”Sedan kände jag lukten av gasen”

Överlevande berättar om fritagningen

NYHETER

Strax efter klockan fem på lördagmorgonen inleddes attacken mot den ockuperade teatern i Moskva.

Terroristerna satt och tittade på en inspelning av den föreställning de själva avbrutit 58 timmar tidigare.

Plötsligt släpptes gasen in i salongen.

- Jag trodde vi skulle dö, säger en av de som överlevde stormningen.

Ett vittne berättar hur en grön stickande rök plötsligt började välla fram från under scenen.

Två terrorister stod på scenen, beväpnade med automatkarbiner. En av dem började svaja innan han plötsligt föll baklänges.

Den andre terroristen grep efter sitt vapen.

- Jag tänkte: ”Nu är det kört. Nu kommer han att skjuta rakt in bland oss”, säger tandläkaren Modest Silin, 33, till den ryska tidningen Moscow Times.

Men så började även den andre terroristen på scenen svaja innan han föll omkull.

Samtidigt hördes skottlossning utifrån korridorerna. Och efter en stund dök ryska soldater upp i salongen och uppmanade gisslan att följa med dem ut.

Tittade på en videofilm

När attacken kom satt de flesta terrorister och tittade på en videoinspelning av ”Nord Ost” – föreställningen de avbröt när de stormade teatern på onsdagskvällen.

Attacken direktsändes i radio. Två kvinnor ur gisslan intervjuades av radiostationen Eko Moskva när gasen började släppas in i lokalen.

- Vi ser den, vi känner den, vi andas genom trasor, de andra gör likadant, sa Anna Andrianov samtidigt som skottlossning hörs i bakgrunden.

- Herregud! Kan du höra oss? Det är uppenbart att myndigheterna beslutat att vi inte ska ta oss härifrån levande. Vi försöker?

Där avbröts intervjun av en våldsam skottlossning.

Ena systern överlevde

Enligt radiostationen Eko Moskva finns den ena systern bland de överlevande. Hon vårdas på ett sjukhus i Moskva. Den andra systerns öde är fortfarande okänt.

Flera av de överlevande ur gisslan har berättat att de behandlats relativt bra. Terroristerna pratade med dem och berättade om situationen i Tjetjenien.

De sa att de inte hade något att förlora, att de alla förlorat anhöriga, att de var vana att frysa, svälta och klara sig utan sömn. Att de kommit till teatern för att dö.

- Det konstiga var att vi inte hatade dem. Vi var ledsna för deras skull. Jag kände mig ledsen för deras skull. Men det kanske bara är normalt, säger Natasha Salina, 18.

Fredrik Rundkvist

ARTIKELN HANDLAR OM