Sovjet och USA leder veto-ligan

NYHETER

De permanenta medlemmarnas vetorätt i FN:s säkerhetsråd har vållat kritik många gånger sedan FN grundades 1945.

Sovjetunionen/Ryssland och USA är de makter som flitigast har utnyttjat sina veton.

Enligt Global Policy Forum har Sovjetunionen/Ryssland utnyttjat sitt veto 121 gånger, USA 76 gånger, Storbritannien 32, Frankrike 18 och Kina bara fem (varav en gång av Taiwan, som representerade Kina fram till 1971).

Under det kalla kriget blockerade Sovjetunionen regelbundet FN:s resolutioner. Sedan unionens sönderfall har dock Ryssland endast utnyttjat vetorätten två gånger.

Skyddar Israel

På senare år är det USA som leder veto-ligan. Sju av de senaste nio vetoblockaderna i säkerhetsrådet orsakades av USA. Sex av dessa gällde resolutioner som innehöll kritik mot Israel.

Ordet ''veto'' förekommer inte FN-stadgans artikel 27, som slår fast hur beslut fattas i säkerhetsrådet. För att en resolution ska antas krävs ja-röster från nio av de 15 medlemmarna, ''inklusive samstämmiga röster från de permanenta medlemmarna'', står det.

Kritikerna hävdar att sammansättningen av de fem permanenta medlemmarna - i princip segermakterna i andra världskriget - inte motsvarar dagens geopolitiska situation. Särskilt gäller det Storbritannien och Frankrike, som ekonomiskt och militärt inte längre hör till världens fem mäktigaste länder.

Majoritet

Dessutom innebär vetosystemet att de permanenta medlemmarna själva aldrig riskerar att kritiseras av säkerhetsrådet, än mindre bestraffas på något sätt.

Utan vetorätt skulle majoriteten i säkerhetsrådet bestämma, vilket kunde stärka säkerhetsrådets ställning och sannolikt leda till att fler resolutioner antas. Det förutsätter dock att de permanenta medlemmarna fortsätter att bidra ekonomiskt och militärt till FN-insatser som de inte längre har makten att stoppa.

De fem vetobeväpnade länderna har hursomhelst vetorätt även mot eventuella förändringar av vetosystemet. Eftersom ingen av dem har visat något intresse för att ge upp sina privilegier har reformförsöken inte kommit särskilt långt.

TT

ARTIKELN HANDLAR OM