Kurdernas ledare vill inte kriga mot Irak

”Mina soldater går vilse på slätten”

Foto: MARTIN ADLER
Tack vare flygförbudszonen i norra Irak har Saddam Hussein lämnat kurderna i fred. De sägs aldrig ha haft det så bra som nu. -Ja, ja, men så himla bra kan det inte vara i Kurdistan, då skulle vi inte behöva köra in barnmat, säger chaufförerna.
NYHETER

HABUR.

Stoiskt gjorde Khalaf Tanish det bästa av situationen. I morgonkylan öppnade han sin privata plåtkista, fastlödd under behållaren på sin väldiga Volvotankbil. Plåtkistan rymde ett välutrustat kök. Khalaf tände gasspisen och lagade till en oattraktiv rödgul grönsaksröra.

Lastbilschauffören Khalaf Tanish lagar till frukost med grönsaksröra, skivad tomat, oliver, fetaost, en bit bröd och sött te.

– Vi är fast, sa den 38-årige långtradarchauffören, klädd i röd hundtandsrutig arabisk kaffia. Ingenting rör sig. Det blir så när alla bara pratar om krig. Allt blir nyckfullt.

Väg E50 – som förbinder Bagdad med Europa – är bred, jämn och rak men nu låg den öde. Från Turkiets gräns till Iraks oljekällor i Mosul är det bara 12 mil varav 35 kilometer löper genom det i praktiken självständiga irakiska Kurdistan.

Ett förrädiskt lugn vilade under blå himmel och kall sol över en vy av den mäktiga, uppdämda blekblå Tigris. Bomullsfält bredde ut sig över den breda, bördiga floddalens stränder. Vita toppar reste sig i fonden och under dem trädlösa, bruna bergssidor.

På tredje dygnet var trafiken stoppad. Inga skäl angavs. Chaufförerna på båda sidor gränsen kunde bara gissa.

– Det är amerikanerna, sa Selmus Yauz, en annan av de strandsatta åkarna. De vill inspektera uppmarschvägen till Bagdad från sin norra front i Turkiet.

– Nej, sa Latif Kurt och klickade med tungan och himlade med ögonen, det är Saddam Hussein som redan nu vill straffa turkarna för att de ger amerikanerna ett avstamp i Turkiet. Ingen billig insmugglad irakisk olja längre.

Khalaf Tanish lät maten tysta munnen, en skivad tomat, svarta oliver, fetaost, en brödbit och sött te. Till slut sa han:

– Jag tjänar så lite att jag numera måste rulla mina egna cigarretter.

Mumin Eker berättade på gästarbetartyska för mig hur det hade varit under Iraks boom-år på sjuttiotalet:

– Jag körde så fort jag kunde till Danmark för att lossa hasselnötter och sedan tog vi ner byggmateriel till Bagdad. Jag tjänade fem gånger mera på den tiden än jag gör nu.

Det märkliga i konversationen var att männen vid den frugala utomhusfrukosten – ett par araber, några kurder och en turk - bara talade om Irak och Turkiet. Inte ett ord om landet de i verkligheten befann sig i: Kurdistan.

I norra Irak finns sedan snart 13 år – sedan Gulfkrigets slut – ett existerande Kurdistan. Det är så etablerat att Iraks 65 oppositionsgrupper – majoriteten shia från söderns öknar, klanhövdingar från de bördiga floddalarna, exilpolitiker från Washington, London, Berlin och Stockholm, araber, turkmener, kristna, allt som finns i Iraks etniska och religiösa mosaik – enats om att ha ett planerings- och stabilieringsmöte den 5 februari i Erbil, den ena av ”det befriade områdets” två huvudstäder. (Den andra är, för att tillfredsställa en rivaliserande klanhövdings ego, staden Sulaymaniyah).

Det blir en ohygglig skymf för Saddam Hussein att efter hans 33 skoningslöst hårdhänta år kan oppositionen samlas inom vad som formellt är Iraks gränser.

”Den befriade zonen” lever och frodas i skyddet av att den ligger i en flygförbudszon. USA:s och Storbritanniens flygvapen ser till att Saddam inte angriper kurderna från luften. Det var dessa kurder som 1985 i staden Halabja bombades med Saddams kemiska stridsmedel. 5 000 civila kurder dödades.

Kurderna borde ruva på hämnd och se an möjligheten i det förestående kriget.

Icke. Den ene av klanhövdingarna, den 56-årige Massoud Barzani har sagt:

– Nej, vi ska inte kriga. Mina soldater går vilse på slättlandet?

Barzanis klan styr sitt ”land” i form av Kurdistans regionala regering från staden Erbil. Några mil därifrån, i staden Sulaymaniyah styr den rivaliserande klanen Talabani med ett eget parlament. Klanerna har genom decennierna gjort mycket för att bedra och lura varandra. Men i kampen mot Saddam har de de senaste åren stått enade.

USA vill att kurderna i Irakkriget ska bli vad Norra alliansen var i Afghanistankriget för 16 månader sedan, en lokalt smidd spjutspets som dämpade intrycket av främlingars intervention.

Den viljan finns inte bland kurderna. Ett skäl till deras tvekan angavs av en diplomat som jag talade med i Ankara:

– De är för uselt rustade. De har bara handeldvapen och granatkastare, inget tungt artilleri, inga pansarvagnar.

Ett viktigare skäl: Iraks fyra miljoner kurder (12 procent av Iraks totala befolkning) tycker sig i kurdisk historia aldrig ha haft det bättre än nu.

Sedan amerikanska och brittiska flygvapnet började upprätthålla flygförbudszonen över norra Irak har Saddam hållit sig i skinnet.

Saddam skulle i ett enda kort pansaranfall kunna köra över Erbil, där det ligger på slättlandet. Risken för amerikanska och brittiska repressalier har avhållit honom från den äventyrligheten.

I obemärkthet har därför detta hörn av tredje världen kunna växa till sig.

– Du blir förvånad, Staffan, sa Kurdistans ”ambassadör” i Stockholm Taha Barwary, över hur mycket som är modernt. Vi har nya hotell med CNN. Du hittar internet-kaféer. Jag ser två splitter nya lastbilar forslas in.

Kurdistan blev lurat på den självständighet västvärlden ställt i utsikt efter Ottomanska imperiets kollaps i första världskriget. Efter andra världskriget fanns kortvarigt ett självständigt Kurdistan inom Irans gränser. Men alla moderländerna Irak, Iran och Turkiet har använt hårda nävar för att slå ner kurdernas aspirationer.

Men nu – när (och om) USA och dess allierade sopar bort Saddam!?

Det blir inget Kurdistan på riktigt. Framtiden i det så djupt splittrade Irak, säger klanhövdingarna, ligger i en federation.

– Jajaja, sa chaffisarna som väntade på huvudvägen skulle öppnas. Så rysligt bra är det ändå inte i Kurdistan. Då skulle inte jag, sa Nezir Bayer, köra in barnmat. Sedan fortsätter vi till Mosul och Kirkuk och tar ut olja därifrån.

Oljesmugglingen pågår sanktionsfritt och innebär att vi på svarta börsen i Turkiet kan tanka bensin för sex kronor litern i stället för mackarnas vanliga tio kronor.

– Vad smugglar ni mera?, frågade jag.

– Te, tobak och pistoler, svarade Nezir. En pistol i Irak kostar 50 dollar. I Turkiet får jag 300 för den. Men som världsläget är nu hittar jag nog köpare redan i Kurdistan.

I VÄNTAN PÅ KRIGET

Staffan Heimerson