De stjäl allt av Alnaggar

Han vänder ryggen till när möbelaffären länsas av Bagdads plundrare

1 av 4 | Foto: mattias carlsson
DJUNGELNS LAG Rashidgatan är full av plundrare. Människorna kan göra vad de vill. Det finns ingen polis - och ingen annan vågar ingripa. En affärsinnehavare står och murar igen sitt skyltfönster - andra får se sina butiker tömmas på allt av värde. Några män lastar in möbler i en fallfärdig buss som fram till för några dagar sedan tillhörde kollektivtrafiken. Nu är det djungelns lag som råder.
NYHETER

BAGDAD

Alnaggar Wisam, ägare till möbelaffären "Det irakiska huset", sitter på en soffa bland bråten på Rashidgatan.

Alnaggar har ryggen åt sin affär där människor kliver in genom det sönderslagna skyltfönstret för att plocka åt sig.

De bär ut Alnaggars hela liv, hans besparingar och förhoppningar om en värdig ålderdom: soffor, bord, stolar, fåtöljer.

Han ser inte på dem. Alnaggar stödjer sig på sin grova käpp där han sitter på soffan som någon snart ska bära bort.

Inte kan Alnaggar, som är 53 år och redan en gammal man, ställa sig upp och börja skrika och bråka. De skulle nog inte ens se på honom.

Och om han börjar slå med käppen?

Då kanske han mister det sista han har kvar.

Skadad i kriget

En kvinna med ett ärrigt, brännskadat ansikte lyfter ut en spegel från Alnaggars affär. Händerna som bär spegeln är missfärgade liksom ansiktet, eftersom branden dödade så mycket av hennes hud.

Hon heter Marwa Subhe Muhamad och är 30 år. Hon ser inte på Alnaggar och han ser inte på henne.

Hon vet inte ens om att "Det irakiska huset" tillhör den gamle mannen som sitter på soffan i en dishdash som mirakulöst är vit och ren i allt damm, i all brandrök och smuts.

Marwas ansikte förstördes i Kuwaitkriget 1991. En amerikansk bomb detonerade nära hennes lägenhet. Tuben till gasolspisen i köket exploderade och lägenheten började brinna.

Även Alnaggar är skadad. Därför har han den grova käppen. Han går med möda, och då med en framåtlutad, haltande gång.

Anrik butik

Alnaggar var för länge sedan ingenjör på ett tryckeri. Men en bilolycka invalidiserade honom, och han tog sina besparingar och köpte tillsammans med två kompanjoner "Det irakiska huset".

Det är en gammal affär, över 50 år.

En liten institution dit det välbärgade Bagdad sökte sig för att köpa möbler med stil och tradition.

Nu är dörren inslagen och det som var skyltfönstret krasar under fötterna.

Marwa är försäljare av Pepsi-Cola. Till skillnad från många andra plundrare är hon inte särskilt fattig, inte efter irakiska mått. Före kriget tjänade hon ungefär 6 000 dinarer, två-tre dollar, per dag.

Nu bär hon ut en liten hylla från Alnaggars affär. Hon ställer hyllan på en kärra. På kärran balanserar många möbler, inte bara från Alnaggars affär.

Marwas man sitter bredvid kärran på en kontorsstol som ännu har skyddsplasten kvar.

I handen håller han en kopia av ett samurajsvärd, som han inte vill medge att han stulit.

- Det är mitt sedan länge, säger han.

Ingen vågar ingripa

Runt Marwa och hennes man svärmar andra plundrare, hela den långa Rashidgatan är full av dem. Det är en dag av rus, då människor kan göra vad de vill, ty det finns ingen polis och heller ingen annan som vågar ingripa.

Längre ner på gatan står en butiksägare och murar igen sitt skyltfönster. En karl står på andra våningen i "Ingenjörshuset" och ropar åt en kamrat att vända på en lastbil.

Några män lastar in möbler i en fallfärdig buss som fram till för några dagar sedan tillhörde kollektivtrafiken.

Irakiska LO, en stödorganisation åt Saddam Husseins regim, brinner. Rutorna i det dystra huset av aluminium och glas är krossade.

Barn, kvinnor och män bär ut soffor och kontorsmöbler på gatan.

Inget av detta ser Alnaggar Wisam, för han ser bara rakt fram och hans blick är tom.

Liksom Marwas förändrades Alnaggars liv i samband med Kuwaitkriget. Marwa fick ansiktet sönderbränt.

Alnaggars föräldrar och bröder tog sig ut ur Irak och lever nu i Washington i USA.

Ingen släkt

Så nu har Alnaggar ingen nära släkting att prata med om sin förtvivlan när Marwa och de andra plundrarna tömmer hans affär.

Han reser sig från soffan och säger att han ska gå hem.

Han ser fortfarande rakt fram, vänder inte blicken åt sin affär.

Marwa bär ut en glashylla från "Det irakiska huset".

Snart finns det inget mer att ta.

- Jag förstår om ägaren är ledsen, säger hon. Men alla gör så här.

Tillsammans med sin man drar hon lasset med möbler nerför Rashidgatan.

Alnaggar går stödd på sin käpp åt andra hållet.

Peter Kadhammar

ARTIKELN HANDLAR OM