Dagens namn: Torsten, Torun
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Hur tror du att du uppfattas, Horace Engdahl?

”Människor som inte känner mig tycks uppfatta mig som beklagligt självsäker”

Gillar sitt jobb Horace Engdahl förvånas över hur mycket han gillar sitt jobb på Svenska Akademien. ”Jag är egentligen en ensamvarg som ogillar att bli avbruten när jag är inne i en tanke”, säger han.   Gillar sitt jobb Horace Engdahl förvånas över hur mycket han gillar sitt jobb på Svenska Akademien. ”Jag är egentligen en ensamvarg som ogillar att bli avbruten när jag är inne i en tanke”, säger han. Foto: Pernilla Wahlman

Mitt första möte med Horace Engdahl börjar med att jag snubblar på den åldrade tröskeln till hans rum i Svenska Akademien. I min handväska har jag en utskrift av min redan utskrivna intervju.

Vi skakar hand.

– Där har jag suttit och pratat med dig, säger Horace Engdahl sedan och pekar mot ett gustavianskt bord som står mellan porträttet av Fröding och Gustav III:s byst.

Detta måste förklaras: en intervju brukar annars gå till så att man först möts, sedan skriver.

Men det här är ingen vanlig intervju – utan ett experiment. Den har på hans envisa förslag gjorts genom e-post. Det är så vi ”pratat”. En metod jag inte kan rekommendera.

Jag har frågat, fått svar, skickat följdfrågor och fått nya svar. Som krävt nya tröttsamma följdfrågor.

Men Horace Engdahl påstår att han den här gången, till skillnad från kanske hundra andra intervjuer, inte frestats att göra sig till. Att han – när han skrivit själv – kunnat vara sig själv.

Och så här blev det.

   

Vad tycker du om ditt arbete?

– Jag upphör inte att förvånas över att jag finner mig så väl tillrätta med det, eftersom jag egentligen är en utpräglad ensamvarg. Jag tycker inte om att bli avbruten när jag är inne i en tanke.

Vad får du ut av jobbet?

– Jag får använda alla förmågor, även sådana jag inte trodde mig ha.

Vilka?

– Låt mig nämna två ting. 1) Effektivitet. Jag hade ingen aning om hur fort jag kunde arbeta. 2) Tålamod med människor. Jag, som aldrig hade brytt mig om andras åsikter, fann att jag när jag väl var tvungen att ta hänsyn till dem hade en hyfsad sammanträdestalang.

Vad är det finaste erkännande du kan få?

– Jag hörde talas om en man som gav en av mina böcker i present till sin käresta, och inte för att göra slut. Det var fint. Annars är det nog så att de tecken på erkännande som gör störst intryck är de man får tidigt, i den ålder då man verkligen hungrar efter bevis på att man duger. Jag tänker på kamraters förtroende, flickors intresse eller lektionen då min svensklärare läste upp början på en av mina uppsatser som ett lysande exempel på konsten att inleda.

– Senare i livet tappar man litet förtroendet för andras gillande och blir tvungen att göra upp med sig själv om vad som håller och inte håller. Det är hårt.

Hur då ”tappa förtroende”?

– Jag märkte att människor uppmuntrade mig att göra mitt näst bästa. På universitetet: de inpräntade att avhandlingen skulle vara ett gesällprov, visa att man lärt sig det vetenskapliga hantverket, det var mindre viktigt vad man kom fram till. På tidningen: de tog hellre emot en spirituell artikel än en intelligent artikel.

Vilken sorts pojke var du?

– Den unge Werther, fast utan självmordsdriften.

Berätta.

– Det mest iögonfallande hos Werther är hans olyckliga förälskelse, men de flesta ynglingar är någon gång olyckligt förälskade utan att nödvändigtvis vara Werthertyper. För att bli en sådan fordras något mera, ett alldeles särskilt högmod. Werther vill att världen skall älska honom för hans känslighet och inte för hans förmåga att vara till nytta. Han vill ha allt till skänks, som i sagorna, och slippa de borgerliga yrkenas träldom. Han vill behålla sin inre rikedom.

– Werther är kort sagt den manliga självupptagenhetens ikon.

Hur kom du över Wertherfasen?

– Du frågar egentligen om det är möjligt att helt och hållet upphöra att vara 17 år. Nej, det tror jag inte.

Hur tror du att du uppfattas?

– Människor som inte känner mig tycks uppfatta mig som vänlig men beklagligt självsäker. ”Pojkaktig” är det mest positiva ord jag har sett i pressklippen.

Hur då ”pojkaktig”?

– Möjligen har den att göra med min oförståelse för rangskillnader. Jag tar inte mänsklig upphöjelse riktigt på allvar. Jag vet ju att alla innerst inne är dumma ungar precis som jag.

Och ”beklagligt självsäker”?

– Antagligen menas att jag i anständighetens namn någon gång borde göra åtminstone en åttondels pudel. Men jag klarar det inte. Min förebild i detta avseende är Harry Schein.

När ansågs att du borde göra en pudel?

– Vid drevet om min styvsons lägenhet (vad nu pressen hade med den att göra) eller vid drevet om Astrid Lindgrens uteblivna Nobelpris (hur jag nu kunde vara skyldig till det). Om fenomenet pudel har jag den åsikten att folk som i dag vältrar sig bakåt med tassarna i vädret inför pressen är plagiatörer. Originalet är konstnären Kjartan Slettermark som för en del år sedan faktiskt klädde ut sig till pudel, kråmade sig för den borgerliga publiken och kissade på sponsorerna (låtsades kissa). Det var en happening, upprördheten var stor och lyckan fullkomlig. I jämförelse med detta gör det ett blekt intryck när olika befattningshavare förödmjukar sig för att förlänga sitt politiska liv och slippa undan med avskuren svans.

Vilken missuppfattning om dig skulle du vilja korrigera?

– Att jag skulle vara en maktmänniska. Det är inte ens träff i tavlan.

Vilket omdöme har sårat dig?

– Knut Ahnlunds bild av en man som aldrig har tagit några risker. Att han slog i blindo gör det inte mindre sårande.

Vilka risker har du tagit?

– Jag tog en risk när jag som ung forskare valde att introducera kontroversiella metoder i stället för att anpassa mig till den godkända vetenskapssynen. Det pris jag betalade var en inställd universitetskarriär.

Varför tycker din hustru att

bibliotek är ett svåröverträffat raggningssställe?

– Antagligen för att det var på ett bibliotek hon hittade mig. Det vill säga, jag hoppas det är därför!

Hur gick det till?

– Den historien får hon berätta själv.

Hur är du som pappa?

– Barnen säger att jag är som en blandning av Sunes pappa och farbror Melker. Själv tycker jag att jag är en blandning av Muminpappan och Galnopappan.

Vem är Galnopappan?

– Huvudpersonen i en bok av Håkan Östlundh. När barnen går för långt i sitt bus, förvandlas han till ett rytande vilddjur och hamnar i en bur på Skansen.

Vad skulle du vilja förändra inom Svenska Akademien?

– Jag skulle vilja få igenom ett beslut om att Akademiens högtidssammankomst den 20 december direktsänds i TV. Jag tror att den kunde bli ett folkkärt skådespel. Men jag är inte säker på att jag någonsin kommer att få ledamöterna att sluta upp bakom detta förslag.

Vad gör dig lycklig?

– Jag är inte svår att göra tillfreds. Det räcker med en kaffelatte, en anteckningsbok och två händelselösa timmar.

Vad känner du när du står i

dörren för att tillkännage

namnet på årets pristagare?

– Glädjen att sitta inne med en hemlighet som alla vill dela.

Hur ser du på Gert Fylkings

upprepade rop ”äntligen”?

– Nu när historien är avslutad och Gert och jag har försonats, kan man betrakta det hela som ett intressant lingvistiskt fenomen, nämligen ett exempel på hur ett enda ord kan förvandlas till ett talesätt.

Hur försonades ni?

– Gert Fylking ringde mig några dagar före jul och menade att det var dags att sluta fred. Vi stämde träff på mitt stamfik Kaffekoppen vid Stortorget. Jag bad också Gert förklara hur det kunde komma sig att han fick praktiskt taget hela medievärlden på sin sida medan jag blev nästan undantagslöst utbuad. Han ansåg att det inte berodde på att han själv skulle vara särskilt omtyckt av journalister utan mer på att Svenska Akademien på ett dunkelt sätt uppfattas som en del av överheten, vilket är riskabelt i en tid då vanliga människor känner sig lurade av samhällets elit.

Varför heter du Horace?

– Jag hade en skotsk farmor och min far var sjöofficer. Namnet är givet efter sjöhjälten Horace Nelson.

Hur uttalas det?

– Jag är själv osäker numera, eftersom jag hört namnet sägas på så många olika sätt genom åren. I mitt föräldrahem gällde det engelska uttalet. Ungefär ”håröss” – har du aldrig hört någon jazzvän säga Horace Silver? I kulturlivet har man alltid sagt ”Hårrass”, och det är det uttal jag själv en smula resignerat har anammat.

Hur ser det ut hemma hos dig?

– Vi har lyckats hålla böckerna borta från badrummet.

Vad innebär feminism för dig?

– Varma kanelbullar och hett om öronen.

Din hustru bakar bullar varje söndagmorgon, vet jag.

– Sambandet är uppenbart. För mig är feminismen en i dubbel mening levande ideologi.

Hur duktig är du på dragspel?

– Jag klarar ett dussin skärgårdsvalser och en handfull melankoliska ryska visor.

Vad menar du med att du inte är intellektuell?

– En intellektuell är definitionsmässigt en stridbar person. Det är inte jag. Min naturliga impuls är snarare att ignorera den mänskliga dårskapen.

Kerstin Weigl
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet