Stora möjligheter - för dem med jobb

Sonen förlorade jobbet - nu tvingas de leva på matkuponger

1 av 3 | Foto: Pontus Höök
TRE TIMMAR TILL JOBBET Mujo fann ett arbete redan efter två månader i Amerika. Varje dag pendlar han tre timmar med tunnelbanan för att ta sig till och från arbetet som bilmekaniker på Nionde Avenyn på Manhattan. Han har en halvtimmes obetald lunchrast.
NYHETER

I en annan New York-stadsdel, Queens, stannar chauffören utanför ett lågt, gult tegelhus på Catalpa Avenue: arbetarklass, många fattiga och flyktingar. Gata efter gata, varje kvarter ser ut på samma sätt: tvåvåningshus med burspråk, hög förstutrapp, ytterdörr i glas.

En mycket brant trappa tar oss upp till lägenheten, tre sovrum, vardagsrum och litet kök.

Vi har tolk med oss. Mujo och hustrun Hasnija talar ingen engelska och sönernas är otillräcklig för att vi ska vara säkra på att förstå.

På vägen till vardagsrummet där sofforna står, två mjuka, ljusa soffor i plysch som IRC möblerat hemmet med, passerar vi den största tv vi sett.

- Kredit, säger Mujo när han förstår att vi undrar hur de haft råd med en sådan

apparat.

Svägerskan Mersija har gått i borgen. Hon och maken Muhamed kom till Amerika från Bosnien för två år sedan. Nu är de IRC-volontärer och hjälper sina släktingar i det nya landet.

Men de talar inte heller engelska.

"Brist på engelska ska inte hindra dig från att arbeta."*

Mujo, en tunn karl i t-tröja och jeans, har en lång arbetsvecka bakom sig som bilmekaniker på verkstaden på Manhattan.

Jobbet fick Mujo efter två månader, efter tre kunde familjen betala sina egna räkningar och göra avbetalningar på flygbiljetterna från Kroatien. Chefen har flera flyktingar anställda, är snäll och hjälpsam.

- Han gav mig en bil.

Men den kan inte Mujo köra. Han blir full i skratt när han berättar: i 25 år var han privatchaufför åt direktören vid ett företag i Bosnien. I Amerika kuggades han i uppkörningen. Två gånger.

Språket då?

- Här kan man bo i hundra år utan att prata ett ord engelska, säger Mujo.

Chefen talar serbokroatiska och förklarar vad som ska göras och så länge Mujo arbetar hårt är det inget problem.

Hasnija saknar arbete.

I sex år var familjen splittrad på grund av kriget, Mujo blev kvar i Bosnien, Hasnija och barnen flydde från Zvornik till Nürnberg i Tyskland. Barnen hann gå i skola i fem år, sedan måste de lämna landet.

I Kroatien återförenades familjen och väntade ett år innan de flögs till New York. Allt de ägde rymdes i sex resväskor.

Hasnija serverar starkt, turkiskt kaffe och amerikansk tårta med grädde som ser ut som plast. Mujo tänder en ny Marlboro när han ska berätta om framtiden.

- Min uppgift var att rädda mina två söner. Jag var 50 år när jag kom. Jag har inte några stora mål. Kanske kan min hustru och jag köpa ett eget hus så småningom.

20-årige sonen Mirza, på golvet intill soffan, har just förlorat sitt arbete på lampfabriken. Mujo klarar inte att försörja honom också. Nu måste familjen söka amerikanskt socialbidrag - matkuponger.

16-åringen Mirnes går i amerikansk skola för flerspråkiga elever. Han har klarat 80 procent av alla prov. Vad vill han göra med sitt liv?

De vuxna i soffan kommer med förslag:

- Doktor!

- President!

Mirnes blänger under lugg:

- Polis! säger han.

Den amerikanska flyktingpolitiken kan så här långt verka som en solskenshistoria. Människor kommer hit, de får möjligheter att skapa sig en fin framtid. Flykting i dag, miljonär i morgon.

Men så enkelt är det naturligtvis inte.

De flydde från Bosnien

Maria Trägårdh, Bo Lidén