Ahmed, 15, fri från Saddams fängelse

"Gatubarnen skulle tvingas bli soldater"

Foto: Urban Andersson
Skrattar igen Ahmed Kasim, 15, leker med en kompis i ett utbränt rum på hemmet för föräldralösa barn. Före kriget var det här ett barnfängelse.
NYHETER

BAGDAD

Under Saddam Husseins tid slängdes oönskade pojkar och flickor i fängelse. Övergivna och utstötta av sina föräldrar låstes gatubarnen in bland andra kriminella. I dag har fängelset omvandlats till ett barnhem.

Aftonbladets reporter Oisín Cantwell och fotograf Urban Andersson har träffat dem som drabbats värst av alla år av krig och sanktioner i Irak - barnen.

unicef-chef - Regimen tvingade pojkarna här att bli soldater när de var tillräckligt stora, säger Hatim Georges, biträdande chef för Unicef i Bagdad.

De är barnen som inte fick finnas under Saddams styre. Gatubarnen slängdes i fängelse för att föräldrarna övergett dem.

- Jag blev slagen under fotsulorna då jag busat, säger Ahmed Kasim, 15.

Ahmed haltar, det ena benet är förtvinat, han leker i det utbrända medicinrummet bland kanyler och trasiga flaskor.

- Vi blev slagna och spärrades in ensamma i 20 dagar med jättelite mat.

Han är ett av 47 barn som bor på detta hem för föräldralösa barn i Sadher city i Bagdads utkanter. Barn som sover i tältsängar och på madrasser direkt på golvet i två slitna hus.

Ett brott att vara gatubarn

Här finns inga leksaker, här finns bara tristess, torftighet och sjukdom.

Fram till nyligen var hemmet ett barnfängelse: under den irakiska diktaturen var det ett brott att vara gatubarn.

- Regimen tvingade pojkarna här att bli soldater när de var tillräckligt stora, säger Hatim Georges, biträdande chef för FN:s barnorganisation Unicefs kontor i Bagdad.

Ahmed bodde med sin mamma i staden Hilla men hon övergav honom när han var elva. Kanske för att han var halt, kanske av något annat skäl, Ahmed vet inte.

Han hittades av polisen i ett garage i Bagdad och dömdes till fängelse.

Hur sann Ahmeds berättelse om misshandeln är går inte att avgöra. Efter Saddams fall tävlar folk om att berätta den värsta historien. Myter byggs upp och blandas med de grymheter som bevisligen ägde rum under diktaturen. Dock: Hatim Georges säger att Unicef fått rapporter om övergrepp på barnhemmet genom åren.

- Från början satt även vuxna i fängelse här. Men vi lyckades till slut förmå regimen att flytta alla personer över 18 år, säger Georges.

Tror på framtiden - trots allt

Ahmed vet inte mycket om framtiden, men han tror på den.

- Det är goda muslimer som tar hand om oss nu. Då blir allt bra.

Han vill bo kvar i Sadher city, där Bagdads shiamuslimska befolkning trängts ihop, en stadsdel döpt efter de irakiska shiamuslimernas store Iman Mohammed al Sader, mördad av Saddam 1980.

En stadsdel som är mer beryktad under sitt förra namn, Saddam city.

Affärerna är stängda och allt är trasigt och ingen vågar gå ut på nätterna.

Barnhemmet plundrades efter kriget, barnen rymde, fick skydd av grannar, en händelse som väckte viss internationell uppmärksamhet.

Många av dem har kommit tillbaks. De är rädda nervösa, oroliga för nya plundringar.

Men de återvände. Vad hade de för alternativ?

Några av flickorna fick aldrig någon möjlighet att komma tillbaks.

De såldes, enligt Unicef, som prostituerade i Sadher city.

Tidigare artiklar

Oisin Cantwell