Har du provat knark, Morgan Johansson?

”Nej, jag hade bilden av skräck- propagandan från 1970-talet på näthinnan, det fungerade på mig.”

NYHETER
Foto: ANDERS CARLSSON
UNG MINISTER Morgan Johansson tycker att det finns både för- och nackdelar med att vara 33 och minister.

Morgan Johansson är den unge folkhälsoministern som ska leda oss till världens friskaste, längsta liv (bara under särskilt kalla vintrar förlorar vi mot japanerna).

Hans jobb är att vaka över det mest privata; hur mycket vi äter, hur ofta vi dricker sprit, med hur många vi har sex.

Klarar vi inte att hålla oss lagom tjocka, måttligt berusade och hyfsat friska på egen hand, kanske han griper in med en lag.

Som den han funderar på just nu:

Att förbjuda extrema former av piercing och tatueringar för unga.

Vi dricker coca cola på en av Stockholms flottare krogar i stadens nöjeshjärta, Stureplan. Ministern ska strax rusa på semester, denna vardagskväll går varje bord åt, vi delar luft med ett piprökande sällskap från Tyskland.

Morgan Johansson är liten, klädd i svart kavaj och skrattar mycket.

Hur tror du att du uppfattas?

– Man löper alltid en risk att människor tycker att här kommer staten och talar om hur jag ska leva. Det är lätt att angripa politiken så och det får vi nog ta. Alternativet är att vi inte har någon folkhälsopolitik alls.

Varför blir knarkarna fler när Sverige driver en av västvärldens restriktivaste knarkpolitik?

– Sverige införde sin restriktiva narkotikapolitik på 1970-talet och under 1980-talet lyckades vi kontrollera narkotikan med väldigt goda resultat. Ökningen under 1990-talet hänger inte ihop med den restriktiva politiken, det var tillgängligheten som ökade, den sociala stressen ökade och vi fick en förändring i ungdomars sätt att jämställa narkotika med alkohol.

Vad gör ni för fel?

–Vi klarade inte att upprätthålla det förebyggande arbetet med ungdomar under 1990-talet. Antalet tunga narkomaner ökade från 19 000 till 26 000 under den tiden, platser i missbrukarvården minskade, den narkotikarelaterade dödligheten fördubblades på tio år. Det var förstås en effekt av detta.

Hur många vårdplatser för narkomaner finns det i dag?

– Ungefär fyratusen.

Kan du lova alla narkomaner som vill sluta att knarka vård?

– Nej, det kan jag inte, men jag kan lova fler platser i missbrukarvården.

Borde staten ta över?

– Staten ska spela en större roll. Vi kommer inte bara kravlöst att ge kommunerna mer pengar. Sedan är frågan: Räcker det åt alla 26 000? Kan vi lova det? Nej, det kan jag inte lova, bara att det räcker till fler platser.

Har du provat knark?

– Jag har blivit erbjuden narkotika på resor, men jag provade aldrig. Jag har en ganska hög tröskel. Jag hade bilden av skräckpropagandan på näthinnan från 1970-talet, av narkomaner, prostitution, utslagning. Det fungerade på mig.

Men i dag vet varenda unge att man inte dör bums på T-centralen om man röker hasch och att USA:s förre president Bill Clinton rökte marijuana.

– Det finns ju bara en linje att hålla: om du fortsätter så finns det en stor risk att du går under. Det är ju ingen lögn. Alkohol kan du ju ändå ha en måttlig konsumtion av under längre tid utan att det skadar. Narkotika skadar från första stund.

När blir Sverige narkotikafritt?

– Jag vill inte sätta ut några datum. Jag inser ju att det är ett stort problem men vi har ju faktiskt klarat det en gång, i slutet av 1980-talet hade bara tre procent av ungdomarna provat narkotika. Det går att vända utvecklingen.

Hur ska du få resten av EU att följa den svenska linjen?

– Vi har ändå en situation som är oerhört mycket bättre än i många av de här länderna. Mycket färre ungdomar provar narkotika här. Den svenska modellen fungerar. Tro inte på legaliseringsivrarna som säger att svenskarna vill bara kasta folk i fängelse. Vi ska ta avstånd från narkotika, inte från narkomanerna.

Svenskar har lagt det kontinentala vardagsdrickandet till helgdrickandet, bara i Stockholm har skrumpleverfallen ökat med 20 procent på två år. Hur ser du på det?

– Det jag är mest oroad över är att berusningsdrickandet har ökat kraftigt bland ungdomar. Många har väldigt mycket alkohol hemma, ståendes i skåpen, det är lätt att ta ett glas här och där.

Dags att gripa in?

– Vi måste i alla fall medverka till att de områden vi har pekat ut hålls fria från alkohol: graviditeten, trafiken, uppväxten och arbetsplatsen. Vi ser att alkoholen ökar i trafiken, fler rattfyllerier och alkoholrelaterade dödsolyckor. Det finns också signaler om att drickandet ökar hos gravida eftersom förhållandet till vin är mer avspänt. Det möter vi med informationsinsatser.

Vad tycker du om Bag-in-box-vinerna som har tagit över hälften av systembolagets vinförsäljning?

– Jag tror inte att det skapar alkoholism. Men jag kan konstatera att det har blivit lättare att underhålla det vardagliga drickandet.

Vad har du själv för erfarenheter?

– Jag var nog som folk är mest när jag var ung. Man testar gränser och ibland gör man sådant man får ångra senare. Det var en period, i 16 –17-årsåldern och sedan när jag pluggade i Lund, när jag drack rätt mycket.

Hur mycket då?

– Man festade och det blev väl allt för mycket. En del på vardagskvällar. För studenter flyter veckan ihop, det finns inte den där fasta rytmen att lördag är lördag. Jag hade en del kompisar som fick alkoholproblem då och som faktiskt har det än i dag.

Hur vill du skärpa smittskydds-lagen när det gäller hiv?

–Det skiljer sig inte påtagligt från den som finns. Vi tar bort särregleringen för hiv som har funnits om informationsplikten och vi stärker individens rätt till vård och behandling. I dag måste den hiv-smittade som ska ha sex tala om det för sin partner. Så har det varit i 15 år och det vill jag ha kvar därför att varje individ måste själv bestämma vilka risker han eller hon vill ta. Kritikerna vill ta bort informationsplikten.

Borde alla som har haft oskyddat sex med flera partner testa sig?

– Nej, det är att gå för långt.

Har du testat dig själv?

–Nej, men jag lämnar blod och då görs ett hiv-test.

Varför vill du förbjuda tatuering och piercing för omyndiga?

– I dag finns inga regler för den här branschen. Jag har bett socialstyrelsen att utreda hälsoriskerna. För vissa typer av omfattande ingrepp som intimsmyckning eller när man opererar in plastskivor under huden, kanske man måste kräva föräldrarnas tillstånd. Det handlar inte om att förhindra folk från att ta hål i öronen, jag pratar om de här mer extrema fallen av kropps-smyckningar.

Ska staten lagstifta om ungas utseende?

– Nej, men jag pratar om de fall där det finns en gräns för att det inte är kropps-smyckning utan ett kirurgiskt ingrepp.

Borde du lagstifta om övervikt, det kan man ju dö av och det är dyrt?

– Nej, man kan inte driva de här frågorna så långt.

Varför ska svenska krogar vara rökfria?

– Riksdagen har satt upp ett mål om rökfria serveringslokaler och det vill jag gärna uppnå.

Om vi inte lyckas på frivillig väg?

– Då är jag beredd att lagstifta.

Är det något annat extra farligt du skulle vilja lagstifta om?

– (Skratt. Här funderar ministern länge.) Nej.

Var går gränsen för samhällets ansvar och det privata?

– Ibland kan det fungera så att man ger människor mer information för sina livsbeslut. Om man ska förbjuda det ena eller det andra måste det baseras på att det finns risk för att en annan person skadas.

Varför blev du politiker?

– Ingen av mina föräldrar var politiskt aktiva, ingen annan

i släkten heller. Sydafrikafrågan engagerade mig i 14 –15-årsåldern. Det är ju sådana frågor man dras till i den åldern, det är ju liksom inte fastighetsskatten. Men det gjorde att jag gick med i SSU 1985. Jag hade ingen tanke om att jag skulle bli politiker. Jag hade ju bra betyg och skulle bli kemist.

Vilka är dina drivkrafter?

– Det är så enkelt att jag vill göra nytta, jag vill bli ihågkommen som en figur som hade betydelse för andra människor. Lite banalt kanske, men drivs inte alla av det?

Varför blev just du folkhälso- och socialtjänstminister?

– Jag tror att det beror på att jag drev narkotikafrågan i riksdagen. Jag har också jobbat länge med Göran Persson som politiskt sakkunnig i justitiefrågor. Det är klart att han visste var jag stod och vad jag kunde.

På vilket sätt är det bra att vara 33-årig minister?

– Att man inte har ungdomstiden allt för långt borta, särskilt när det gäller alkohol-, narkotika- och sexualfrågor. Även om unga ser mig som överårig så tror jag att jag har lite lättare att prata på skolor.

På vilket sätt är det mindre bra?

– Risken att inte bli tagen på allvar. Det har hänt mig framför allt i internationella sammanhang, jag har känt av att de inte lyssnar i början. Men efter ett tag går det bättre.

Du blev pappa för ett halvår sedan, hur var det?

– Otroligt att det fungerar, att alla fingrar och tår kommer på plats! Titta! (Morgan Johansson plockar fram ett fotografi på sonen Erik ur plånboken.)

Hur är du som pappa?

– Jag hoppas att jag är tillräcklig, men jag känner mig otillräcklig för att jag pendlar. Jag är hemma måndagar och helger. Man lämnar över mycket då.

Vad gör dig lycklig?

– Kärlek.

Vad gör du om du ska ha riktigt trevligt en kväll?

– Då går vi på restaurang, Anna och jag. Det har vi inte gjort sedan Erik kom.

Vad ska du göra i framtiden?

– En gång i livet vill jag skriva en bok, en sådan där släktroman som sträcker sig över hundratals år.

Maria Trägårdh

ARTIKELN HANDLAR OM