Onsdag 11 oktober

NYHETER
Foto: Lasse Allard
Bodström och Persson spelar fotboll utanför Rosenbad efter utnämningen. Allt för att göra fotograferna glada.

Presskonferensen var utsatt till klockan tre. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle kamma mig eller inte. Hittills hade jag bara gjort det när jag hade processat i Högsta domstolen (en gång) samt när mina barn hade döpts (tre gånger). Till slut bestämde jag mig för att inte utöka tillfällena.

Under en timme före presskonferensen satt jag i Görans rum och försökte ge ett lugnt och stabilt intryck.
Göran gav ett sista råd för dagen: ”Gå ut och bli känd nu! Ställ upp på allt de första dagarna.”

Det var inte lätt.

Göran talade mest om konst och visade olika tavlor i rummet.

”Den mest värdefulla är den här”, förklarade han och pekade på en stor tavla, ”den hängde i ditt rum. Men när det blev en vakans på justitieministerposten passade jag på att byta. Det har du inget emot va?”

Även om jag hade haft det förväntades det nog inte att jag skulle ge uttryck för det.

Plötsligt ryckte Göran till.

”Du kan väl språk? Det har jag glömt att fråga dig om.”

”Visst har jag läst tyska och franska, men jag kan inte påstå att jag är särskilt bra på det. Men engelska kan jag förstås.”

Det var tur att det inte fanns tid för en närmare förklaring till hur min engelska till slut blivit ganska hygglig. Det berodde främst på en vistelse i USA under ett halvår. Mitt avhopp i gymnasiet hade gjort att min betygsserie i engelska var något märklig: etta-tvåa-etta-streck-streck-fyra.

Inte heller behövde jag säga att min lärare i franska noga förklarat för mig att jag inte på något sätt var värd min tvåa utan att den tillkommit därför att han skämdes för att sätta fler ettor i klassen.

Det var en obeskrivlig känsla att komma in på presskonferensen. Där satt många av landets ledande journalister, av vilka jag kände igen de flesta. Däremot kände ingen igen mig. Det gamla slitna uttrycket ”de såg ut som fiollådor i ansiktet” passade utmärkt.

När vi satte oss ned skulle fotograferna ta bilder. Jättelånga objektiv lades upp som gevärsmynningar på bänken framför mig och jag kände ett visst obehag. Det var svårt att se oberörd ut.

Presskonferensen blev virrig. Frågorna haglade och det var svårt att svara när de kom från så många olika håll. Ligger sociala orsaker bakom brott? Är straffen för milda? Vad tycker du om buggning? När fick du frågan om du ville bli justitieminister? Tvekade du? Vad säger din fru? Har du fått jobbet för att din pappa har varit minister? När blev du medlem i partiet? Va, är du inte medlem? Har du själv begått något brott? Hur bor du? Bostadsrätt? Gjorde Laila Freivalds något fel? Hur känns det att sätta sig på katapultstolen?

Jag försökte svara så gott jag kunde och insåg att jag befann mig på ett minfält.

Efter presskonferensen skulle många medier ha enskilda intervjuer. Göran viskade till mig att försöka svara på exakt samma sätt och helt konsekvent till alla olika medier, annars skulle det se konstigt ut.

En timme senare stod Göran och jag inför kameran och jonglerade med en boll som TV4 hade ordnat fram. Det gick så bra att vi bestämde oss för att aldrig upprepa det. Till TV4-journalistens förtret behöll Göran bollen.

Därefter åt vi middag i Riksdagshuset och Göran gav ett sista råd för dagen: ”Gå ut och bli känd nu! Ställ upp på allt de första dagarna.”