Född gömd

Hur länge ska lille Gabriel behöva vänta på att få börja leva?

Foto: hanna teleman
Får han någonsin ett liv? Gabriel, sex veckor, föddes i hemlighet på en vanlig förlossningsklinik. Nu lever han gömd i en lägenhet någonstans i Sverige med sin familj. Gabriel är dömd till ett liv i skymundan och har aldrig varit utomhus. Föräldrarna, som är kristna, vill gärna döpa sin son men de litar inte på någon och vågar inte ta sig till en kyrka. Familjen äger ingenting, inga leksaker, inga möbler.
NYHETER

Han är bara sex veckor.

Men har inget liv.

Lille Gabriel föddes till gömd flykting.

Namn: Gabriel. Ålder: Sex veckor. Familj: Mamma, 36, pappa, 42, bröderna Isa, 7, och Yousef, 10. Hemland: Syrien. Tid som gömd: Sex veckor (övriga familjen: 18 månader). Familjens tid i Sverige: Fyra år. Asylskäl: Pappan var regimkritiker och politiskt aktiv. Han fängslades flera gånger och blev torterad. När han flytt utomlands greps mamman och blev torterad i fyra dygn. Därför får de inte stanna: Migrationsverket och Utlänningsnämnden anser inte att mannen och kvinnan bevisat att de är av sådant intresse för de syriska myndigheterna att de är att betrakta som flyktingar och finner heller ingen grund för humanitära skäl.

Hans mamma, pappa och två bröder är flyktingar från Syrien. De kom till Sverige för fyra år sedan, men fick inte asyl.

I ett och ett halvt år har de gömt sig. Under tiden blev Gabriel till. Han föddes i hemlighet på en vanlig förlossningsklinik i slutet av mars.

Fick gulsot efter födseln

Gabriels mamma födde i rädsla och väntade bara på att polisen skulle komma.

Efter förlossningen fick Gabriel gulsot och förlorade så mycket i vikt att han måste vårdas på sjukhus.

Hans mamma tror att kvaliteten på hennes bröstmjölk är dålig till följd av stress, men hon har inte råd att köpa bröstmjölksersättning till sin bebis.

– Han äter hela tiden, men han blir inte mätt, säger den 36-åriga trebarnsmamman oroligt.

Är det därför bebisen suger hela tiden?

Eller är det på brist på stimulans?

Gabriel har aldrig varit utomhus – familjen vågar inte gå ut.

De gömmer sig i en etta utan möbler. Det finns bara fyra madrasser på golvet. Familjen äger ingenting.

Gabriel har ingen skallra, inget gosedjur, ingenting att titta på.

”Jag ammar – och gråter”

Han kan bara spegla sig i sin mammas sorgsna ansikte.

– När jag tittar på min bebis gråter jag. Jag ammar och gråter, ammar och gråter, säger mamman med ansiktet sammanpressat av oro.

Blir detta bebisens bild av livet? En värld av sorgsna människor?

Barnen lever isolerade. Livet är bara en ändlös räcka av dagar, utan mening, utan innehåll, en evig väntan i ovisshet.

Jag frågar Gabriels bröder vad de gör på dagarna.

– Gråter, svarar Isa, 7.

– Ingenting, svarar Yousef, 10.

”Äter inte – pratar inte”

Isas ögon lyser som blåklint på en midsommaräng, men blicken är egendomligt fjärran och glasartad, nästan som om han inte ser.

Hans kropp är så tunn och han ser ut att förtvina.

– Han äter inte, han pratar nästan ingenting, säger mamman förtvivlat.

Familjen överlever tack vare att snälla människor ger dem mat.

– Jag skulle vilja ge min bebis ett fint rum, en fin säng, fina kläder, säger Gabriels mamma tröstlöst.

Men det enda hon kan erbjuda är bröstet.

Kanske känner bebisen vilka usla livsvillkor han fötts till – och tröstar sig med den enda trygghet, sysselsättning och stimulans som står till buds:

Mammas bröst.

För han suger. Och suger. Och suger.

Vad annat kan han göra?

Två veckor senare – sent på kvällen – ringde polisen på dörren. Familjen öppnade inte, utan gömde sig på toaletten.

De flydde klockan ett på natten – i pyjamas – till ett nytt gömställe.

Fotnot: Barnen heter något annat i verkligheten.

Mary Mårtensson