Dagens namn: Antonia, Toini
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Diktatorn låter George, 5, svälta

Staffan Heimerson i Zimbabwe - ett land på tröskeln till döden

Med en sked i handen satt den femårige George Chikwaya apatisk framför sin plåttallrik. I skuggan av tre träd i den här söndertorkade delen av nordvästra Zimbabwe hade vaniljgul gröt slevats upp framför den magre trashanken, vitamin- och iodinberikad Unimix av majs, soja och socker, framställd i Sydafrika, betald av FN:s barnfond.

Gröten ska rädda livet på föräldralösa, hivsmittade barn i de områden av södra Afrika, där torkan härjat och skörden uteblivit.

Men Georges ögon var tomma och simmiga. Klockan var elva på förmiddagen. Han hade ingenting ätit sedan samma tid dagen före.

Skinnet på majsgröten blev tjockare och tjockare. George märkte ingenting. Ingen impuls gick från den tomma magen till de matta ögonen, inte från den tomma hjärnan till den magra armen. Han var hungrig. Men han rörde inte skeden. Han orkade inte. I mitt reportageblock skrev jag ner: "Ska du gråta är detta rätta platsen". Jag fyllde på med den enkla, brutala sanningen:

"George står på tröskeln till döden."

Det var detta jag kommit för att se.

     Torkan har drabbat södra Afrika. Det är inte oväntat, åren av torka och åren av översvämningar kommer i cykler.

Skördarna är magra, hungern sprider sig. FN-organet World Food Program skickade i förra veckan ut larmet:

"14,4 miljoner människor i Zambia, Zimbabwe, Malawi, Mozambique, Swaziland och Lesotho lever under hot."

Regionens största land, Sydafrika, finns inte på listan, ty där råder en demokrati med fri press, livlig opposition och genomlysning. Det är en empirisk sanning att demokratier tack vare att alla har insyn i myndigheternas arbete förskonas från svältkatastrofer.

En brittisk regeringsrapport, som jag fick tillfälle att läsa, skrev i klarspråk: "Krisen i Zimbabwe är i huvudsak skapad av människohand. Den är mera resultatet av usel politik än uselt väder."

De labila afrikanska länderna Etiopien och Eritrea, däremot, väntas redan i nästa månad att dras in i nöden. Nästa år kan bli än värre, ty det fruktade väderfenomenet El Niño är på väg att byggas upp.

Folket i Zimbabwe har det värst. Landet leds av en förstenad sextiotalsmarxist, kamrat Robert Gabriel Mugabe. Landet är en tyranni. Regeringspartiet och polisen styr med fysiskt våld. President Mugabe har kvickt och skrytsamt om sig själv och sina metoder yttrat:

- Jag har avlagt examen i våld.

Korruptionen i Mugabes maktkrets är enorm. Det är en rutten regim som mentalt befinner sig i krysset mellan Idi Amins Uganda och Fidel Castros Kuba.

Och om lille George i den lilla staden Gokwe nu var för trött för sin gröt och stod på tröskeln till döden kunde jag samtidigt - efter en vecka på Zimbabwes vägar och i dess byar, på sjukhus och i missionsstationer, på konfiskerade "white farms" och i huvudstaden Harares slum - säga: Hela landet står på dödens tröskel.

- Bristen på respekt för lagen och för mänskliga rättigheter är total, konstaterade Rolf Goldstein, som arbetar för ett tyskt kyrkligt samfund, när jag talade med honom.

- Ekonomin ligger i ruiner, tillade en europeisk diplomat. US-dollarns värde ligger vid svartväxling 30 gånger högre än den officiella kursen. Det säger allt. Bara roffarna har det bra.

Situationen är prekär därför att två katastrofer, hungern och aids, under det politiska vanstyret tvinnas ihop.

  Hunger. Regeringspartiet, Zanu-PF, hindrar ofta att distrikt i vilka befolkningen röstat på oppositionspartiet får del av den internationella hjälpens majsleveranser. Straffet för att rösta "fel" blir att bygden går från hunger till regelrätt svält.

  Aids. Regimen förnekade ihärdigt och länge att aids existerade som ett problem i Zimbabwe. Det skulle skrämma bort turister att erkänna epidemin. Den tog därigenom katastrofala proportioner. Priset betalas nu: var tredje människa i fertil ålder är drabbad av hiv-aids. År 1990 var zimbabwierns medellivslängd 52 år. År 2000 hade den på grund av aids-katastrofen sjunkit till 41. Den fortsätter att falla.

Något måste göras.

I denna vanmakt gjorde jag det uppenbara. Jag satte mig på huk framför lille George. Farfarsvant tog jag skeden ur hans hand. Med skeden högg jag mig genom gröttallrikens tjocka, sega skinn och fick fram en tumnagel gröt. Jag förde gröten till Georges läppar. Han öppnade munnen och svalde. Jag upprepade proceduren.

Det var som när man puttar igång en bil med urladdat batteri - några knyck, några ryckningar och George puttrade igång. Han tog skeden och började äta själv. Han fick mat i magen. Men maten skänkte honom inte glöd i ögonen. Han fortsatte att sitta orörlig när han ätit tallriken ren. Ingen lek lockade under baobab-trädens skugga.

     

Gokwe är en plats där människorna bor i basthyddor, som ser ut som de vore hämtade ur seriehäftet "Tintin i Kongo".

Majsen distribuerades inte till hyddorna utan barnens måltid skedde under gemensamma former. Det var som ett soppkök.

- Vi kokar kollektivt, sa Bonyani Tsungirirai, en storvuxen kvinna som rörde en slev i den stora kitteln över den öppna elden medan barn från fjärran skjutsades fram till utspisningsplatsen i skottkärra.

- Säckarna, fortsatte Tsungirirai, får inte hamna hemma i bostäderna. Risken är då att näringsförstärkningen delas och hamnar i mångas magar, inte bara i de minstas. Eller, värre, att föräldrar släpper ut maten på svarta börsen för att skaffa sig kontanter.

Barnen under fem år fick komma till platsen under träden. För de flesta är gröten i första hand inte näringsförstärkning. Den är dagens enda mål. De flesta är så trötta att de inte ens orkar gnälla.

Gränsen går obönhörligt vid fem år. Det var hjärtskärande att betrakta hur den åttaåriga Evelyn som var en tillförordnad mamma burit sin ettåriga lillasysyster Gladyz till utspisningsstället. Gladyz fick gröt. Evelyn fick bara titta på. Likadant var det för stackars Georges syskon - sju och nio år gamla.

 

Det var Unicef, FN:s barnfond, som gjorde det möjligt för mig att se så mycket av tillståndet i landet. På egen hand hade jag inte funnit utspisningsstationerna och klinikerna, knappast fått så många skakande samtal med sjuksköterskor och hjälparbetare, borgmästare och kommunala förtroendemän. Jag hade inte ens kunnat sätta foten i ett land som genom lagstiftning kunnat göra sig av med alla utrikeskorrespondenter.

Kent Härstedt, den unge politikern från Helsingborg, är svenska Unicefs ordförande. Han hade frågat om jag vill följa med, när han gav sig av på en inspektionsresa, "field trips" i Zimbabwes värst drabbade områden. Härstedt hymlade inte:

- Jag vill ha vittnen. Jag vill att situationen ska belysas och att svenskar reagerar genom att med pengar stödja Unicef.

Framför allt hade jag på egen hand inte klarat av poliser och militia, vigilanter med misstänksamt spejande ögon och de så kallade krigsveteranerna, de Mubabes stormtrupper som kontrollerar byarna.

Vi åkte genom dammiga byar i vilka huvudgatan såg ut som en Vilda västern-kuliss. Män var samlade vid spritbutiken med dess pryda omskrivning på en skylt över dörren: "BOTTLE SHOP." Med afrikaners lekfullhet hade fylleställen och barer ofta skylten: "BEER TANK."

På bilradion hörde jag en discjockey utlova en mysko rappare som skulle sjunga en sång till Usama bin Ladins lov. En stund senare spelades den låt som landets mest populäre artist Oliver Mutukundzi skrivit som kritik mot den 78-årige tyrannen Mugabe. Omkvädet lyder: "När du är för gammal måste du lägga av."

Men om dessa påtagliga bevis på humor var på väg att få mig att skratta dämpades skrattet snabbt när mina ögon föll på en två hundra meter lång fil av tålmodigt väntande människor. En brödkö. Jag hade inte sett något liknande sedan Rumänien på Ceaucescu-kommunismens tid.

Här i Zimbabwe fortsatte nu planekonomin och i den fanns följaktligen ett fast pris på bröd, som inte fick överskridas. När inflationen som nu är 140 procent får bagaren för sin limpa följaktligen inte så mycket betalt att det ens täcker kostnaderna för mjöl och jäst.

 

Folket i Zimbabwe har varit illa ansatt förr, även om landet ofta - överdrivet - skildrats som en Edens lustgård. Kolonialtiden hade sitt förtryck. Befrielsekriget frestade på. Jag upplever ett déjà vu när jag nu 26 år senare läser min egen rapportering från då. Jag var på plats under självständighetskampen, som ju från andra sidan gränsen med Mozambique anfördes just av Mugabe.

Zimbabwe hette då Rhodesia. Harare var Salisbury. De vita hade övertag och bar sig illa åt mot de svarta.

Det är nu inte bara känslan att jag upplever det jag redan har upplevt. Det är också ombytta roller. På en krigsrapport hade jag då rubriken: "NU ÄR RHODESIAS VITA UTFRYSTA AV OMVÄRLDEN." Nu är det Mugabes svarta regering som för EU-länderna och sina bröder i samväldet blivit en paria. Sanktioner (även om de är löjliga och tandlösa) är införda.

Så 1976 hade jag en annan dag rubriken: "RHODESIA MÅSTE BLI ICKE-RASISTISKT FÖR ATT ÖVERLEVA."

 

Nu gäller samma sak: Zimbabwes elit måste skaka av sig sitt hat mot de vita för att överleva.

Kent Härstedt fick i Zimbabwe själv uppleva hätskheten och nyckfullheten. Han hölls tillsammans med Aftonbladets reportageteam fången av Mugabes så kallade krigsveteraner och behandlades bryskt och provokativt.

Jag frågade honom när vi efter fem och en halv timme släppts hur han upplevde de första hotfulla timmarna.

- Jag är i landet som biståndsarbetare, svarade Härstedt. Det kändes underligt att behandlas som skurk.

  Hur rädd var du?

- Självklart var det skrämmande. Jag upplevde det som symptomatiskt för situationen i landet.

Halvt skämtsamt frågade jag:

  Och efter det här blir det ingen Unicef-hjälp till Zimbabwe?

- Jo. Barnen ska inte straffas dubbelt i ett land som under tyranniet är på väg att gå över styr.

Det ändrar inte faktum: nöden inte bara står för dörren. Den finns i vardagsrummet.

Zimbabwes barn behöver gröt.

Staffan Heimerson
SENASTE NYTT

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet