”Det ska bli en ära att få strida igen”

De har överlevt två krig – nu väntar Iraks veteraner på ett nytt

redo att slåss mot USA Matthandlaren Mohammad Lazim, 38 år, berättar gärna om krigen i Iran och Kuwait. Nu är han beredd att slåss igen: – Jag är stolt om jag får försvara mitt land. Krigen har påtvingats Irak.
NYHETER

Irak väntar på kriget, och fraserna om ära och kamp intill slutet hörs överallt i Bagdad.

Men vad sker med ett samhälle som sedan 22 år lever i ständig stress på grund av krig, FN:s sanktioner och Saddam Husseins förtryck?

Aftonbladets Peter Kadhammar och Urban Andersson (fotograf) har träffat Mohammad, Mahmud och Samir, tre män som redan kämpat i två krig och snart kanske får uppleva ett tredje.

ett härjat folk En man ber på marknaden vid Rasheed-gatan i Bagdad. Krig och misär har skadat Iraks invånare svårt – både fysiskt och psykiskt. – En stor grupp av befolkningen lider av hysteri, neuroser, depressioner och dåligt självförtroende, berättar sociologen Ihsan al-Hassan som Aftonbladet träffar i Bagdad.

En välbärgad man sitter i sin matthandel och väntar på kriget, en soldat går vid en busstation och tänker på kriget, i slummen i stadsdelen Bab al-Sheikh går en tredje man i de trånga, smutsiga gränderna och väntar på samma krig.

De har inget gemensamt mer än att samma öde fjättrar dem samman: krigen i det förflutna, och kriget som väntar.

Dessa tre män har inte upplevt mycket annat än väpnade konflikter i sina vuxna år, och när det inte varit krig har det varit ständigt pågående kriser och en ekonomi som inte går någon annanstans än neråt.

Matthandlaren heter Mohammad Lazim och är 38 år. Han var 18 när han 1982 inkallades till kriget mot Iran och utvaldes till stridsvagnsförare. Han sitter bland sina gamla vackra mattor i affären och berättar gärna om det kriget; fast ögonen blir blanka på honom när han kommer till kamraterna som dog.

Han minns när iranierna tryckte på och männen i hans grupp inte fick permission på 45 dagar, det var strider varje dag, och sedan fick de, tolv man, dra lott. En av dem skulle få åka hem. Mohammad drog vinstlotten.

– Alla gratulerade mig, säger han, men jag ville inte åka.

Kamraten träffades av granaten

Det fanns en nygift soldat i gruppen och Mohammad gav den ovärderliga, efterlängtade permissionen till honom. Samma natt satte iranierna in ett kraftigt granatanfall och vem var det som inte hann i skydd, om inte den unge mannen som nästa dag skulle hem på permission?

Mohammad var med och bar honom och han blödde över hela kroppen av granatsplittret som perforerat honom, och han dog när kamraterna kånkade honom över sanden mot sjukstationen.

Nästan varje irakisk man kan berätta något liknande. Mohammad hemförlovades 1989, ett år efter att Irankriget slutat i remi. Han kunde äntligen gifta sig och förbereda sig för att ta över matthandeln som hans far och farfar drivit före honom.

1991 inkallades han igen. Då gällde kriget Kuwait. Denna gång behövde han inte bära någon lemlästad kamrat, men han minns bombardemangen som aldrig ville ta slut och granaterna som ven över hans stridsvagn när de efter månader av vakthållning och väntan drog sig tillbaka från en strid som inte gick att vinna.

– Ja, säger Mohammad, jag är beredd att gå ut igen. Jag är stolt om jag får försvara mitt land igen. Krigen har påtvingats Irak.

Något annat kan han inte säga, ty att säga något annat vore närmast förräderi och hur det går med förrädare vet alla i Irak. Därför låter Mohammad, som de andra, de konkreta detaljerna tala:

30 vänner dog i kriget

– Vi var så lyckliga! Alla var lyckliga, säger han när han berättar om den korta perioden mellan Irankriget och anfallet på Kuwait.

Han försöker dra sig till minnes hur många av hans vänner som dött i krigen.

– Nära vänner? Sju eller åtta. Bara vänner? 30 kanske.

Vad händer med en nation där i stort sett alla män delar sådana upplevelser och där det inte tycks finnas någon ljusning i sikte? Irak attackerade Iran 1980. Kriget pågick i åtta år. Det var grymt och stort och meningslöst, som västfronten i Frankrike under första världskriget.

1990 ockuperade Irak Kuwait och tvingades ut 1991. Sedan dess har landet varit utsatt för omfattande sanktioner som ödelagt det som fanns kvar av ekonomin efter krigen.

Gick i nian när han blev soldat

I hettan vid den dammiga stationen för sydgående bussar vandrar sergeanten Mahmud Abdullah Muhammed med en plastkasse i handen. Han väntar på bussen till sin hemstad al-Amarah där han har fru och en treårig dotter.

