8,5 meter och vattnet stiger

Aftonbladets Staffan Heimerson från översvämningen i Dresden

1 av 2 | Foto: MATTIAS CARLSSON
TÖMMER HEMMET Sjuksköterskan Christina Urner bär ut möbler från sitt hus i byn Brockwitz norr om Dresden.
NYHETER

DRESDEN

Ingen stad har lidit så som den här.

- Plågan kommer alltid från ovan. I februari 1945 när jag var åtta år var det andra världskrigets final. Vi dränktes i fosforbomber. Allt lyste vitt, allt brann. Nu är det regnet och stan flyter bort, säger stensättaren Lothar Escher, 65, i Dresden.

Floden Elbe, som rinner från Tjeckien genom hela Tyskland och ut i Nordsjön, fortsatte i går efter sju dygn av oavbrutna regn över Centraleuropa att minut för minut svälla och stiga.

Omringats av vatten

Redan har skador för 100 miljarder kronor orsakats. Kemisktekniska fabriker längs stranden har omringats av vatten, fått sina lager dränkta och nu befaras att både klorin och dioxin blandat sig i Elbes vilda virvlar.

Inga lugnande besked kom under kvällen.

Tusentals människor hade vandrat upp till kajen vid Alte Markt, Dresdens gamla paradtorg med Operan, konstmuseerna, Kurfurstens gamla palats, ett par klassiska kyrkor, denna orgie i arkitektonisk skönhet som så pietetsfullt restaurerats efter att ha lagts i ruiner av den brittiske flygstrategen Arthur "Bomber" Harris.

De tittade ut mot en gammeldags mätare av vattenståndet, fäst vid en bropelare.

Den visar på 8,20 meter. Alla talar om tidernas rekordnotering, satt den 31 mars 1845: 8,77.

Dresdenborna följer trollbundna timme för timme hur siffran stiger.

När jag efter ett tag går tillbaka till mätaren igen har vattnet stigit 15 centimeter. Till 8,35.

På den jättelika parkeringsplats som normalt är en utomhusbio står 730 ambulanser utryckningsklara. De har mobiliserats från Bayern och Ruhr, Heidelberg och Hamburg.

Unga bildar kedjor

Rör läggs ut för att pumpa vatten ur de värdefulla byggnadernas källare.

Tusentals ungdomar bildar langarkedjor för sandsäckar och jag ställer mig en halvtimme i ledet för att få motion och känna hur snacket går.

Tillbaka vid kajen i skymningen. Nu 8,40 meter.

En sista sväng till kajen innan jag sätter mig ner på hotellrummet på andra sidan floden och skriver det här.

8,50.

Knackar på min dörr

Det är mera än spännande. Det är nervkittlande och oroande.

En brandman knackar nu på min dörr och kommenderar evakuering.

Källaren är vattenfylld, strömmen bryts.

Staffan Heimerson

ARTIKELN HANDLAR OM