”Vi var fångar i fem timmar”

Aftonbladets reportageteam greps i Zimbabwe

Foto: peter kjellerås
smygtagna bilder Under drygt fem timmar förhördes Aftonbladets reportageteam och riksdagsmannen Kent Härstedt av krigsveteraner, polis och militär i Zimbabwe. Det var ovisst och obehagligt. Ett obetänksamt yttrande skulle sannolikt leda till fysiska övergrepp, säger Staffan Heimerson.
NYHETER

HARARE

Under hotfulla former greps riksdagsmannen Kent Härstedt och Aftonbladets Staffan Heimerson och Peter Kjellerås i det lynniga och laglösa Zimbabwe.

Under fem och en halv timme hölls de fångna av i tur och ordning regimens stormtrupper – de så kallade krigsveteranerna – den militära underrättelsetjänsten och säkerhetspolisen.

Staffan Heimerson berättar här om dramat.

Kent Härstedt, 37, gjorde i sin egenskap av ordförande i svenska Unicef, FN:s barnfond, en inspektionsresa i södra Afrika för att planera fortsatt och utökat bistånd. I sitt intensiva studieprogram i Zimbabwe hade Härstedt fått in en kläm- och vilodag.

Vi beslöt oss för att ägna den åt sightseeing i huvudstaden Harare.

Vi hade en halvtimme kvar på den tid vi hyrt taxin, en risig Mazda. Vid dess ratt satt en äldre, spinkig kvinna med svart Che Guevara-basker.

Oplanerat gav vi oss ut i omgivningarna. Någon kilometer ut på en huvudväg från Harare sa Che:

– Jag kan visa er något intressant.

Jag anade att hon menade en vit farm som ockuperats.

Vi gick femtio meter in på ägorna. På väg tillbaka mötte vi en afrikan.

– Vi har ett Zanu-möte där borta, sa mannen och pekade mot ett tropiskt skogsbryn. Ni kan få följa med och se.

Blev gripna

Zanu-PF är det dominerande regeringspartiet. Naturligtvis följde vi med. Det skulle vi inte ha gjort.

Ett möte med 150 personer, sannolikt markockupanter, pågick. Men innan vi ens fått ett hum av vad mötet handlade om var vi omringade.

Vi visste inte genast vilka som gripit oss men anade att det var de så kallade krigsveteranerna.

Härstedt visade sina diplomatiska kreditivbrev från Unicef och underströk att han befann sig i landet för att ge hjälp. Kjellerås och jag visade våra pass och papper.

Våra förhörsledare, män i övre tjugoårsåldern, klädda i träningoverallsbyxor och tröjor från den italienska fotbollsligan, förklarade:

– Ni är våra fångar.

De hotade:

– Ingen vet var ni är?

De provocerade. De petade Härstedt i magen. En av dem ställde sig framför Kjellerås och spottade ut de mest förhatliga ord han kunde:

– Du är britt! Typically british?

Detta pågick i tre timmar. Det var ovisst och obehagligt. Ett obetänksamt yttrande från vår sida skulle sannolikt leda till fysiska övergrepp. Jag kände att jag var sandtorr i munnen.

Jag har efteråt frågat Kent Härstedt hur han upplevde dessa de första timmarna.

– Jag var i landet som biståndsarbetare. Det kändes underligt att behandlas som skurk.

Grillningen fortsatte

Krigsveteranerna hade fått iväg bud om sitt kap till en militärbas. När vi trodde att vi skulle släppas överfördes vi till den fruktade militära underrättelsetjänsten, två ovänliga män förde oss i en pickup till militärbasen vid Chitungwiza.

Grillningen fortsatte. Misstänksamheten var stor. För Härstedt var det inte till stor hjälp att hänvisa till sitt ordförandeskap i Unicef.

Efter en och en halv timme var det dags för ny instans, säkerhetspolisen på Waterfalls polisstation. Härstedt hade vid denna tidpunkt fått fram ett meddelande till svenska ambassaden om vårt trängda läge.

Ambassaden larmade Utrikesdepartementet i Stockholm.

Efter en timme rullade två bilar in på polisstationen. I den ena fanns ambassadör Kristina Svensson, i den andra ryssen Vadim Anusjko som svarar för FN-folkets säkerhet i landet.

Vi släpptes. Vi var fria.

Staffan Heimerson