Kidnapparens terrordagbok

Den misstänkte 41-åringen förföljde kvinnan i flera år - och antecknade varje steg

Foto: POLISEN
Den 41-årige kidnapparen har flera gånger dömts till fängelse för förföljelsen av den 33-åriga kvinnan och hennes närmaste. För några år sedan dömdes han för att ha bränt ner detta uthus som tillhörde en av kvinnans anhöriga.
NYHETER

I sex år har den 41-årige mannen förföljt, hotat och trakasserat den 33-åriga kvinnan och hennes anhöriga.

Stridsmålad och klädd i militärkläder har han följt varje steg hon tagit.

Fyra gånger har svenska domstolar slagit fast att mannen inte behöver vård.

Enligt experterna är mannen - som ägnat all sin tid i frihet de senaste sex åren åt den förföljda kvinnan - inte så psykiskt sjuk att han behöver vård.

Den 41-årige mannen lärde känna kvinnan 1995. Han blev kär i henne och när hon nobbade honom vägrade han acceptera det.

I januari 1997 misshandlade han kvinnan efter att ha förföljt henne från jobbet.

Fick besöksförbud

Efter händelsen sa kvinnan upp kontakten med mannen och han fick besöksförbud.

Då började förföljelserna på allvar. Han vägrade att acceptera att hon inte ville veta av honom.

- Om jag visar respekt för någon vill jag ha respekt tillbaka, säger han i ett förhör.

Trakasserierna har de senaste sex åren följt ett tydligt mönster. När mannen har suttit i fängelse har han skrivit långa, ofta hotfulla brev. Med breven följde ofta tidningsartiklar om våld mot kvinnor.

"För Du skall också veta att trots det dåliga läget som fortfarande råder emellan oss och att jag emellanåt kan vara riktigt sur och jävligt elak mot dej genom att ibland hitta på många otrevliga och tarvliga åtgärder."

"...ju mer illa du gör mig och ju mer motstånd du ger mig, ju starkare kämparinstinkt väcker du till liv och det tillsammans med en ökad känslolös iskallhet mot dom som kommer i min väg emot dej."

Följde varje steg

Väl i frihet har han följt i det närmaste varje steg hon tagit. Mannens förföljelser har varit mycket metodiska. I en almanacka beskriver han detaljerat sina aktiviteter dag för dag.

En vanlig dag åkte han till kvinnans lägenhet för att "spana". Ibland stod han utanför lägenheten flera gånger samma dag.

Han förföljde henne till tunnelbanan, när hon handlade och på hennes arbetsplats.

I sin almanacka noterade han om det lyste i lägenheten, vad kvinnan gjorde och om hon såg ut att må bra. Ibland sov han i hennes trappuppgång.

- Det kändes tryggt att veta att hon fanns där uppe i lägenheten, säger han i ett förhör.

Den 21 mars 1999 skriver han i sin almanacka:

"Det var mörkt i kök, sovhörna o hall. TV var på och tänt i vardagsrummet och det var uppdraget i alla fönster, men jag såg ingen i rörelse?!"

En kväll råkade kvinnan slå omkull en blomkruka i sin bostad. Vid fyratiden nästa morgon damp det ner dammsugarpåsar och "Stora boken om krukväxter" i hennes brevinkast.

Som en fågelskådare

När mannen var ute och spanade var han oftast klädd i militärkläder och stridsmålad i ansiktet. Han bar alltid med sig en kikare.

En gång satt kvinnan i ett möte på sin arbetsplats. En av hennes kollegor såg en fågelskådare utanför fönstret. Det var 41-åringen.

Under långa perioder levde han i tält utanför hennes föräldrars och syskons hemort i Mellansverige.

- Jag hoppades att hon skulle komma dit. Jag blev mycket besviken när jag förstod att hon firat sin födelsedag i Stockholm.

Hans behov av att träffa kvinnan är så starkt att han under en rättegång via sin advokat begärde att kvinnan skulle vittna på plats - och inte via telefon.

De senaste åren har han även trakasserat hennes anhöriga. Dels med telefonsamtal, men han är också dömd för grov stöld och för att ha bränt ner en tvättstuga.

Inte psykiskt sjuk

Vid fyra tillfällen har mannen genomgått rättspsykiatrisk undersökning. Enligt samtliga lider han inte av allvarlig psykisk störning. I den senaste från 1999 konstateras:

"Rigiditeten, den bristande empatin och tvångsmässigheten i hans beteende tyder förvisso på att det finns en psykisk störning. Han har emellertid genomgått tre rättspsyiatriska undersökningar, senast 1998, vilka entydigt visat att det finns en personlighetsstörning men att hans tillstånd ej utgör en allvarlig psykisk störning i brottsbalkens mening."

Lennart Håård, Jens Kärrman

ARTIKELN HANDLAR OM