Bagaren förlorade sin son och butik

Peter Arnett skriver från Bagdad

NYHETER

■ ■ För några dagar sedan fick den amerikanske veteranreportern Peter Arnett sparken av det amerikanska tv-bolaget NBC efter att i en irakisk tv-intervju ha antytt att USA:s krigsstrategi är misslyckad.

■ ■ Nu skriver Arnett för den brittiska tidningen Daily Mirror som öppet tagit avstånd från kriget i Irak.

■ ■ Aftonbladet kan som enda svenska tidning publicera hans texter.

Reporterveteranen Peter Arnett rapporterar inifrån Bagdad.

Bagaren Nagill Sacanda Mohammed håller ett svärtat bröd i sina utsträckta händer och ber om ett svar ingen kan ge. Bakom honom ryker det i resterna av hans bageri. Det var navet i denna stilla shiitiska by till dess kriget slutligen hann ikapp den för 45 minuter sen.

Några få decimeter bort, under blodbesudlade tidningar på trottoaren, ligger kvarlevorna av hans tolvåriga son Abu. Vinden bläddrar genom tidningssidorna, fångar upp dem och blåser i väg dem nerför gatan. De kusliga fläckarna, som skulle döljas, blir synliga. Nagill ser ut över förödelsen och frågar: "Varför? Varför?"

För bara en timme sen svettades han vid sina tegelstensugnar. Han hade inte låtit eldarna i dem slockna sen kriget inleddes. Det var den enda butiken som höll öppet. I samma sekund som han satte in bröden i ugnen och kilade bakom huset så slets hjärtat ut ur hans familj och ur byn.

"Titta vad de har gjort mot mig" gråter han och ser med misstro på sitt bröd. "Min son är borta. Min butik är borta. Varför kommer kriget hit?"

När jag ser mig omkring kan jag bara anta att kriget kom till al Salan av misstag. Här finns inga självklara militära mål, bara rad efter rad av hus med väggar av lera. De kryper samman där den ödsliga huvudvägen till Jordanien gör en krök, 15 minuter utanför Bagdads centrum.

Byns cirka 15 000 shiiter överlevde Kuwaitkriget oskadda. De hade kunnat bli den typ av grannar som den amerikanska militären kunnat räkna in som potentiella vänner mot Saddam. Nu hänger ett moln av krutrök i luften ovanför rykande kratrar i prydlig rad - och gör byn till ytterligare en fientlig miljö för den amerikanska marinkåren.

Vras al Abadi, en 20-årig köpman, letar upp mig för att berätta att han såg amerikanska plan cirkla ovanför för att sen släppa i väg en serie raketer.

Den första, säger han, träffade bageriet. Nu får de inget bröd.

Nästa plöjde genom taket till grannhuset. Lyckligtvis var det tomt, eftersom familjen tillhörde de lyckligt lottade, med släktingar vid den iranska gränsen som kunnat erbjuda skydd.

På andra sidan gatan har en buss blivit söndersliten som om den varit av kartong. Föraren satt och slumrade där framme när raketen slog ner. Han slungades ut och landade i en hög på vägen, chockad men mirakulöst nog oskadd.

Jag fördes till denna blodiga scen av min gamle vän och assistent Karin. Han kom körande när han såg hela byn explodera framför sig. Han återvände och hämtade mig. Vi slet med oss en tjänsteman och körde i hög hastighet till byn. Där fann vi bybor som grät och skrek på gatorna medan de skadade fördes till sjukhus.

Jag omringades av ilskna bybor, som pekade först på mig och sen på den blodiga sörjan på trottoaren. De frågade mig vad de hade gjort, varför de förtjänade detta.

Jag tittade mig omkring och såg med förtvivlan framför mig precis hur många gånger den här scenen skulle komma att upprepas under kommande dagar och veckor.

Tidigare på dagen hade Informationsministeriet tagit med oss för att vi skulle få se ödeläggelsen efter de amerikanska anfallen i sydöst. I en omsorgsfullt regisserad föreställning sjöng 30 irakiska soldater antiamerikanska slagord och dansade på en amerikansk Abrams-stridsvagn. Alldeles intill stod en kolonn utbrända irakiska fordon. De berättade om omfattande strider, där amerikanerna stått som segrare.

Kriget har definitivt kommit till Bagdad, och det är inte möjligt att föra ett fullskaligt krig i en stad med 4,5 miljoner människor utan att död och förstörelse drabbar civila som dessa. Nu sprider sig vetskapen och rädslan bland dessa vanliga människor. Nu återstår det att se om de svarar med väpnat motstånd eller underkastelse.

Peter Arnett