Han älskade det goda livet

Jan Stenbeck levde ensam de sista åren

NYHETER

Han var motsägelsefull, magisk och mytomspunnen.

Ingen kunde stå oberörd inför Jan Hugo Stenbeck.

Lika beundrad som han var för sin trofasthet, lika avskydd var han för sin hårdhet.

Han älskade det goda livet - vilket också kan ha orsakat hans för tidiga död.

Foto: ÅKE GUNNARSSON
nya idéer Jan Stenbeck gillade att väcka uppmärksamhet. 1998 togs den här bilden med styrelsen för TV 3:s moderbolag MTG, utklädd till Blues Brothers. Från vänster: Odd Engström, Stig Nordin, Jan Stenbeck, Pelle Törnberg och Lars-Johan Jarnheimer.

En nära vän berättar att Jan Stenbeck under slutet av sitt liv gick upp kraftigt i vikt och kände sig ensam.

Första gången Jan Stenbeck uppmärksammades i svensk press var i en stor kulturartikel i Aftonbladet för 25 år sedan. Där utnämndes Jan Stenbeck till "Näringslivets Greta Garbo".

Artikelförfattare var kriminologen Leif G W Persson:

- Jag var kritisk mot honom i texten men han tog kontakt med mig och vi träffades, säger Leif GW Persson.

- Därefter sågs vi ganska ofta. Jag gillade honom. Man hade kul med honom. Vi hade aldrig affärer ihop. Han var en trevlig jävel som visste mycket och alltid hade en massa idéer. Och så gillade han god mat och dryck och svenska kvinnor.

"Jag var orolig för hans hälsa"

Jan Stenbecks intressen för mat och vin satte sina spår de sista åren.

- Jag var ofta på honom och tjatade om att han var tvungen att gå ner i vikt, säger Leif GW Persson. Han hade blivit så tjock att jag var orolig för hans hälsa. Men tyvärr så ville han inte lyssna.

Samtidigt som Jan Stenbeck hade många gamla journalister i sin omgivning var han extremt skygg för massmedier.

- De sista åren liknade han den excentriske miljardären Howard Hughes, säger en person som kände honom väl.

- Han hade fobier. Han trodde att han skulle kidnappas och hade även i vänliga sammanhang sin livvakt med sig, en överste ur franska främlingslegionen.

Redan som ung vägrade Jan Stenbeck ge upp en strid, vad det än gällde. Vid ett tillfälle minns studiekamraterna att han var intresserad av en flicka som inte ville bli utbjuden. Han hyrde då en sångkör som sjöng under hennes balkong, efter det fick han sin träff.

December 1964 emigrerade Jan Stenbeck. Han har sedan dess alltid varit skriven utomlands.

Bitter familjestrid om arvet

Tanken var att Jan Stenbeck skulle stanna i USA och arbeta på Wall Street. Men i mars 1976 dog storebror Hugo och januari 1977 dog pappan. Jan Stenbeck återvände och därför till Sverige. Efter en bitter arvstvist med sin syster Margaretha af Ugglas kunde han ta över ansvaret för familjens affärer.

Jan Stenbecks förhållningssätt till att möta och lösa problem var att ställa frågan: "Är du säker på att det inte ligger till precis tvärtom?"

I den andan var han fascinerad av "omöjliga" konstellationer och låta dem finna en själarnas gemenskap. Flera av hans närmaste medarbetare kom från revolutionära rörelser.

Stenbeck njöt av stora gester. Om det så var att bjuda hela Stockholm på ett milleniumfyrverkeri eller hålla sig med flera Ferrari-bilar eller att till satsa på att i Nya Zeeland vinna Americas Cup.

Varje gång han på Skeppsbron 18 skrev under ett nytt avtal placerade han pyroteknikern Tobias Morger på Skeppsholmen, som i det avgörande ögonblicket avlossade en salut.

Krävde högre stol

Medarbetare vittnar om att hans arbetsmetodik var ovanlig. Han hade ingen agenda. Han tillät inte att låsa sig och sin spontanitet med att långt i förväg göra upp om möten. Han ville att hans medarbetare på samma sätt skulle vara nomader - "snabbt upp i sadeln och ut på vidderna".

Hans inläsningsförmåga var enorm. Han kunde halstra sina ingenjörer inom alla sina sektorer, pappersmassa, telekom, datorer och medier, om material och framställningsprocesser.

Även detaljerna lade han sig i. När han lejt Göteborgsjournalisten Britt-Marie Mattsson till programledare på en av sina tv-kanalergav han order om att hon till nästa program måste sitta på en högre stol.

Stenbeck har ibland jämförts med den storslagne, småaktige, dominante, olycklige Citizen Kane i Orson Welles film.

På sin dödsbädd mumlar Kane ordet "Rosebud" och det skulle vara förklaringen till hans gåtfulla liv. Rosebud var namnet på Kanes barndoms kälke.

Lovade pappa att aldrig sälja

På liknande vis ska det ha varit en ungdomsupplevelse som präglade Stenbeck. Pappa Hugo ska på dödsbädden ha fått honom att lova att aldrig sälja pappans skogsföretag Korsnäs. Företaget blev ett Rosebud i Stenbecks liv och det livet, säger en vän, präglades därför både av fadersuppror och fadersfixering.

- Han drevs av pliktkänsla, säger en nära vän. Han var rädd för att pappa annars skulle komma och spöka.

I den andan trodde den stenhårde affärsmannen med de utsvävande vanorna också på Gud och åldrad var han fortfarande fylld av barnatro.

Han hade lätt att skaffa vänner.

Men han hade också lätt att skaffa sig ovänner, även inom sin familjekrets.

- Därför, summerar en röst, ska det bli intressant att se vilka som kommer på begravningen " och vilka som inte kommer.

Staffan Heimerson, Thomas Gustafsson