1987 var Mahmud 16 år och gick i nionde klass. Tillsammans med 50 av sina skolkamrater och några lärare tågade han till ett värvningskontor och anmälde sig som frivillig. Han säger ”frivillig”, svarar inte på frågan hur det kom sig att 50 frivilliga gick samtidigt tillsammans med lärarna.

Han vet säkert att 15 av skolkamraterna dog. Men det kan ha varit fler.

Efter livet i skyttegravarna fortsatte han som soldat. Han säger att Kuwait var mycket värre än Irankriget.

– Vi låg i bunkrarna och de bombade oss dag och natt, dag och natt. Varje dag bad jag till Gud att rädda oss och ge oss fred. Det höll på i 60 dygn.

Jorden och himlen vibrerade. Man kunde inte se något för allt damm.

Liksom Mohammad bar Mahmud en döende vän; han hade benen avslitna av en granat.

Liksom Mohammad säger han att det ska bli en ära att få strida igen.

En ridå av fraser som alla måste upprepa i ett land på ständig krigsfot. En ära. Tala med Samir Hussein i stadsdelen Bab al-Sheikh, ”shejkens dörr”, om ära. Där, i slummen av det som var gamla Bagdad, där, bland de trånga gränderna med lutande bruna tegelväggar och ständigt växande sophögar, där sitter Samir i skymningen på en liten gård som skulle kunna vara underbart vacker. Om det inte vore för fattigdomen och undernäringen och det förorenade vattnet som ger barnen diarréer på somrarna när värmen ligger som ett tungt lock över staden.

Han är 40 men ser ut som 60.

I sju år var han skytt i en stridsvagn under Irankriget. Värst var det den gången de blev inringade och avskurna under nio dygn. De lyckades skjuta sig ut och det var väl heroiskt men Samir säger:

– Jag var mycket rädd.

Under Kuwaitkriget låg han nära den saudiska gränsen och det finns inte mycket att berätta, säger han, mer än att stridsvagnen skakade av bomberna och att han försökte stänga ute ljudet, det ständiga ljudet, av bomberna med hörselskydd. Det gick inte.

Samir är mycket trött där han sitter på en plastpall på den stenlagda gården. Han har inget jobb, vet inte var han ska få pengar till mat. Det enda han vet om framtiden är att det nog blir krig igen.

Ja, vad sker med en nation där männi- skorna är i ständig kamp, ofta för livet, lika ofta för det dagliga brödet?

Sociologen Ihsan al-Hassan har faktiskt ett svar, eller början på ett svar.

Han tar emot i sin behagliga villa i en av förorterna. Hett te och småkakor.

En fläkt snurrar sakta i taket. Böcker på bord och i hyllor. Ett foto av president Saddam Hussein på tv-apparaten. Ett foto av Ihsan al-Hassan och vetenskapsakademin tillsammans med Saddam Hussein.

al-Hassan har fyra doktorsgrader, i sociologi, medicinsk sociologi, etnologi och industriell ekonomi. Han är en spränglärd och mycket älskvärd man. Det är en officiell intervju. Professor al-Hassan kommer följaktligen med långa haranger om krigen som ”påtvingats” Irak. Men mellan harangerna berättar han om sin forskning:

”Sexuallivet är mycket svagt”

– Jag har gjort två studier, en 1985 och en 1999. Jag ställde samma frågor till intervjugrupperna för att se hur samhället förändrats. 1985 var samhället normalt. Den senaste studien visade att Iraks invånare lider av en fruktansvärd, påtaglig trötthet. De vill bara sova. De vill inte arbeta. De är utmattade och melankoliska och har en svag fysik på grund av den dåliga maten.

– Man kan utan tvivel säga att irakiernas psyke nu är stört. En stor grupp av befolkningen lider av hysteri, neuroser, stamningar till följd av psykiska besvär, depressioner och dåligt självförtroende.

Han lyfter koppen och tar en klunk te.

– Jag beräknar att 23 procent av Iraks befolkning behöver vård för psykiska besvär.

Professor al-Hassan kommer sedan med en ny harang om att irakierna är beredda att försvara sig (”vi är män! vi är inte rädda för krig!”) samtidigt som han sneglar på tjänstemannen från informationsministeriet som lyssnar på intervjun. Professorn upprepar en del av sina utfall på arabiska så att tjänstemannen säkert ska förstå. Sedan fortsätter han:

– Stressen genomsyrar hela samhället. Låt mig ge ett exempel. Sexuallivet blir mycket svagt. 20–21-åringar som borde vara starka har svag potens.

Medelålders får inte erektion alls. De är så utmattade och livet är så deprimerande. För övrigt har giftasåldern gått upp från 25 till 30 för män och från 20 till 26–27 för kvinnor. Om de alls blir gifta. Många har inte råd med hemgiften.

Han ställer ner sin tekopp.

– Individerna i vårt land har vant sig vid krig och kriser.

En matthandlare väntar på kriget, en soldat väntar, en arbetslös väntar.

Deras tredje krig. Och under alla fraser om mod och kamp in i döden fräter ångesten sönder ett land.

Professor: En stor del av Iraks befolkning behöver psykvård

Två krig som skakade Irak

Peter Kadhammar, Urban Andersson, foto