Bushs värsta vecka

Nu vill inte ens hans vänner hjälpa honom

NYHETER

George W Bush har det inte lätt. Till och med vännerna sätter krokben.

Turkiets nej till USA försenar och förlänger kriget och ökar riskerna.

Det i ett läge när tiden är på väg att rinna ut även för Bush.

Foto: REUTERS
Tårfyllt farväl Den amerikanske sjömannen Lee Thompson tar adjö av sin åttaåriga dotter Mikie. Han ska följa med hangarfartyget Nimitz som i går lämnade San Diego för att segla till Persiska viken.

Presidenten trampar på mot kriget. Blicken rakt fram utan distraherande ögonkast åt sidorna. Men inte ens han kan undgå att märka att bakslagen avlöser varandra.

Här är några av de senaste dagarnas:

Nato-landet Turkiets nej till USA-trupper.

Arabförbundet säger nej till krig och medlemsländerna lovar att inte hjälpa USA vid ett krig.

Normalt allierade Kanada läxar upp Bush. Premiärminister Jean Chretien poängterar att han är emot att byta ut Saddamregimen. Vem står i så fall näst på tur, undrar han.

Påven sänder en av sina mest erfarna diplomater för att övertala presidenten att avstå från krig. Räcker inte det åker påven själv till FN och håller tal.

Förlorar tid och stöd

Till det kommer alla andra försök att skjuta upp kriget.

Momentum är ett modeord i politiken i dag. Det innebär att man har flyt, att tåget dundrar på i rätt riktning. Irakkrigets momentum tappar allt mer fart. För varje dag kriget skjuts framåt förlorar Bush tid och stöd.

När Turkiet i helgen överraskande sa nej till att släppa in 62 000 amerikanska soldater slet krigsplanerarna i Pentagon sitt hår.

Dollar hjälpte inte

USA vill attackera Irak från två håll, från Kuwait i söder och Turkiet i norr.

Om inte turkarna ändrar sig försvinner en central del i USA:s krigsplanering.

USA kan inte enkelt säkra Iraks oljekällor kring Kirkuk, ett av tre nyckelmål i inledningsskedet av ett krig. Irak kan koncentrera sina försvarsstyrkor. Kriget förlängs och riskerna ökar.

En annan sak med turkarnas beslut borde oroa Bush ännu mer. Tjocka buntar med dollarsedlar hade inte avsedd effekt. Turkarna sa nej till 150 miljarder i bidrag och billiga lån. Politiken talade. Pengarna teg. En ovan sits för USA.

Tänk om de fattiga länderna i säkerhetsrådet också väljer att vända ryggen till dollarbuntarna. USA räknar kallt med att Kamerun, Angola, Guinea, Mexiko, Chile och Pakistan ska rösta ja till en andra FN-resolution. Trots att länderna egentligen är emot ett angrepp just nu.

Ja-rösterna behövs för att USA ska kunna hävda att FN stöttar ett krig.

Hur många motgångar tål Bush innan blicken och beslutsamheten börjar flacka?

Wolfgang Hansson