”Det finns monster under sängen, och monstren vill oss illa.”

Läs utdraget ur Gardells nya bok ”Om Gud”

NYHETER
Foto: Frida Hedberg
”Monstren som ansatte honom blev en natt för starka för honom”

 Det finns inga monster under sängen, sa mamma när jag var liten. Men mamma hade fel. Det finns monster under sängen, och monstren vill oss illa.

En mycket nära vän till mig råkade in i en djup depression. Kaos övermannade honom, mörker täckte honom, och i mörkret gick han vilse.

Han kom aldrig ut på andra sidan igen. Egentligen anade han vad han måste göra, han hade skymtat en väg som kunde leda honom ut – men den antidepressiva medicin han börjat ta hade som många sådana mediciner biverkningen att de under de första veckorna faktiskt ökar ångesten. För att motverka biverkningen kan man ta ytterligare en medicin, det gjorde inte min vän – och monstren som ansatte honom blev en natt för starka för honom, stormen rasade den natten och han var ett av träden som knäcktes, han var en av mina närmsta vänner och han hängde sig i sin lägenhet, tjugosju år gammal.

Det hade inte behövt bli så. Han hade hittat en väg som kunde leda ut, vi hade talat mycket om det, och han hade många vänner, han var inte ensam, vi var många som förtvivlade efteråt och undrade vad i helvete han inte ringde för den där hemska natten, varför han inte gav oss en chans. För vi hade kunnat rädda honom. Vi hade kunnat vara där, den där natten när monstren kröp fram från under sängen och han, den underbara lilla pojken, inte kunde vakna ur sin mardröm.

Han ville inte dö, inte egentligen, det är jag säker på, det var kaosmakterna som blev honom för starka. Jag vägrar gå med på att hans död var hans egen sista utsaga om livet.

Inte heller tror jag att Gud ville detta.

Tvärtom tror jag: Varje människas död är ett gudomligt nederlag. Varje liv, varje andetag, varje hjärtas slag är en lovsång till Gud, han som i kärlek format oss alla av jord från marken och blåst in liv i oss genom våra näsborrar. När lovsången tystnar i och med en människas död är det ett nederlag för Gud.

I Gamla testamentet finns, som jag många gånger poängterat, ett flertal olika gudsbilder som forntidens människor föreställde sig. Det vi kallar Gud har hämtat drag och egenskaper från en mängd olika gudar. Fortfarande användbara är de tillfällen då israeliternas Jahve lånar idéer om den kämpande guden från myterna om den babyloniske guden Marduk och den syriske kanaaneiske guden Baal.

Tillvaron hotas ständigt av destruktiva makter, kaosmonster som vill förgöra Guds skapelse och människan. Kaosmonstret i dessa myter är i regel ett havs-odjur. Havet var en symbol för kaos, för det onda och destruktiva, medan staden var en symbol för Guds ordning och lag där man kunde leva trygg och utan fruktan, skyddade av Gud.

Skapelsen innebär att Gud sätter gränser för kaos. Kaos är alltså inte skapat av Gud.

Det skulle aldrig gå. Det är en motsägelse! Om något är skapat är det inte kaotiskt!

Det som blir kvar av kaos är natten och havet, men Gud har satt gränser för dem bägge.

Gryningen är gräns för natten, stranden är gräns för havet.

Gud har alltså inte skapat kaos men han är herre över det. Han har inte utplånat kaos – mörkret och havet måste vi leva med – men han har begränsat deras möjlighet att breda ut sig.

Och det är en hård kamp. Det finns uppenbarligen gånger då kaos segrar, då havet svämmar över och bryter sönder fördämningarna. Jag tror att det kanske är vad som hände när min vän hängde sig den där hemska natten. Kaosmonstren var den gången för starka.

Det jag därför måste få tro – och bibeln vill lära oss – är att kaos inte slutgiltigt segrar. ”Aldrig mer skall vattnet bli till en flod som utplånar alla varelser”, lovar Gud Noa i sitt förbund med allt levande på jorden.

Vi är inte ensamma i vår kamp mot kaos, i vår kamp mot de destruktiva makter som sliter i oss och vill oss illa.

Gud är på vår sida.

Han sitter inte orörlig på en tron av sten någonstans i det iskalla universum och betraktar oss med oändlig likgiltighet. Gud kämpar på vår sida, och det är ingen enkel match.

Men Gud skall till sist besegra monstren. Jesus dör på korset i ett mörker som sänkt sig över jorden. Med ett skrik ger han upp andan.

Och där skulle det ha kunnat sluta med kaos slutgiltiga seger.

Det jag vill tro och måste våga tro är att det inte slutar där.

Att det finns en fortsättning. En upprättelse, en uppståndelse. Att det omöjliga är möjligt. Att livet besegrar döden. Att Gud har makt att besegra kaos.

Du satte en gräns för vattnet: aldrig mer skall det täcka jorden.

Du låter källor rinna upp och bli till strömmar som forsar fram mellan bergen.

De ger vatten åt alla markens djur, vildåsnor släcker där sin törst. Vid dem häckar himlens fåglar och sjunger bland täta löv.

Du vattnar bergen från din sal, jorden mättas av allt vad du ger.

Du låter gräs växa för boskapen och örter till människans tjänst.

Så frambringas föda ur jorden och vin, som gör människan glad, olja, som ger hennes ansikte glans, och bröd, som ger henne styrka.

Och vad det gäller min vän som inte längre är kvar, så vet jag att vi skall ses igen, en dag skall vi ses igen, och hans mardröm skall vara över.

- - - - - - -

Detta är ett utdrag ur Jonas Gardells bok ”Om Gud”, utgiven av Norstedts 2003.

© Jonas Gardell