Ingen fred så länge kriget ger framgång

NYHETER

På måndag morgon säger en amerikansk regeringstalesman att massförstörelsevapnen som ännu inte har hittats i Irak med största sannolikhet finns i Syrien. Där lär också de irakiska

ledarna finnas.

På kvällen framträder Rumsfeld och Powell. Det är dags för Syrien att få ordning på sina prioriteringar. Eller ta de fulla konsekvenserna.

Språket inom utrikespolitiken låter numera som nånting från Gudfadern.

Samtidigt kan man på ledarsidorna, de förståndiga ledarsidorna, läsa att nu börjar allvaret: att organisera det nya Irak. Diktatorn har fallit, FN måste upp på banan, EU har en uppgift att fylla. De irakiska folken måste så snart som möjligt få en möjlighet att styra sig själva. För en tid sen uttryckte Carl Bildt i en tv-studio en ganska typisk europeisk maktspelaridé, att när kriget väl var avklarat skulle förutsättningarna finnas för att lösa upp

Palestinaknuten.

Tanken är att kriget i och för sig var olagligt, kanske till och med olyckligt. Men nu har det i vart fall lett till ett lyckligt resultat - Saddam är borta - och det till ett relativt lågt pris räknat i civila

offer. Efter de skjutglada är det dags för de kloka och förståndiga att träda in.

Minnet är kort. För ett år sen var Afghanistan befriat. Nu skulle det tålmodiga arbetet börja med att bygga upp detta avlägsna och gudsförgätna land. Därefter föll Afghanistan i glömska. Bushadministrationen strök allt vad afghaner hette ur budgeten. Utan talibaner var

Afghanistan ointressant. Dessutom svårstyrt.

Terrorismen är en gäckande

fiende. Ju mer man söker den, desto mer avlägsen är den. Kampen urartar till ett fåfängt letande efter en spöklik fiende som sällan visar sig och aldrig låter sig fångas. I stället prövar man konventionellt krig. Det har visat sig ytterst framgångsrikt. I och för sig inte mot terrorism, men mot mycket annat.

Plundringen av Bagdads museer och småborgerskapets butiker kan se ut som en notering i marginalen på ett annars framgångsrikt krigsföretag. Men det visade också att imperiet saknade de program som en inhemsk befrielsearmé måste ha. Det fanns ingen idé om hur land och folk skulle skyddas och styras under övergångsperioden. Inte ens en ordningspolis.

Det finns en krigsmaskin och krigsmaskiner vaktar inte sumeriska urnor.

Kriget startades för att få bort Saddams massförstörelsevapen. Men några massförstörelsevapnen har ännu inte hittats. De finns någon annanstans. Kanske i Syrien.

Saddam skulle avlivas eller ställas inför rätta. Men inte heller Saddam var där han skulle vara. Han kan vara i Syrien.

Och terroristerna är som vanligt någon annanstans. Kanske i Iran. Möjligtvis i Somalia. Med all säkerhet i Syrien.

Vid sidan av alla skurkar, massförstörelsevapen och terrorister som inte är där de ska vara, finns det någonting ändå mer undflyende. Fred och stabilitet i Mellanöstern.

Men freden är omöjlig så länge Syrien understöder den fanatiska Hizbollah-milisen och låter den använda

Libanon som bas för terrorattacker.

Dessutom var det tänkt att kriget skulle lägga grunden för demokrati i Irak.

Men sextio procent av Iraks befolkning är shiamuslimer. En betydande grupp bland shia är religiösa fanatiker. Många hatar USA och allt USA står för. USA vill ha demokrati i Irak men demokrati innebär att de verkliga USA-hatarna skulle kunna styra landet i framtiden.

Det går förstås inte. Först måste USA göra någonting åt Iran som backar upp det fanatiska shiaprästerskapet.

Kort sagt. Freden kräver fler krig.

Nu gör sig världens ledare

redo att återgå till det gamla. Men det gamla finns inte.

För imperiet finns det i dagens läge bara ett svar på alla komplicerade frågor. Det är å andra sidan ett rakt och enkelt svar. Det är samma svar som på alla frågor. Just nu, i den senaste versionen, låter det som titeln på en gammal svensk teaterpjäs om en vandring som aldrig tar slut.

Till Damaskus.

Carl Hamilton

ARTIKELN HANDLAR OM