Deras uppdrag: bomba Irak

Aftonbladet ombord på hangarfartyget Constellation

Foto: Mattias Carlsson
en jättelik krigsmaskin Ännu ett plan har landat på det gigantiska hangarfartyget USS Constellation som patrullerar norra Persiska viken. Trots att vågorna går tre meter höga ligger skeppet stadigt i sjön. Härifrån skickas attackflygplanen upp i luften med ångdrivna katapulter. På två sekunder går de från 0 till 270 km/tim.
NYHETER

USA:s uppladdning inför ett krig mot Irak fortsätter i Persiska viken.

Som enda svenska tidning fick Aftonbladets Peter Kadhammar och Mattias Carlsson (foto) stiga ombord på hangarfartyget USS Constellation. Ett samhälle med 5 000 invånare – och en fruktad krigsmaskin bara några mil från Iraks gräns.

USS CONSTELLATION, PERSISKA VIKEN.

Vågorna är tre meter höga men det enorma hangarfartyget rullar knappt i den krabba sjön. Uppe på bryggan känns fartygets rörelse som en knappt skönjbar hävning.

Om något symboliserar arten av det som tycks bli jordens nästa stora krig är det Constellation, som patrullerar norra Persiska viken.

Havet rår inte på Constellation. Men när stridsplanen lyfter vibrerar startbanan och luften, och efterbrännkamrarna skjuter ut en kaskad av eld och tyglad kraft; den känns som en stöt ner i magen på männen på däck.

Havet är grått, himlen är grå, Constellation är grå. Inget bryter allt detta gråa, mer än eldkvastarna ur de gråa flygplanens motorer.

Kriget är kanske bara några veckor borta, och det ska utkämpas bara några mil härifrån, men på Constellation är man säker. Hur skulle Irak kunna hota detta fartyg, denna flytande fästning med större eldkraft än något en irakisk general kan drömma om?

Och samtidigt, mitt i all denna styrka, är det så lekande lätt. Attackplanen, jaktplanen och radarplanen skickas upp i luften med ångdrivna katapulter. De går från 0 till 270 kilometer i timmen på mindre än två sekunder. Det är som när ett barn skjuter i väg ett plan av balsaträ med gummisnodd.

Om irakierna är dumma nog att aktivera en radaranläggning och låsa radarn på något av de amerikanska planen blir de sönderskjutna. Det händer varje vecka. De amerikanska och brittiska patrulleringarna över södra Irak är ett ständigt pågående lågintensivt krig, där ena sidan alltid vinner.

En av piloterna som patrullerar över Irak är Pat Hourigan, 27, från Pennsylvania. Han är en mager och ganska kort man som efter dagens flygning tar igen sig i piloternas samlingsrum.

De sitter i bruna, galonklädda stolar från något gammalt passagerarplan, inget vet längre vilket eller när stolarna kom hit. Det hör till piloternas privilegium att få visa individualitet på ett fartyg av uniformer och uniformitet. För det är kring piloterna och deras plan som all verksamhet kretsar.

– Jag började drömma om att bli pilot när jag var i tioårsåldern, säger Hourigan. Det gör väl alla barn. Att flyga är kul. Folk går in i spelhallar och flyger på låtsas. Men jag gör det på riktigt!

USS Constellation har en lång historia, det är USA:s äldsta hangarfartyg, snart 42 år gammalt. Från startbanan en våning över Hourigan lyfte flygplanen som genomförde de första bombningarna av Nordvietnam, den 4 augusti 1964.

Pat Hourigans pappa var soldat i Vietnamkriget som slutade med den amerikanska militärens – och politikernas – största förlust.

– Jag vet inte vad far tyckte om Vietnamkriget ... vi har aldrig pratat om det, säger Hourigan.

Under Vietnamkriget förlitade sig amerikanerna på bombplanen, precis som den starkare sidan har gjort i all modern krigföring. Och bomberna har blivit mer och mer avancerade, och sedan det förra Gulfkriget, 1991, säger amerikanerna dessutom att de är smarta.

Under Vietnamkriget kallade USA:s militär träff på civila mål sekundära skador eller cirkulär misstagsprobabilitet. I dag säger man collateral damage, vilket betyder parallella skador.

Kanske är sådana kliniska termer nödvändiga, ty vilken anständig ung man – som den sympatiske Pat Hourigan – vill tala om sönderslitna kroppar och förkolnade lik, om det blir något kvar av dem?

Kriget här, det pågående lågintensiva och det snart högintensiva, blir därför både en teknikalitet och en politisk missionsverksamhet.

– Varför vi är här? säger Hourigan.

Han ber att få tänka en stund.

– Vi ska genomföra resultatet av Gulfkriget 1991. Jag vet inte om det har något samband med terroristattackerna mot USA.

Han säger också:

– USA agerar på FN:s uppdrag. Vi tjänar världen.

Ändå är det som om storpolitiken, ja, själva kriget, fast allt cirklar kring det, är något frånvarande i den gråa vardagen på det gråa fartyget. Pat Hourigan har inget att säga om protesterna mot det kommande kriget, han har inte tänkt på dem, men för att ha något att bjuda på yttrar han efter en lång tystnad:

– Varje förtryckande regim går emot USA:s värderingar.

Hourigan såg filmen ”Mumiens återkomst” häromdagen, men det blir inte så mycket fritid. När han inte flyger är det så mycket papper att fylla i, så många genomgångar.

Constellation är ett flytande samhälle. Över 5 000 personer, mest män, några kvinnor, arbetar ombord. Nästan alla lever i myrsamhället under däck: långa, trånga gångar där två man inte kan mötas, branta trappor som snarare är stegar; vinklar och prång, hytter, kontor, verkstäder och, i skeppets mage, den stora hangaren dit flygplanen förs ner i hissar för underhåll och reparation.

Alla sköter sitt, alla har sin lilla del i denna operation och detta stora, kommande krig. I hangaren står rader med män som ska få sprutor mot mjältbrand, ifall irakierna kommer att svara med biologisk krigföring. Om de har några biologiska vapen.

I en av köerna väntar Matthew Rannow, 28, från Minnesota. Han står med uppkavlad ärm och har en lärobok om katolicismen under armen: ”Sökandet efter Gud, jaget och kyrkan”.

Rannow arbetar i underhållet. Männen och kvinnorna som har sina uppgifter här kommer inte upp i dagsljuset på två–tre veckor.

Deras professionella och minimala privata liv är här nere, i det artificiella ljuset, i den alltid luftkonditionerade luften, i slamret av metall mot metall, det ständiga bruset från fläktarna och det fjärran vrålet från flygplanen.

Men i dag får de lite luft och de får se havet, för man har öppnat några sidodörrar bakom vaccinationsborden. Det fläktar men är inte kallt.

Liksom Pat Hourigans far var Matthew Rannows i Vietnamkriget. Liksom Hourigans pratar inte Rannows pappa om det. ”Han tycker inte om det.”

Men, säger Rannow, det var ett helt annat krig. ”Man mot man. Far blev skjuten två gånger.”

– Jag känner ingen rädsla, säger Rannow. Vi är så vältränade. Ingen är bättre tränade än vi. Vi är här för att Saddam Hussein ger skydd åt al-Qaida och terrorister. Om man ger skydd åt terrorister är man inte med oss. Om man inte är med oss är man mot oss. Det säger president Bush.

Myrsamhället under däck är välmående. En skylt i mässen uppmanar sjömännen och soldaterna att inte plocka åt sig mer mat än de äter upp.

Bredvid mässen finns ett bombförråd. Där sitter Michael OBrien, 20, från Kalifornien på en stol och vaktar. Han är djupt försjunken i ett häfte och det ser fridfullt ut. Men det är ingen roman han läser, utan en manual för missiler och tändhattar.

– Vi är här för att ... vidga friheten, säger O’Brien.

Denna välmående frihet får ett konkret uttryck två steg till höger om bomberna. Där sitter bilhandlaren Paul St Pierre med en dator och en packe broschyrer.

Han är en del av ett patriotiskt program, säger han, som låter sjömännen, soldaterna och piloterna köpa bilar till fabrikspriser. På väggen bakom St Pierre hänger en skylt med logotyperna för Harley Davidson, Chrysler, Ford och General Motors.

– På ett hangarfartyg brukar vi sälja 100 till 300 bilar per halvår, säger St Pierre. Men vi säljer något mer än fordon, du kan ju inte ta på dem här, bara se bilderna. Vi säljer drömmar.

Drömmen om frihet! Männen och kvinnorna på detta fartyg säger att de gör det de blir tillsagda, de kan bara sin lilla bit i det stora pusslet, det är ett jobb, men ett jobb för ... frihet.

Jobbet är detsamma dag för dag, även i krig, säger Brian Nicholson som härskar i kontrollrummet vid flygdäck och ansvarar för parkeringen och uttaxeringen av planen.

Han sitter tillbakalutad i en hög stol. Bordsskivan framför honom är en modell av flygdäck där alla planen är representerade som små masonitsiluetter.

– Jag gör vad jag blir tillsagd, säger han medan han bläddrar i marinens tidning All Hands.

Nicholson var med i det förra Gulfkriget. På frågan vad Constellation nu gör i Persiska viken vet han inte vad han ska svara.

– Jag gör vad jag blir tillsagd.

Mer behöver man inte säga när det är så lekande lätt. Planen står utanför kontrollrummets fönster. Markpersonalen fäster dem i ångkatapultens krok och så sviiiiiiischar de i väg – och svooosch! så är de uppe i skyn och om irakierna är så dumma att de sätter på sina radaranläggningar ?

Utanför kontrollrummet vaktar Richard Schaeffer, 23, från Kalifornien en lång rad missiler och bomber. Här finns allt för alla eventualiteter. Schaeffer går från ställ till ställ och visar vad som kan erbjudas:

Harm – otroligt effektiva bomber som går efter den fientliga radarn och slår ut densamma. Pris per styck: 255 000– 340 000 kronor.

AMRAAM – bekämpar fientliga flygplan. Pris: 170 000 kronor.

Sidewinder – samma funktion, samma pris.

JDAM – bomber med satellitnavigering. Pris: 3oo 000 kronor.

Vanliga dumma bomber – 42 500 kronor styck.

Hellfire – missiler för 68 000 kronor styck.

Maverick – missiler för många ändamål: skjuta sönder hus, stridsvagnar, fartyg. Pris: 552 000 kronor.

Richard Schaeffer kan allt om bomberna och missilerna. Han berättar om deras fördelar och användningsområden. Han är en stolt intendent med ett förråd av tekniska underverk.

– Dessa vapen skyddar vårt land.

Priset för en Maverick motsvarar månadsinkomsten för drygt 21 000 irakiska lärare. En Maverick motsvarar värdet av över 10 000 månatliga matransoner i Irak, där 38 procent av barnen är akut eller kroniskt undernärda.

Vi går till mässen för att äta lunch och följer uppmaningen att inte plocka åt oss mer än vi orkar äta.

Det tar tio minuter för Constellations F18-plan att nå den sydirakiska staden Basra, där barnen tigger på gatorna för att få mat: tio minuter men ett universum härifrån.

Constellation ligger stadigt i sjön, det blir inte ens en krusning i glasen med iste och Coca-Cola på lunchbordet.

I VÄNTAN PÅ KRIGET

Peter Kadhammar