Dagens namn: Elisabet, Lisbet
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

De bor bland sopor och avlopp

Undernärda barn bor i kåkstäder där avloppssörja tränger in i lägenheterna

Aftonbladets resa genom Irak efter kriget fortsätter i dag i Bagdads fattiga kåkstäder. Här lever miljontals människor bland soptippar och avlopp som spolas rakt ut på gatan.

Tillsammans med Unicef har reportern Oisín Cantwell och fotografen Urban Andersson träffat dem som drabbas hårdast av åratal av krig och sanktioner - barnen. En miljon under fem år är undernärda och ett av åtta barn dör innan det fyller fem år.

Genom ett unikt samarbete mellan Aftonbladet och Unicef, FN:s barnorganisation, kan du hjälpa de drabbade irakiska barnen.

MAL-HURYAH CITY.

atrester, däck, plastpåsar, kläder, rostiga burkar. Det är mycket som flyter i det stinkande avloppsvattnet nerför gatorna.

Välkomna till al-Huryah City, Frihetens stad.

     

Barnen hoppar som stengetter från sten till sten och lyckas ta sig torrskodda över gatan.

Insekter surrar överallt, lukten är kväljande, diset känns som smog eller kolrök.

En man tittar ut genom ett fönster och ropar, tolken översätter:

- Hjälp oss med det här, det är så motbjudande. Vi måste få pumpar, vi måste bli av med vattnet.

Så här har det varit i al-Huryah City, Frihetens stad, en stadsdel i Bagdad med 1,5 miljoner invånare, i fyra år.

Avloppssystemet fungerar inte, vattnet rinner ut på gatorna, blir lervälling som aldrig sjunker undan.

Sörjan tränger ofta in i lägenheterna.

- Vår situation är svår. Och vi får ingen hjälp, säger Ayad Ismael Nasir, 35, en av alla dessa människor som ser så mycket äldre ut än de är.

Han bjuder hem oss. Fyra familjer i samma hus. Sjutton personer, varav tolv barn, i två rum. Några av de vuxna sover på taket.

Toaletten är ett hål i ett av rummen, köket en elektrisk platta och en hink.

Madrasserna står uppradade mot väggarna, på en dörr hänger en affisch på någon arabisk filmstjärna, det ligger kläder i ett hörn.

Kan inte sova på natten

Elen fungerar bara ibland och när den inte gör det går det inte att koka vatten.

- Våra barn får insektsbett. De kan inte sova på nätterna för att det kliar. De har diarré, säger Ban Abd El-Kamel, mor till pojkarna Haida och Hammed.

Bakom en dörr ligger några påsar med ris, mjöl, socker, mat som hälsoministeriet delade ut före kriget.

Men förrådet sinar och Ban slår ut med armarna och säger att hon gråter när hon tänker på vad som ska hända när maten tagit slut.

Hon vrider på vattenkranen för att visa hur smutsigt vattnet är. Men det kommer inget. Det är så vissa dagar.

Hyran är på 30 000 dinarer i månaden. Bans man Ali är den enda i hushållet som har jobb, månadslönen är 15 000.

Hela lönen går till hyran. Värden har gått med på att hälften som saknas ska betalas senare. Skulden växer varje månad och såväl värden som Ban och Ali vet att den aldrig kommer att betalas.

- Jag fick lite hjälp förut av min bror som var soldat. Men han fick väldigt dåligt betalt och nu har han inget jobb, säger Ban.

Två av döttrarna kommer in med en påse de hittat på gatan, de får skäll av sin mamma som motar ut dem.

Ayad Ismael Nasir pekar på taket som delvis ramlade in då en bomb slog ner tvåhundra meter bort.

- Nätterna var hemska under kriget. Barnen skrek och grät hela nätterna. Vi försökte lugna dem men det gick inte, säger han.

Vill skänka bort sin dotter

Ute på gatan igen. Två små pojkar sitter på en liten vagn som en åsna drar långsamt genom sörjan ute på gatan.

En man kommer fram med sin dotter, hon är fyra, kanske fem år. Han berättar att hon är blind.

- Ta med henne, hjälp henne härifrån. Saddam har förstört oss, säger han med låg röst.

Det är en vanlig dag i Frihetens stad och föräldrarna är beredda att ge bort sina barn för att de ska få en chans till ett värdigare liv någon annanstans, i ett annat land, en annan värld.

     

Vid infarten till al-Taji, en förort på andra sidan Bagdad med 250 000 invånare, skräpar utbrända irakiska stridsvagnar och fåren äter på soptippen.

Några tonåringar roffar åt sig dörrar och fönsterkarmar från ett av de fallfärdiga husen.

"Det är Ali Baba, maffialedaren, som har skickat ut dem", säger vår chaufför.

Om denne Ali Baba existerar så har han hantlangare överallt för tonåringar och gamla kvinnor plockar ner och skruvar bort i hela Bagdad, och alla irakier tycks vara överens om att allt går till Ali Baba.

I al-Taji är situationen lika hopplös som i Frihetens stad. Raheem Farhan, rektor för områdets skolor, sammanfattar:

- Vi är isolerade. Vi har vatten, men nästan ingen mat, inga jobb, inga inkomster.

- Barnen har allergier, hudsjukdomar, skabb, insektsbett. Skolorna har plundrats.

- Det är livsfarligt på nätterna, tonåringar är ute och skjuter med kalasjnikovs.

Förut fanns här gas som diktaturen levererade gratis. Men stammen Nayef Al-Zegem har tagit över gasen i den här delen av Bagdad och säljer den för pengar inga har.

Fick bara te och socker i ranson

Men även om det gick att koka maten, finns ingen mat att koka. Familjerna här fick bara te och socker i sina ransoner före kriget. All mat, säger de, gick till medlemmarna i Saddams Baathparti, människor som bor i bättre områden. Vår tolk, Ansam Albert, en välutbildad ung kvinna som normalt jobbar som tandläkare vid Martyrernas torg, ett av förortens områden, säger:

- I mitt distrikt bor 90 barn under fem år. De är nästan alla undernärda. De är nästan alla sjuka.

     

Det flockas barn och vuxna runt oss, uppståndelsen är stor, det pratas, skrattas, ropas.

- Ni är dom första journalisterna som kommer hit. De är glada över att någon bryr sig om dem, säger tolken.

Jasim Leébi, en medelålders man med trasiga tänder och tovigt skägg , kräver att få visa sitt hus. Han går före, förbi berg av sopor, sjuka vildhundar som ligger och gnyr, trasiga glasflaskor, brunnar med bubblande, gråfärgat vatten.

Två rum. Åtta barn. En tv i hörnet som inte fungerar. Det är skumt och det tar tid för ögonen att vänja sig och först efter ett tag börjar det ohyggliga tona fram.

Två pojkar med sönderbrända ansikten, blåsor överallt, såriga läppar. Ahmed, 12 och Mohammed, 14, gick för att hämta ved. En klusterbomb som låg och skräpade exploderade.

Grannar hjälpte dem hem, Jasim samlade ihop sina besparingar, 10 000 dinarer, och åkte till sjukhus med sönerna, pengarna räckte till lite antibiotika, sedan hem igen.

- Det gör ont. Jag har tråkigt. Jag måste vara inne hela dagarna. Pappa har förbjudit oss att gå ut och leka med kompisarna, säger Mohammed.

Jasim vakar över dem hela nätterna, torkar bort blodet och varet som sipprar ur de fula små såren. De har inte råd att åka till sjukhuset igen. Jasim var byggnadsarbetare, men förlorade jobbet 20 dagar innan bomberna började falla.

Pojkarna gick i skola i två år, pengarna räckte inte till mer. De sex döttrarna har inte gått i skola över huvud taget. Jasim gör sig inga illusioner om att få jobb igen.

- Jag hoppas Irak blir bättre. Vi vill ha frihet, vi vill kunna leva värdigt.

Ett land som inte fungerar

Hur ska det gå för Irak? Problemen är gigantiska. Det är inte bara fattigdomen och misären. Det finns inga fungerande strukturer, inga fungerande myndigheter.

Alla ministerier - utom oljeministeriet som USA skyddat - är bombade och plundrade. All statistik, all dokumentation är utraderad.

Grannländer och olika trosinriktningar och stammar vill ha en del av kakan och sysslolösa män som tillhört säkerhetsstyrkorna och levt med våld hela sina liv går och väntar på att någonting ska hända.

Irak har dock större förutsättningar än många andra u-länder. Anrika, stolta traditioner samt världens största oljereserv.

Och Bagdad har genom årtusenden alltid rest sig efter bränder och brutala tyranner.

Men de flesta invånarna tror att det tar minst en generation innan Iraks hopplösa kåkstäder rivs och ger plats för frisk luft och anständighet.

Oisín Cantwell, Urban Andersson, foto
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet