Dagens namn: Lukas
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

"Stockholm styrs som Sovjet"

Peter Kadhammar om Lill-Stalin, "apparaten" och sossarnas bittra maktstrid

Socialdemokratiska arbetarekommunen i Stockholm - en korrupt och nästan stalinistisk organisation.

Så beskrevs den av 32 bekymrade sossar i en debattartikel för några veckor sedan.

Efter detta har anklagelser och motanklagelser avlöst varandra. Chefen, Bosse Ringholm, tillsätter samtalsgrupper, den interna granskningsnämnden sliter med frågan.

Konflikten har grunder i ett snart sekellångt innehav av politisk makt, i en partiapparat som inte tål förnyelse. Och har även en krass sida: politiken som försörjning.

Aftonbladets Peter Kadhammar har granskat socialdemokratin i Stockholm.

Den 15 juni förra året var en viktig dag för socialdemokraten Teres Lindberg. Den dagen talade hon i Stockholms stadsfullmäktige. Hon sa bland annat:

- Stockholms befolkning ökar med cirka 20 000 invånare per år. Man behöver inte vara något matematiskt geni för att räkna ut att en befolkningsökning av den storleken betyder såväl ökade transporter som ökat resande. Det har vi också sett de senaste åren.

Anförandet var på 24 meningar. Det var en plädering för cykelbanor! men inte samma cykelbanor som borgarna vill ha. Nej, bättre cykelbanor, mer socialdemokratiskt planerade.

Teres Lindberg är 27 år, "snart 28" säger hon själv, och har stigit som en sputnik i politiken. Efter valet, som socialdemokraterna vann, utnämndes hon till borgarråd, vilket är en av rikets tyngsta poster, nästan som att vara statsråd.

Teres Lindberg får 65 600 kronor i månaden. Avgår hon efter fyra år kan hon kvittera ut en pension på 21 320 kronor i månaden resten av livet, om hon inte skaffar ett nytt jobb.

Anförandet i stadsfullmäktige den 15 juni 2001 var det enda Teres Lindberg yttrade i stadens beslutande församling, om man bortser från ett inlägg på sju meningar den 19 februari samma år. Då sa Lindberg:

- Vi socialdemokrater vill ha en stad för alla trafikintressen.

Men i år, som var valår, sa inte Lindberg något alls. Debattprotokollen gapar tomma när man söker efter hennes namn, inte ett ord finns att finna!

     

Teres Lindberg utnämndes till borgarråd efter en strid mot partikamraten Nalin Pekgul, som är en både berömd, rutinerad och etablerad politiker. Efter det interna socialdemokratiska valet - utnämningarna - anklagades Lindbergs tillskyndare för valfusk, vilket i sin tur skapat en uppslitande strid, vilket i sin tur speglar tillståndet inom socialdemokratin.

Teres Lindberg var fackets och socialdemokratiska ungdomsförbundets kandidat. Hon var också arbetarekommunens kandidat, och arbetarekommunen är det tyngsta som finns i Stockholm. Den är en sammanslutning av alla socialdemokratiska föreningar. Självaste finansminister Bosse Ringholm är ordförande.

Ringholm pläderade för valet av Teres Lindberg. Han säger:

- Teres är ett förnyande inslag.

En annan som talade för Teres Lindberg var Sylvia Lindgren, riksdagsledamot och medlem i arbetarekommunens styrelse. Hon säger:

- Teres har en kaxig ung framtoning. Hon framför sina synpunkter på ett bra sätt.

Men vilka synpunkter har hon? Hon har ju inte sagt något i fullmäktige! inte en stavelse under hela valåret. Är det själva tystnaden som är kaxig: här tror medborgarna att de ska få höra en massa politik, men jag håller minsann tyst?

Kanske är det orättvist att leta i protokollen. Jag ringer därför en av Lindbergs tidigare partikamrater i stadsfullmäktige, Elisabet Lönngren, och frågar: Vilken politik står Lindberg för?

- ... jag ... vet inte, säger Lönngren.

Dock tillägger hon, för att vara rättvis:

- Jag har för mig att jag sett Teres i talarstolen.

Teres Lindbergs samlade tystnad är själva kärnan i bråket inom socialdemokratin. Man kan också säga så här: självklart är Teres Lindberg duktig, begåvad och framåt. Men på vilket sätt är hon duktig, begåvad och framåt? Vilka egenskaper är det som premieras i politiken, vilka företrädare är det medborgarna ska ha?

     

På ena sidan i det socialdemokratiska bråket står tidigare tungviktare som Tjia Torpe, före detta kulturborgarråd, Lars Rådh, före detta borgarråd, och Peter Larsson, före detta mäktig sekreterare i arbetarekommunen och landstingsråd. På den andra står står krafter som Bosse Ringholm, Dag Larsson som är avgående sekreterare i arbetarekommunen och många andra - apparaten!

Den långa korridoren på tredje våningen i Stadshuset är mörk och dyster. På väggarna hänger stora porträtt av forna tiders herremän och på en av de första dörrarna har någon skrivit för hand: Tjia.

Tjia Torpe! som har skrivit brev till arbetarekommunen och sagt att hon går i politisk asyl hos sina partikamrater i Värmdö kommun! Tjias ande spökar i korridoren där det är lätt att snubbla på den ojämna stenbeläggningen.

Teres Lindberg sitter nästan längst bort. Hon huserar i en tjänstemans rum i väntan på sitt eget, stora, och när jag börjar fråga om politik säger hon:

- Jag är inte den typen som skriver motioner och skrivelser. Jag är ute och träffar folk. Det är ett bra sätt att driva politik på.

Som borgarråd har hon ansvar för arbetsmarknad och integration, vilket kan passa bra eftersom hon som fullmäktigeledamot satt i näringslivsnämnden.

  Vilka frågor drev du där?

- Inga tror jag, he he. Vi hade knappt några ärenden. Men så är det alltid i en nystart. Det är inte helt lätt när man är ny. Det var mitt första år i fullmäktige också. Men det är klart att jag var på mötena och satte mig in i ärendena så bra som möjligt.

Lars Rådh, som då var socialdemokraternas gruppledare i näringslivsnämnden, säger att detta är själva problemet. Han lämnade önskemål på intresserade personer som han ville ha med sig, men partiet, apparaten, utsåg andra, efter meriter som inte hade med kunskap att göra.

Däribland Teres Lindberg. Rådh kan inte minnas att hon någonsin hade egna förslag i näringslivsnämnden.

Den kväljande och instängda stämningen i arbetarekommunen var ett viktigt skäl till att Rådh hoppade av sitt uppdrag mitt i mandatperioden. Han stod inte ut.

Han driver nu ett företag inom sjukvården och hade inte vågat gå ut med sin kritik före valet, ty företaget är beroende av landstingspolitikerna.

Detta, säger Rådh, är också ett av politikens problem. Så många är beroende av politiken för sin utkomst. "De har ingen alternativ arbetsmarknad. De måste hålla sig kvar i politiken."

     

Och för att hålla sig kvar i apparaten måste man vara vän med den, inte sticka ut, inte ha kontroversiella åsikter. Kommer ni ihåg Juan Fonseca, den stridbare invandraren och socialdemokraten? Han petades av arbetarekommunen så att han inte kom på valbar plats, och bort virvlade Fonseca, in i den stora glömskan.

Minns ni vem som fick hans plats? Inte?

Det var Roland Larsson, sekreterare i LO-distriktet sedan 18 år. En trogen man i apparaten. När jag frågar Larsson vad som skilde honom från Fonseca säger han:

- Jag tog inte ställning till vem som var lämpligast. Jag blev nominerad till en riksdagsplats. Accepterar man en nominering får man acceptera uppdraget.

Ungefär så svarar alla inom apparaten. Teres Lindberg vill inte ta ställning vad som skiljer henne från Nalin Pekgul. Hon vet inte.

Larsson vill inte diskutera vad som skiljer honom från Fonseca.

Däremot berättar Larsson att han hade kompisar som sa att han inte passade i riksdagen.

- Äsch, sa jag, jag tror nog jag kan vara med i den lagstiftande församlingen.

Men efter ett halvår avgick han. "Jag pallade inte."

Då var Fonseca redan borta, kasserad, stämplad som haverist när han hade kämpat som en tiger för att ändå få komma till riksdagen och driva sina frågor!

     

Ett annat exempel:

Anna Berger Kettner, dotter till förra talmannen Birgitta Dahl, stod på tur för att bli landstingsråd. Hon var redan arvoderad politiker i landstinget. Hon kunde frågorna. Men apparaten lanserade en motkandidat, Margareta Persson.

Persson hade varit gift med det socialdemokratiska finansborgarrådet Mats Hulth. Hon hade suttit i riksdagen och var sedan många år vän med Leif Hjärpe, som skötte nomineringarna inom arbetarekommunen.

Persson hade egentligen lagt av med politik. "Men jag blev smickrad över att folk ville ha mig tillbaka."

De interna socialdemokratiska valen sköts oftast i praktiken genom förhandlingar mellan medlemsorganisationerna. Den som har en bas i LO och SSU, som Teres Lindberg, eller mäktiga tillskyndare, som Margareta Persson, kan vara nästan säker på att bli vald.

Således vann Persson, som inte kunde landstingspolitiken men var "mogen som människa", över Anna Berger Kettner, som kunde politiken.

Margareta Persson fick 67 000 kronor i månaden. Men när hon skulle flytta in i sitt stora tjänsterum med de sirliga möblerna i landstingshuset drabbades hon av ångest.

- Jag kände direkt att det var fel.

Landstingshuset är ett gammalt garnisonssjukhus.

- Kanske det gamla sjukhusets soldater legat och skrikit i dödskamp? Kanske var det därför jag fick ångest.

En bidragande orsak till känslorna var också att Persson nu skulle driva trafikfrågorna, som berör alla människor i Stockholms län. "Det var inte min grej. Jag behärskade inte de frågorna."

En annan orsak var den vedervärdiga stämningen i Stockholms arbetarekommun. Inga raka, tydliga strider, men ett ständigt gnölande.

- Varje gång jag gått på möten de senaste tio åren har jag tänkt: gud vad trist, vad de snackar skit om varandra.

Efter bara två månader avgick Margareta Persson ur landstinget. Men hon behövde inte gå arbetslös så länge. Hon fick en projektanställning på apoteket, där hon som politiker suttit i styrelsen. "Jag tjänar jättebra men mindre än ett landstingsråd."

     

Den som försöker orientera sig i Stockholms arbetarekommun hamnar snart i en gyttja där man sugs ner - ner! - i ett ständigt gny och gnöl, men där få vill tala om politiska sakfrågor.

För några år sedan valdes Lena Nyberg till ordförande i arbetarekommunen. Det var ett överraskande val, ty apparaten förespråkade Sylvia Lindgren.

Lena Nyberg var en känd Stockholmspolitiker. Dessutom förnyare. Hon ville öppna arbetarekommunen och förespråkade att medlemmarna skulle välja företrädare direkt. Hon ville begränsa medlemsorganisationernas, apparatens, makt.

Nyberg grät efter styrelsemötena! Tårarna skvalade! Att ge sig på apparaten var som att fäktas i mörker! det var ... hopplöst ... hon kom ingen vart ...

... men när man försöker reda ut vad som var hopplöst blir svaret från dem som såg striden ... att det var ett malande ... att Nyberg kastade ut sina förslag och att de föll som i kvicksand ... de bara försvann ... tänk den gången när Sylvia Lindgren reste sig och skrek åt Nyberg: Du är ju totalt hopplös! ... stämningen var så obehaglig ... tårarna rann ...

Dag Larsson, ibland kallad Lill-Stalin men oftast Dagge, var arbetarekommunens sekreterare. Han säger att Nyberg stod ensam mot styrelsen, "hon använde inte öronen", en gång gick styrelsen helt enkelt ut och Nyberg blev sittande ensam och såg chockad ut. Tårarna!

- Jag försökte tala med Lena men det var som att hälla vatten på en gås, säger Larsson.

Dag Larsson utsågs till landstingsråd efter valet. Lön: 73 800 kronor i månaden. Han är en av få som vill prata politik. Han säger att Lena Nyberg och hennes vapendragare i styrelsen, Peter Larsson, var mer liberala medan Dag och hans vänner är "klassiska socialdemokrater".

Skiljelinjen går mellan dem som vill ha privatiseringar och dem som är skeptiska, mellan dem som vill ha direkta medlemsval och dem som vill att organisationerna, apparaten, ska bestämma.

Eller gör den det? Inte bara!

