Kunde du gjort mer, Hans Blix?

”Ja, jag kunde kanske tagit i hårdare mot irakierna”

Foto: MATS STRAND
HEMMA HOS BLIX Väggarna sprakar av färger i Hans Blix vardagsrum. Vapeninspektörens passion är sidenmjuka, antika mattor från arabvärlden. Ingen är irakisk.
NYHETER
Foto: MATS STRAND
GILLAR RAMPLJUSET Hans Blix ger oss nådigt en timmes intervju. I morgon bitti ska han åka till jobbet i New York. Men det blir två och en halv timme istället, många berättelser och en hel del skratt.

När förstod du att det skulle bli krig?

– Mycket sent. Jag behöll hoppet in i det sista. På söndagen innan anfallet blev jag uppringd av state departement (utrikesdepartementet) på jobbet som ville ge oss en varning om att det var risk för krig.

Vad kände du då?

– Först besvikelse. Att vi inte fick fortsätta. Irak hade blivit så aktivt i sina försök att ge oss material. Det andra var en lättnad över att få ut de 134 människor som jag ansvarade för. Vi var oroliga att de skulle ta gisslan men irakierna har varit hjälpsamma.

Kunde du ha gjort något annorlunda?

– Ja, kanske kunde jag ha tagit i hårdare redan i december förra året mot irakierna.

Hur hade det blivit då?

– Det var ju först i slutet av januari som irakierna verkligen vaknade till. Kanske hade de bemödat sig mer. Det hade varit bättre. Då hade vi kommit till mer positiva utsagor om irakiernas attityd.

Varför tog du jobbet?

– Jag trodde att det fanns en chans att lösa det här. Först var irakierna väldigt motsträviga att träffa oss. Men med de yttre påtryckningarna blev de mer benägna att tillåta inspektionerna. Det avgörande var att USA började bygga upp militärt. Det hade inte blivit några inspektioner utan det.

– Påtryckningarna var ju bra men när det slår över i krig är det ett misslyckande.

Hur såg dina livsplaner ut då?

– Jag stod i kö till flygplatsen när Kofi Annan ringde. Vi var på väg till världens sydligaste stad Ushuaia i Argentina för att ta en båt till Antarktis. Min fru var ambassadör för arktiska och antarktiska frågor och hon tyckte att vi skulle se det där. Jag tyckte att det var kul, det var väldigt mycket pingviner, sälar och sådant där. Jag sa till Kofi Annan att jag inte var så förtjust i det här och han sa att det inte var ett så lätt uppdrag. När jag kom på båten hade jag hunnit tala med min fru och kommit fram till att det skulle ta ett och ett halvt år. Okej då. De faxade resolutionen till fartyget.

Varför tvekade du?

– Jag hade ingen speciell lust att flytta hemifrån. Jag hade bott utomlands i 16 år och vi hade just lyckats pula ihop våra möblemang. Eva kom från Bryssel där hon hade haft hus och jag hade haft ett i Wien. Så de verkligt diplomatiska förhandlingarna handlade om hur vi skulle kombinera våra möblemang och vad som skulle slängas ut.

Hemma hos den världsberömde svensken Hans Blix sprakar väggarna av konst, stora oljor, pyttesmå Skunk-teckningar och sidenmjuka, antika mattor. Varenda kvadratmeter av golven är täckta av ännu fler äkta mattor och en enorm brunbjörn framför den öppna spisen.

– Evas kramdjur, säger Han Blix.

Han är på snabbvisit i Stockholmsvåningen hos hustrun Eva. Mellan ett läkarbesök, en intervju med den spanska tidningen El Pais och packning inför återresan till New York i morgon bitti träffas vi i det soldränkta vargasrummet. I tre år han lett jakten på irakiska massförstörelsevapen.

Vilken betydelse hade din ålder för jobbet?

– Jag hade genomgått en ryggoperation ett år innan och blivit helt bra. Jag kände mig ganska frisk och pigg och hade just hajkat och klättrat och kände mig ganska stark också.

– Jag har inte haft en enda sjukdag på tre år!

Hur håller du dig i form?

– Jag går till jobbet.

Hur har jobbet varit?

– Det är klart att det är spännande. Det är en challenge (utmaning) hela tiden! Går det att få klarhet om massförstörelsevapen? Går det att göra slut på dem? Det tråkiga är ju att vi inte fick genomföra det.

Hur nära kom du de irakiska förhandlarna?

– Vi åt några måltider ihop i Wien. När det var ganska kärvt drack vi kaffe ihop i New York. Det är ju inte så att man slår stekpannan i huvudet på varandra! Distans har man men mellan förhandlingarna pratar man vid sidan av och det är ju inte så dumt. Då kan man testa någon idé ”Vad tycker du om det här?” utan att binda sig formellt.

Vilka är dina drivkrafter?

– Fred naturligtvis. Men jag har inte några illusioner. Jag är en stark vän av FN men det är lika eländigt att ha en barnslig tilltro till alltihopa som att vara cynisk. Det finns mycket man kan göra där men man ska inte tro att allt kan lösas den vägen.

– Jag har också alltid tyckt att det har varit spännande att åstadkomma någonting, resultat är härligt!

Hur är det att vara världskändis?

– Det är något nytt att man går på gatan och krogar och folk känner igen en. Än så länge har det varit vänligt. Människor kommer fram och skakar hand och säger tack, du gör ett bra jobb och hoppas att du lyckas. Påfallande många amerikanare gör det.

Är du orolig för din säkerhet?

– Egentligen inte alls. Nu har det olyckliga inträffat att jag har livvakt sedan en tid tillbaks. Det var FN som bestämde. Det blir så oerhört hög profil på en. Man var inte rädd att irakierna skulle göra något, de hade nog större intresse av att jag levde än att jag var död. Hade det hänt mig något hade det ju säkert tillskrivits irakierna och då hade deras läge varit ännu värre. Men det finns ju alltid nuts, dårfinkar.

Har det hänt dig något?

– Nej. Jo, en lustig sak, jag fick ett paket som polisen fick ta hand om. Det var choklad från en italiensk vän. Jag skrev och tackade att det var snällt och att paketet mobiliserat alla New Yorks bombhundar. Ha ha!

Hur är Saddam Hussein?

– Jag har aldrig träffat karln! Han uppfattar sig nog själv som en kejsare av Mesopotamien och han befattar sig inte gärna med så lågt stående varelser som inspektörer.

Men George Bush har du träffat?

– Ja, en gång. Vi var inbjudna till Vita huset. Det var tillsammans med vicepresidenten Dick Cheney, Colin Powell och Condoleezza Rice. De är väldigt morgonpigga de där människorna. Bush är fruktansvärt morgonpigg! I New York träffar man nästan aldrig några människor före klockan tio. Jag har svårigheter att vara välfungerande så där dags på morgonen. Ha ha!

Vad ville Bush?

– Han var angelägen om att försäkra oss om Amerikas helhjärtade stöd. Det var ju positivt men vi visste ju inte hur länge. Det visade sig att det inte höll längre än till mitten av mars.

Vilken kritik har du fått?

– Man har en del fiender på lägre plan som skjuter lite på en, (Per) Ahlmark och sådana. Man har sagt att jag är mjuk mot irakierna.

Hur tar du det?

– Som myggbett.

Hur bedömer du jobbet du har gjort?

– Jag tycker att jag lyckades bygga ihop en trovärdig och opartisk FN-inspektionsstyrka som har hela säkerhetsrådets förtroende. Mina rapporter uppfattades som äkta beskrivningar av verkligheten.

Hur blev jobbet jämfört med dina förväntningar?

– I början trodde jag att irakierna skulle kunna övertygas men jag blev snabbt pessimistisk.

Det verkar obegripligt att regimen riskerar hela landet för att behålla eventuella massförstörelsevapen?

– Det håller jag med dig om. Jag sa det till irakierna. De svarade att det här är inte massförstörelsevapen utan självförstörelsevapen.

Vad drar du för slutsatser av att de allierade inte har funnit massförstörelsevapen?

– Det är lite för tidigt att dra slutsatser att de inte finns. Nu kommer en tid när de kan få vittnesbörd.

Varför har inte Irak använt dessa vapen?

– Det har att göra med att det finns ett stark kritik i världen mot kriget. De vet säkert att om de skulle använda massförstörelsevapen skulle den kritiken bli mycket försvagad. Människor skulle säga ”De hade i alla fall massförstörelsevapen, de har ljugit hela tiden”.

Varför avhålla sig från det när regimens existens är hotad?

– Utgången är sannolik ändå. För Saddam kan det spela roll vilket eftermäle han får. Han uppfattar sig som en arabisk hjälte och han vill säkert hellre gå till eftervärlden som en hjälte än som en lögnare.

Varför lämnar du uppdraget?

– Jag hade hoppats kunna leda det här till slutet. Men nu har det gått in i en annan fas, det blir tal om lång tids övervakning. Då är det är dags att lämna uppdraget.

Vad ska du göra nu?

– Jag ska skriva om Irak och Nordkorea, kanske plocka en och annan svamp i sommar, få lite mer motion, leva ett hälsosammare liv.

Det här är jag

Så tycker jag om…

Maria Trägårdh

ARTIKELN HANDLAR OM