Där, på en förläggning, fanns de när Iszmet i december lyckades ta sig till Sverige. Även han for med smugglare fast i personbilar.

Här i Växjö finns många människor från Bosnien.

– Vi kan umgås och hjälpa varandra in i det svenska samhället, säger Ismet, som så ofta med ett par ord svenska här och där. Han verkar lite skamsen för att hans svenska är så dålig efter ett och ett halvt år här men har en förklaring:

– Så länge man riskerar att bli avvisad är man inte motiverad att lära sig språket. Nu när vi kan planera för ett liv i Sverige och då måste vi kunna förstå och göra oss förstådda.

När Bahrija inte längre måste vara hemma med lilla Ismeta tänker hon också plugga svenska och satsa allt för att få ett jobb, kanske som vårdbiträde.

Fakta: Enligt UNHCR är chansen 30 procent att beviljas uppehållstillstånd under det första året i Sverige.

– Om vi jobbar båda och tjänar bra kan vi skicka hem pengar till våra föräldrar och syskon som blev kvar utanför Tuzla, säger hon.

– Jo, det är vårt ansvar för att vi var de som fick chansen till ett bättre liv, nickar Ismet.

Ja, för Ismet och hans familj gick det bra. De behövde inte vänta så länge på beskedet: att få stanna eller inte. Väntan är en tortyr – många klarar den inte. Ändå är så många beredda att försöka, chansa, satsa allt på det nya landet, på att få stanna. Kanske.

Familjen flydde med hjälp från Bosnien

Maria Trägårdh, Bo Lidén