”Jag skriver för att hålla Jennifer levande”

Dagmar gjorde en bok om sin dotter som mördades av sin karatetränare

Foto: Lotte Fernvall
Trädgården – en tröst Dagmar Wallin kan inte arbeta ännu men pysslar gärna om sin trädgård. Och hon klarar av att åka och handla – i upp till tre timmar innan paniken slår till. – Jag går vidare, på mitt sätt, säger Dagmar.
NYHETER

Hur går man vidare när det värsta händer? När ditt eget barn mördas

och rycks bort för alltid?

Aftonbladets Kerstin Weigl möter Dagmar Wallin som förlorade sin dotter Jennifer i ett omskrivet mord för ett år sedan.

Jennifer dog en junikväll förra året, hon stryptes och lämnades bakom en skola där man hittade henne följande dag.

Då dog även mamma Dagmar Wallin.

Sedan gjorde hon en bok.

– Samma människa blir jag aldrig, säger hon.

– Jag är inte tyst längre.

En dotter är mördad, det värsta har hänt Dagmar Wallin. På något vis är hon osårbar i det, men lätt är det inte att leva som död. Det är som om hon måste klä ut sig till sig själv. Först gå upp ur sängen genast hon vaknar, utan att tänka. Sedan ta på sig något snyggt. Hon har börjat måla ögonen varje dag, det gjorde hon aldrig förr.

– Så jag ska se normal ut, ler Dagmar.

Hon tycker om att lägga pussel, de där med tusen bitar, det är lätt hänt att någon liten bit försvinner, men hittills har hon alltid funnit även den sista biten.

– För har du ett barn som står bredvid och gråter, då är det bara att leta, leta, leta.

Några pusselbitar saknas: Vart tog den blå väskan vägen, den Jennifer hade med sig till idrottshallen i Gustavsberg? Och vilka är de svarta träningsbyxorna hennes barn bar i döden? Svarta, nya och i fel storlek. Jennifer skulle aldrig ha visat sig i sådana brallor.

– Jag ska hitta väskan, säger Dagmar och ser sig om.

Vi står i flickrummet i villan i Älta utanför Stockholm och jag känner tydligt en tonårings närvaro med skor på golvet och Bob Marley-affisch ovanför sängen. I högar står hundratals exemplar av boken ”Älskade Jennifer”.

Radion står på svagt, som den alltid gjort.

Började genast skriva

Det har gått femton månader sedan en flicka mördades. Aftonbladets nyhetsartiklar gällde ”den 18-åriga landslagsflickan i karate”.

Jennifer hette hon.

Jennifer Andersson, med långa rödblonda hårgardiner och ett skratt som måste ha varit av ett alldeles särskilt slag. I synnerhet för hennes mamma Dagmar Wallin.

Genast efter begravningen började Dagmar klottra på allt hon kom över, på kvitton och små lappar. Det blev en bok, en minnesbok med titeln ”Älskade Jennifer”, som i sin uppriktighet inte påminner om någonting annat jag läst. Först tycker jag mig tjyvtitta i en dagbok, tankar, minnen, anklagelser, brev, diktstrofer. Bilder av Jennifer på pottan och på prispallen och bilder av Jennifer liggande på mage i ett grönskande buskage 21 juni 2001.

Det var då hon hittades.

Dagmar hade efter en sömnlös natt ringt en vän som är polis, som lugnade henne. Men bara 25 minuter efter deras samtal kom han och en kvinnlig kollega hem till Wallins. Hon läste nyheten i hans ögon.

– Jag hade fått ett svar, och det var då ? jag dog.

Det går att mekaniskt träna sig tillbaka till en slags vardag. Dagmar, som är tandsköterska, kan inte arbeta ännu, men hon klarar av att åka och handla nu. Hon kan vara borta upp till tre timmar innan paniken slår till.

Och hon skriver.

– Jag skriver för att hålla Jennifer levande, berättar hon. Jag hade bara en minnesbild i huvudet och den var från rättsläkarstationen i Solna.

Morgonen den 20 juni hoppades Jennifer att brevbäraren skulle komma med hennes betyg. Hon hade gått ut andra ring i Tyresö gymnasium, hon hade en pojkvän, hon planerade sin första semester på egen hand, och satsade på en ny VM-medalj men även på skolan.

Ömt farväl efter obduktionen

Betygen var bra, visste hon. Hon skulle rama in och hänga upp, möblera om lite; ”Det ska bli strukturerat i mitt rum.”

Dagmar skjutsade henne till sommarjobbet på ett kafé och hade en otäck oro i magen, hon ville inte släppa Jennifer, det var så konstigt, men Jennifer skrattade sitt skratt och utverkade ett löfte att mamma inte skulle oroa sig och inte ringa.

Betyget kom 22 juni. Jennifer var inte hemma då, utan fanns i Solna. Efter obduktionen fick Dagmar och Anders träffa henne där, de fick krama henne så länge de ville, hon hade håret kammat som hon brukar, men en djup rynka mellan ögonbrynen.

– Hon var jätteledsen, säger Dagmar, skräckslagen, ledsen och förbannad.

En 46-årig tvåbarnsfar har dömts till tio års fängelse. Det tog nästan fyra minuter att strypa Jennifer, enligt rättsläkaren. Mannen nekar och påstår att de tränade en karateteknik när flickan ”råkade” dö. Han lade kroppen bakom en skola.

Dagmar visste ingenting om 46-åringens besatthet av Jennifer. Dottern sa ingenting, hon ville själv ordna upp saker i sitt liv. Andra visste, men sa ingenting.

– Det kan jag inte förstå.

Dagmar och Anders kände obehag inför den här mannen, som de fann uppblåst och fånig, fick aldrig möjlighet att försöka skydda henne. Kanske var Jennifer lite imponerad. En man som spelade världsvan, berömde henne. Mannen var tränare i självförsvar och Jennifer hjälpte honom ibland. Kanske försökte hon säga upp kontakten, kanske blev han då desperat.

– Den största sorgen är att hon inte fick leva sitt liv. Det är inte mig det är synd om.

De är många som har ont. Som har kunnat och vågat uttrycka det. Till och med åkt hem till Dagmar och Anders, suttit med dem. Andra har gjort dem illa.

– Det går inte att säga ”du måste se framåt”. Jag går vidare, på mitt sätt. Jag gräver inte ner mig, tvärtom. Jag tycker det är positivt att kunna se det negativa.

Vågar inte hälsa på

Några har sagt henne i tårar: ”Jag tänker bara på att om det var mitt barn ... ” Samma tanke ser hon i många ögon. Det är mänskligt, säger Dagmar, att känna så.

– Men det är inte läge att säga till oss.

Somliga skriver att de inte vågar hälsa på. Det är helt okej, säger Dagmar med eftertryck, de vågar ju stå för sina känslor, sin rädsla. Fast vad finns att frukta? Man behöver inte säga så mycket. Man behöver inte ”veta hur det känns”. Som en bekant sa: ”Jag vet inte hur det är att förlora en dotter, men jag vet hur det är att älska en.”

– Håll om mig bara, krama mig fem minuter.

Överraskningar finns också. Poliser, med ömhet och omtanke. Frissan, som öppnar upp kvällstid. Grannen som begrep att sörjande inte kan sätta sig vid matbord men kan luras att plocka i sig små, små matbitar ur skålar som står framme som godis.

– Jag har upptäckt att det går att be om hjälp.

Och sedan? Första sorgeåret har gått och med en liten förhoppning om tröst frågar jag om förlusten blir vana, ändrar skepnad och tyngd, men Dagmar säger:

– Det är värre. Man talar om fantomsmärtor. Saknaden är värre nu, för det har sjunkit in att Jennifer aldrig kommer hem. Aldrig.

Det finns små knep. Klack på skorna är bra, man får bättre hållning och andas djupare. In med John Cleese i videon ibland, för att minnas att skratta.

– Och så har vi ju varandra, säger Dagmar.

Att arbeta med boken har varit ett sätt att hålla ”aldrig mer” ifrån sig. Dagmar skriver att hon inom sig längtat efter att boken ska bli färdig för då skulle Jennifer och hon sitta i soffan och lyssna på Umberto Marcato och pusta ut.

Så har det känts.

– Någonstans vill jag också ut med något som jag har svårt att sätta ord på, men det handlar om vår syn på brottslingar, att det daltas, att vi måste jobba mer för att förebygga brott.

Skriker: Jennifer

En enorm klase rönnbär står på bordet där vi suttit och talat i fyra timmar. Dagmar säger att hon inte alls förlorat förmågan till njutning. Det finns saker att se fram emot: ett par nya skor, ett besök, den höga luften de här vackra dagarna i slutet av september ? då dottern skulle ha plockat fram sin rejäla höstjacka. Det finns en historia om jackan: Jennifer är 17 och kommer hem och visar det förnuftiga inköpet, ingen kort tonårspryl, den täcker hela rumpan: ”Här ser ni en som blivit mogen”. Och så det där skrattet.

Jackan hänger i klädkammaren. Det händer att Dagmar går dit in, lägger ansiktet i den och skriker rätt ut: JENNIFER.

Hon var landslagsman i karate

Foto: privat
Jennifer Andersson var en mycket lovande karatejunior när hon mördades. Här är familjens foto från VM i Budapest 2000.

Kerstin Weigl