För om dessa stridande fraktioner är överens om något, är det att kampen också gäller köttgrytorna.

Tänk dig att du är en dåligt betald arbetare på Postens företagspaket. Det var Teres Lindberg. Fast inte länge! Hon började på Posten 1993, engagerade sig fackligt, sedan politiskt, blev anställd av facket, blev anställd av SSU.

- Jag tror jag var på Posten senast 1999, säger hon. Förra sommaren blev jag uppsagd för jag missade att fylla i en ansökan om ledighet.

Teres Lindberg har gjort en strålande karriär och haft en löneutveckling som övertrumfar den mest högutbildade akademikers. Och låt oss inte misstro henne! Självklart är hon djupt engagerad i politiken ... men hur roligt vore det att gå tillbaka till det gamla jobbet?

Det behöver hon förresten inte. Bara pensionen efter fyra år som borgarråd är högre än vad hon skulle tjäna på Posten.

     

Eller ta en kille som Anders Ygeman, medlem i arbetarekommunens styrelse, riksdagsman, en av Dag Larssons vapendragare - en klassisk socialdemokrat.

Ygeman är 32 år. Han har varit riksdagsman sedan han var 24. Innan dess jobbade han på "Sossar mot EU". Innan dess pluggade han på universitetet ... pluggade och pluggade ... han var ordförande i studentkårens förvaltningsutskott.

Men! innan dess ... jobbade Ygeman ... på Konsum i Högdalen! I två år! han staplade konservburkar! Det är därför han uppger "försäljare" som yrke i riksdagskatalogen.

Är det någon som tror att han tänker stapla konservburkar igen?

Politiken är ett yrke, en karriärväg, särskilt för människor som saknar formell och högre utbildning. Det är ett faktum som "förnyarna", personer som Tjia Torpe, konstaterar.

Men det är inte så nytt.

Det nya är, säger förnyarna, att basen har krympt. Allt färre människor är engagerade politiskt. Det är tämligen lätt att ta sig upp och få en försörjning.

- Du ska vara jävligt obegåvad om du inte klarar att få ett jobb inom politiken i Stockholm, säger Håkan Bengtsson på kulturarbetarnas socialdemokratiska förening.

I politiken får du inte bara goda inkomster - du får status och bekräftelse. Den som klättrar tillräckligt högt får ansvar för miljarder, för stockholmarnas väl och ve, och går det riktigt bra kanske för alla svenskars väl och ve! Ty i Stockholm är basen ganska liten, men huvudstaden ger mycket makt och är en språngbräda.

Dag Larsson håller med om att det är problematiskt när politiken blir en karriärväg.

- Ett tungt uppdrag kan ge åtskilliga tusen i arvode per år, säger han. För många är det ett kul jobb som är välbetalt.

När socialdemokraterna förlorade valet i Stockholm 1998 fick Larsson "gå runt som en arbetsgivare på ett företag som sålt produkten dåligt". Massor av förtroendevalda miste sina uppdrag.

- En del har sagt: "Du förstår väl vad detta betyder för mig. Jag har fruktansvärt dålig ekonomi." Det finns en stor risk att folk korrumperas av sina uppdrag. Att politiken blir en födkrok, säger Larsson.

     

Klättrar man tillräckligt högt är försörjningen säkrad för alltid. Ta Lena Nyberg, förnyaren som förgäves fäktades i mörker mot "de klassiska socialdemokraterna". Hon klagade hos Göran Perssons närmaste man Pär Nuder att Stockholms arbetarekommun inte gick att rå på, inte gick att förnya. Det var hopplöst! Hon behövde stöd!

Någon hjälp fick hon inte. Men regeringen erbjöd Nyberg posten som barnombudsman, 59 000 i månaden.

När hon accepterade lämnade hon alla politiska uppdrag, för det lämpar sig inte med en barnombudsman som är partigängare.

Så fick hon ett bra och passande jobb, och socialdemokraterna slapp ett orosmoment - förnyelsen! tårarna! - i arbetarekommunen. Bosse Ringholm tog över ordförandeskapet.

Men alla är inte så framstående som Nyberg. Vart ska alla gamla politiker ta vägen? Det är inte som förr, då folkrörelseföretagen kunde svälja plutoner av petade styrelseledamöter och detroniserade småpåvar.

- Vi har inga runda jobb längre, säger Ulrik Fällman, vd för HSB Stockholm, 98 555 kronor i månaden. Man måste vara mer specialiserad även hos oss.

(Det betyder att man måste kunna något.)

- Förr kunde man ringa från departement eller styrelser när man ville ha bort någon. Men det är flera år sedan jag fick en propå. Och då sa jag nej.

En följd av detta är att kampen om de politiska uppdragen blir desto hårdare. Det gäller att hålla sig kvar! Roland Larsson, mannen som slog ut Juan Fonseca och sedan sig själv ur riksdagen, skrev för drygt en vecka sedan i ett mejl till några meningsfränder:

"Varför dyker 'Stockholms förenade köttgryteförening' upp just nu? Därför att det ryker och doftar gott från grytorna så klart."

Efter valet ska cirka 1 000 förtroendeplatser fördelas inom socialdemokraterna i Stockholm. Det handlar om makt, lite eller mycket, pengar, lite eller mycket, och en smula ära. Men det gäller att uppföra sig! ... det gäller att vara försiktig.

En person som är kritisk till hur arbetarekommunen fungerar säger:

- Skriv inte mitt namn! Jag vill ha åtminstone ett par uppdrag.

     

En hel del av de socialdemokrater jag talar med beskriver sitt parti och arbetarekommunen på ett sätt som närmar sig satirens. Köttgrytor. Maktkamp. Slemmiga privata motiv.

Greger Hatt var tidigare suppleant i arbetarekommunens styrelse. Han var också talskrivare åt förre statsministern Ingvar Carlsson. Hatt säger:

- Jag lämnade arbetarekommunen för att det kändes som om allt var uppgjort i förväg. Det var för lite politik. Många blir ekonomiskt beroende av sina uppdrag och politiken blir en yrkeskarriär i stället för ett förtroendeuppdrag. Man kämpar om positioner och beskriver det som en politisk kamp.

Hatt är händelsevis gift med Olivia Wigzell som var borgarråd i Stockholms stad. När hon blev gravid tog hon mammaledigt och sedan ... sedan har ingen hört av sig. Wigzell har tre barn, och hennes politiska status kan beräknas i blommor:

 Barn ett. Jättemycket blommor från partiet.

 Barn två. Färre blommor.

 Barn tre. Ännu färre blommor.

Wigzell tillhör förnyarna. Kanske är det också därför som ingen från arbetarekommunen kontaktat henne, trots att hon för bara ett par år sedan var en av socialdemokratins främsta företrädare i Stockholm.

- Jag är ett klassiskt exempel på en kvinna som blir gravid och försvinner från arbetsmarknaden, säger hon.

Trösten är en pension på 21 000 i månaden.

- Man får uppdrag genom att göra sig förtjänt av dem, säger avgående sekreteraren Dag Larsson. Man har inte rätt att kräva uppdrag.

Larsson säger att man måste jobba i basorganisationen, vinna kamraternas förtroende, nomineras, få uppdrag - arbeta sig upp på klassiskt fint folkrörelsevis!

  Men du blir ju landstingsråd därför att Bosse Ringholm och dina kamrater i styrelsen föreslog dig?

- Öh, ja, men jag ska arbeta hårt i min lokala förening också.

Alla är jämlika men några är jämlikare än andra! Alltid finns det någon paragraf att hänvisa till, någon bestämmelse.

- Arbetarekommunen är som en lättversion av Sovjetunionen, säger Tjia Torpe som "sökt och beviljats asyl" i Värmdö.

- De valde Teres Lindberg för att stoppa Nalin. Det är sinnessjukt! säger Lars Rådh som avgick i förtid som borgarråd.

- Jag bearbetar fortfarande ett personligt trauma, säger Peter Larsson som var arbetarekommunens sekreterare och landstingsråd, men som nu slutat med politik.

- Jag är rädd för att få ett hästhuvud i sängen, säger hans sambo Maria Östberg Svanelind, kvinnodistriktets ordförande. Hon syftar på maffiafilmen Gudfadern.

- Jag har visst talat i fullmäktige. Jag ställde en fråga om snöröjningen i januari! säger Teres Lindberg, snart 28, som just blivit borgarråd.

- Vi har en bra stämning efter valet, säger Bosse Ringholm.

Peter Kadhammar
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet