Dagens namn: Lillemor, Moa
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Drivs du av vrede, Janne Josefsson?

"Det kan vara så. Jag är inte harmonisk. Det är möjligt att jag behöver terapi"

Förortsslyngeln blev borgerlig. Handelsstuderande som blev reporter. I veckan avslöjade Janne Josefsson nya fakta om polisens skottlossning under EU-kravallerna.
Foto: THOMAS JOHANSSON

För snart 21 år sedan kände jag honom, på lokalradion i Borås, han gjorde valprogram som samtliga radionämndanmäldes. Jag var praktikant.

Sedan dess har han fått Stora journalistpriset två gånger, vilket är unikt. Blivit känd, och kändis. Många sneglar där vi sitter i Trädgårdsföreningen vid Avenyn i Göteborg.

Jag minns hans heta vilja, de stora gesterna: armarna skopar i brösthöjd.

Men jag hade glömt hur mycket han skrattar, även åt sig själv.

     

Vad gör dig lycklig?

- Vara på Åstol med min nya tjej förstås, och när båda barnen är hemma.

Vem är din nya tjej?

- Hon heter Beth och är från Filippinerna, det har varit en nyttig inblick " jag ringde Migrationsverket som sa att "handläggare utses inte förrän efter nio månader". Är ni galna, sa jag. Efter en dag kallades jag dit, en tjänsteman satt och höll sig i bordet och skakade.

Klart han blev rädd när du kom.

- Fast jag har samma rätt som vem som helst att privat ringa och vara förbannad.

Vad är din drivkraft?

- När jag blir förbannad gör jag ofta program. Den drivkraften leder mig, men jag kan snubbla på den - den kan förblinda mig. Jag måste ha en att snacka med som kan säga: fan Janne, VET du detta?

Men vrede driver dig?

- Det går aldrig att utreda. Jag kan klä det i vackra ord: "stå på de svagas sida". Vilket är sant, men det KAN finnas andra skäl som jag inte rett ut.

Varför inte?

- (tystnad) När John Cleese gått i terapi var han inte rolig längre. Till exempel. Det är möjligt att jag skulle behöva gå i terapi. Jag kan naturligtvis känna mig avundsjuk på folk som vet vilka de är, som är helt " svala. Jag kan inte anklagas för att vara den mest harmoniske. Jag är inte förnöjsam. Men det är min nerv.

Du är rädd om vreden?

- En gång erbjöds jag att bli spådd och blev livrädd. Fast jag inte tror ett dugg på spådomar. Märkligt. Men så är det: jag VILL kanske inte reda ut de riktiga drivkrafterna. Jag tillhör den socialklass och generation som inte "reder ut". Vet inte ens om man kan det. Terapi kan vara manipulativt också.

Hur var du som pojke?

- Skämtsam och busig, ballade ut fullständigt i sexan. Levde rövare på lektioner, knäckte lärare.

Berätta om din uppväxt

i Biskopsgården.

- Vi bodde på Köldgatan 3, det kallades bananhus. Clark Olofsson bodde i sexan. Kom hem i myggjagare och röd kavaj, som en filmstjärna.

Vilka droger fanns?

- Mellanölet fördärvade många. Thinner var det mycket. Två tjejer dog i mopedrummet.

Vad gjorde dina föräldrar?

- Pappa var på reservdelslagret på Volvo, världens snällaste man. Morsan var mer ettrig, städerska och brevbärare. Hon delade inte ut brev från kronofogdemyndigheten före jul utan gömde dem hemma, fast hon kunde få sparken. Min morsa är en oerhört begåvad person som aldrig fick en chans, hon var på barnhem, fick barn tidigt. Hon förnedrades. Jag var med ibland på socialen, det handlade om min bror och var han skulle bo. Jag förstod inte, men som barn registrerade jag stämningen, över- och underläget. Jag minns hur rädda de var för myndigheter. Jag ger igen på något sätt. För jag är ju fullständigt orädd.

Hur präglade detta dig?

- Alltså: jag har alltid värjt mig mot detta, att jag skulle gjort något om Volvo för att pappa var yrkesskadad. Det blir ett sätt att komma åt mig: "Aha, det är DÄRFÖR, DÅ förstår vi " " Min grundsyn är att vilka egentliga bevekelsegrunder jag har, hämndlystnad eller revansch, så är det underordnat det reportaget står för.

Revansch?

- Jag kliver numera in i miljöer där folk förställer sig så in i helvete. Alltså, den här välutbildade, välmenande, svala övre medelklassen har jag svårt för. Det kan vara komplex också.

Komplex?

- Alla som gjort klassresan känner igen sig i detta att inte vara hemma någonstans. Jag kan inte sätta mig i en förort igen heller. Det är en skräck som kan låta obegriplig och patetisk men när jag skilde mig hade jag ingenstans att bo och jag tänkte: Okej, jag får ta en etta i Biskopsgården, jag får sitta där förbittrad utan att träffa mina barn och bli alkis och så kommer jag ner till Vårväderstorget och där står alla: "Hallå Janne, är du tillbaka här igen." Fy fan, vad hemskt.

Vad tycker din mamma om dina program?

- Hon blir rädd. Jag gjorde ett aprilskämt i radion om att Palme stoppat sändningen. Då ringde pappa: "Nu har mamma hjärtbesvär."

Varför blev du journalist?

- Från början var jag marknadsekonom och ville bli reklamman. Politiskt var jag ju liberal också "

Folkpartist?

- Javisst, aktiv. Sedan påverkades jag av nya strömningar, vi ombildade oss till Frihetlig vänster och gick i syndikalistisk-anarkistisk riktning.

Vad lärde du dig som dammsugarförsäljare?

- Det där, det var en teoretisk kurs, en exilungrare undervisade i försäljningsteknik på Handels, hur man ger två alternativ som i praktiken är två ja. Kontant eller avbetalning? Leverans i dag eller nästa vecka? Och det kan man använda. "Ska vi ta intervjun här eller i trädgården?" Manipulation, om man är elak. Jag söker ofta upp folk där de bor, för att ta mig förbi sekreterare. Och när man står i dörren är man ju en dammsugarförsäljare, ingen tvekan.

Hur tror du folk uppfattar dig?

- Som en aggressiv, uppkäftig men skicklig reporter. Många tror jag kan lösa deras privata problem. Det går inte att hantera längre. Jag kan få tusen mejl efter ett program, vettö.

Vad säger folk på stan?

- Jag var på en pub på Avenyn, de klappade om mig, arbetarklasskillar. Samma kväll gick vi ner på Rubinen, en kille i kostym kom fram: "Vi skulle vilja aska i din öl, går det bra?" Jag var helt ställd.

Men när du är ute på jobb?

- De som riskerar granskning blir rädda. Ibland blir det dråpligt. Vi var på en restaurang i Malmö, all personal och ägare sprang i väg. Helt tomt!

Vad känner du för att folk blir rädda?

- Det är en jävla nackdel. Folk ställer inte upp, de spänner sig. Det är orättvis kritik också. Det är inte så att jag vill sätta åt, jag vill begripa.

Hur får du folk att berätta?

- Mediebilden av mig är så ensidig och de kan förvånas över att jag ser rätt normal ut, anständig. Så är det ju så att jag ger mig aldrig.

Vad är det värsta du kan anklagas för?

- Att jag ser folk enbart som representanter för politikerkåren, överklassen, näringslivet - inte som människor av kött och blod. Som polisen som ställde sig på Osmo Vallo, som för honom inte var en människa utan representant för ett gäng missbrukare han tampats med till leda.

Har du varit i närheten av det?

- Inte bara i närheten. Jag har kränkt människor, som de upplever det. Dold kamera är en mycket allvarlig integritetskränkning. Ibland tror jag människor hellre skulle sitta av två år på kåken än att figurera i mina program.

Kräver journalistik ibland att någon offras?

- Ja, det är väl ingen tvekan. Människor har ringt och vädjat; jag har barn och bla-bla-bla. Då måste jag ha väldigt starka argument. Ibland har jag sagt: Det skulle du ha tänkt på innan alltså.

När har du avstått?

- Jag skulle göra ett jobb på en direktör utanför Marstrand, vi misstänkte mutor, men hade få bevis. Vi satt i redigeringen, jävligt bra story, bilderna skulle ha slagit sönder skallen på folk. Men när vi var hemma hos direktören stod hans 14-åriga dotter och skakade, hon var så jävla rädd för oss. Jag tänkte: Henne måste jag kunna se i ögonen.

Vad har hänt med människor efter dina program?

- Jag håller distansen. Jag tar inte med hemlösa hem, kan tyckas cyniskt, men då hade inte äktenskapet hållit 25 år. Astrid var vansinnig när folk ringde hem. Hon är inte imponerad av mitt jobb. Vilket var bra.

Varför skilde ni er?

- Delvis var det jobbet. Jag har pendlat. Jobbet tog överhand ibland, i stället för kärleken. Du vet, man kliver in hemma och egentligen vill man öppna armarna men i stället säger man "fan, har du inte städat här". Så Astrid lärde sig att städa just den plätten jag kunde se "

Hur är du att jobba med?

- Krävande. Jag kan be någon dra åt helvete som jag inte tycker kan jobbet.

Är de rädda för dig?

- Kanske. Jag är ju oförsonlig, inte kompromissvillig - därför når jag dit jag når. Men det är inte bra att såra. Jag har ju en jävla makt egentligen.

Vilken makt?

- Makt att tolka verkligheten. En och en halv miljon människor tittar. Och så har jag sett mig som underdogen som slår

underifrån " så är det inte längre. Inte inom SVT:s väggar heller. Det borde jag se upp med.

Vad vill du med makten?

- Använda den. Kommer jag till Vårväderstorget trots allt vill jag kunna se killarna i ögonen och säga: Jag gjorde vad jag kunde - jag försökte.

Kerstin Weigl
SENASTE NYTT

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet