De orkar inte ens leka

"Barnen har slutat fråga hur länge de måste gömma sig"

1 av 2 | Foto: HANNA TELEMAN
KIKAR UT Gardinerna är ständigt fördragna. Ibland kikar Loka, 5, och Milica, 9, försiktigt ut på barnen som leker på gården.
NYHETER

Det är förödande för barnens hälsa att leva gömda.

De blir apatiska och deprimerade. De slutar leka, skratta och prata. En del slutar att äta och dricka. Andra försöker ta livet av sig. De här barnen förlorar sin barndom.

I artikelserien om gömda barn berättar vi i dag om Loka, 5, och Milica, 9, som inte varit ute och lekt på nio månader.

Loka, 5, och Milica, 9, har inte lekt ute en enda gång på nio månader.

De gömmer sig inomhus bakom nedfällda persienner.

- Detta är inget liv, säger deras pappa.

När solen värmer och grönskan prunkar sitter två barn i dunkelt ljus bakom nedfällda persienner i en liten lägenhet utan något att göra.

Det finns ingen namnskylt på dörren. Här bor de i hemlighet.

De lever sitt liv som i en tillsluten sardinburk. Att kliva in i deras gömsle är som att hålla andan, allt normalt liv har avstannat.

Till och med leksakerna tycks paralyserade. En docka ligger orörlig i bokhyllan och på fönsterbänken vilar ett stelfruset mumintroll.

På en madrass på golvet ligger en flicka helt apatisk och stilla.

"Hon pratar nästan inte"

- Hon är så tyst. Hon pratar nästan inte, säger hennes 28-årige pappa.

Flickan, som heter Milica, tittar i en bok. Det är hennes enda sysselsättning. Ibland läser hon boken för sin lillebror, Loka, 5.

Pojken brukar spankulera runt med en trasa och torka bort dammkorn, som han redan dammat bort för länge sedan.

Går ut sent på kvällen

- Min högsta önskan är att gå ut och leka med mina barn. I förra veckan sa Milica: Jag måste gå ut, annars blir jag galen, säger pappan tonlöst.

Barnen har inte varit ute och lekt eller träffat andra barn på nio månader. De har mörka ringar under ögonen och är bleka.

Familjen går bara ut för att skaffa mat, en gång i veckan, sent på kvällen, i tjugo minuter, i mörker. Ett barn får följa med åt gången.

Familjen lever på gränsen till svält på 600 kronor i månaden. Men det är barnens totala uppgivenhet som smärtar föräldrarna mest.

- Barnen förväntar sig inget längre. Det gör mig så ont. De lider verkligen. De kan inte utvecklas, säger deras pappa.

"Jag önskar mig ingenting"

För barnen tycks det mesta ha förlorat sin betydelse, även leken. När Loka fyllde fem ville han inte ha något alls. "Jag önskar mig inget", sa han bara.

Förut brukade barnen fråga: Hur länge måste vi gömma oss? När får vi gå ut och leka? Får vi stanna här i Sverige?

- De har slutat fråga. Jag har inga svar till barnen längre. Jag säger: Fråga inte.

Loka gråter ofta. "Jag är så ledsen", brukar han säga.

Jag frågar Milica vad hon saknar mest i sitt liv.

- Skola, kompisar och att gå ut, viskar hon.

Vad önskar du dig mest av allt?

- Att inte gå från ett hus till ett annat - att få ett eget. Och inga problem.

Finns det något i livet som känns roligt?

Milica bara skakar på huvudet.

Läs också

ARTIKELN HANDLAR OM