De lever i en lång, oviss väntan på asyl

Foto: Mats Strand
OROLIG VÄNTAN I ett av höghusen just vid det lilla torget i Nydala i Malmö bor Sehadija, 37, och hennes son Emil, 18. Hon har just fått avslag på sin asylansökan, Emil väntar fortfarande på sin. Kanske dröjer det sex månader till, kanske ett år innan de
NYHETER

I ett av höghusen just vid det lilla torget i Nydala i Malmö väntar Sehadija, 37, och hennes son Emil, 18, på oss. Det är ett välhållet område med väl-ansade gräsmattor, trevliga uteplatser, mycket blommor.

– Här är lugnt och tryggt och vi trivs, säger Sehadija, med ett skyggt leende i det skarpskurna ansiktet medan den långe Emil dukar fram små koppar med mycket starkt, mycket sött och mycket hett kaffe. Med den svenska han redan lärt sig säger att det ska drickas genast, innan det hinner svalna.

Den 13 oktober förra året kom Sehadija till Malmö. Bakom sig i den lilla hemstaden Rozaje just där Montenegro gränsar till Kosovo och Serbien och där krigets flyktingar vällde fram för ett par år sedan lämnade hon pappas hus på ett rum och kök och sonen Emil.

– Jag anade att det kunde bli en mycket farlig resa och tänkte att Emil var alldeles för ung för att följa med.

Först den 5 januari i år kunde mor och son återförenas i Malmö. Efter ett halvår talar Sehadija lite svenska.

– Jag klarar mig, säger hon, men ler förläget och vänder sig till tolken för att få hjälp.

– Jag kan ställa frågor och svara på vanliga saker, jag kan handla och pruta på torget.

Riktigt jobb har hon inte medan hon väntar på att asylansökan ska behandlas. Däremot en praktiktjänst, en ny idé som provas just i Malmö.

– Jag hjälper till några timmar varje dag på en städfirma och har arbetskamrater som är svenskar.

Det är ett bra system, försäkrar hon. Dels får hon något att göra av sina långa dagar som annars skulle gått åt till att grubbla över den ovissa framtiden, dels lär hon sig vardagssvenska utan att behöva sitta på skolbänken och traggla grammatik.

Fakta: En undersökning från Migrationsverket visar att bara 20 procent blir godkända i kursen svenska för invandrare (SFI) efter fyra års försök.

Bostaden kostar 2 500 kronor i månaden. Tillsammans får hon och sonen Emil 3 600 kronor att leva på och 1 000 kronor i bidrag till hyran.

Ganska snabbt efter det att han kommit efter mamma till Malmö fick Emil börja i gymnasiet på Pildammsskolan. Han vet precis vad han ska göra efter gymnasiet: läsa ekonomi på universitetet.

Om han nu får stanna i Sverige. Eftersom Emil är 18 år behandlas hans asylansökan separat från mammas.

Sehadija hade ett omöjligt liv i Montenegro, säger hon. Ensam kvinna i en kultur där sådana är föraktade och utsatta för ständiga trakasserier och övergrepp.

– Under kriget tog jag hand om många flyktingar från Kosovo och det sågs inte heller med blida ögon.

Sehadijas man lämnade henne när Emil var bara sex månader. Hon lyckades tillkämpa sig vårdnaden om sonen. I början på 1990-talet hade hon jobb på en mattfabrik. Sedan blev hon arbetslös och hade ströjobb och höll sykurser och arbetade som telefonist på jouren för misshandlade och jagade kvinnor.

– Jag fick ta emot så många hotelser av deras och andra män att tillvaron blev helt outhärdlig.
Det är inte lätt att säga men jag tänker ofta att det bästa kanske vore att jag tog mitt liv

Därför bestämde hon sig för att fly. Hon sålde sina smycken och sin lilla bil och fick ihop 3 500 D-mark som smugglarna tog för att frakta henne i skåpbil upp genom Europa och över bron till Malmö. I ett par veckor bodde hon hos en bekant, sedan kunde hon flytta in i den lilla lägenheten i Nydala.

Fakta: Enligt Migrationsverket beviljas ungefär 70 procent av alla asylsökande uppehållstillstånd till slut. Processen kan ta upp till fyra år eller mer.

När vi träffas i maj hoppas hon starkt på ett uppehållstillstånd och en framtid här.

Bara några dagar senare kom ett brev. En vän hjälpte henne översätta alla orden:

– Det stod att Montenegro kunde ge mig skydd och att jag skulle åka tillbaka.

Samma dag svimmade Sehadija på gatan. När hon vaknade låg hon på akuten. Nu vet hon varför hon haft så ont i kroppen: ultraljud visade en cysta i vänster bröst.

När vi talas vid i juni verkar hennes sista glädje helt bortblåst. I och med avslaget tvingades hon lämna sin praktik på städfirman. Nu har hon också fått kallelse till kirurgen och oroar sig för ingreppet – och för att Emil inte heller mår bra och för att advokaten som hjälper henne överklaga migrationsverkets beslut sagt att hon måste bereda sig på en lång väntan. Minst sex månader, kanske ett år.

– Jag är inte säker på att jag klarar det. Det är inte lätt att säga men jag tänker ofta att det bästa kanske vore att jag tog mitt liv.

– Men om hon får avslag låter jag inte henne lämna mig. Då åker vi till ett annat land och försöker där. Tillbaka till Montenegro far vi aldrig, säger Emil.

De har ännu inte funnit en plats att kalla hemma.

Flydde från Montenegro

Maria Trägårdh, Bo Lidén