”Ditt liv är viktigare än att vårt sexliv kan fortsätta”

Läs ur Kjell-Olof Feldts och Birgitta von Ottersberättelse om kampen mot hans prostatacancer

NYHETER
Foto: Stefan Jerrevång
Ångest och rädsla Förre finansministern Kjell-Olof Feldt och hans hustru Birgitta von Otter har skrivit en bok om tiden efter läkarnas besked att Feldt hade drabbats av prostatacancer. En tid av ångest och rädsla som hölls i schack av whisky, sömntabletter och danska tv-serien Matador på dvd.

Birgitta:

När Kjell-Olof kommer hem efter sitt sammanträde på eftermiddagen är han samlad och koncis, går igenom vad Lars Häggarth sagt och vad som ska hända härnäst. Behandlingsalternativen har vi rätt klara för oss efter vårt besök på S:t Görans den 23 november. Det som tycks plåga honom mest är risken för biverkningar i form av impotens och inkontinens, bådadera vanliga men inte ofrånkomliga. Särskilt skrämmer honom tanken på impotens.

– Manligheten, min sexualitet, är en så viktig del av min identitet. Jag vill inte bli snöpt! säger han och låter plötsligt förtvivlad.

– För mig är ditt liv hundra gånger viktigare än att vårt sexualliv kan fortsätta, säger jag.

Ett sexualliv som i sanningens namn ingalunda är så frekvent förekommande som förr och vars eventuella upphörande vid vår ålder – 70 respektive 63 – knappast kan betraktas som någon katastrof. Detta sista säger jag inte. Är rädd att göra ont värre, rädd att såra och att han ska tro att det inte längre spelar någon roll för mig. Visst spelar det roll och visst vore det trist om den delen av livet tog slut för gott – men just nu har jag inga svårigheter att tänka mig värre saker.
Jag kunde vakna till med ett ryck med en enda tanke: ”Jag har cancer”

Fram på kvällen blir det jobbigare. Ångesten slår klorna i honom. Tack och lov finns viss, om än temporär, räddning i form av whisky samt en dansk teveserie som lär ha gått i svensk television för tjugo år sedan och som Kjell-Olof nyligen fått i present på dvd. Den kvällen äter vi middag framför teven och blir sittande till midnatt för att se de fyra första avsnitten. Nästa kväll blir det fyra till.

Kjell-Olof:

Birgitta hade skyndat hem för att kunna ta emot mig när jag kom tillbaka. Hon hade nog väntat sig att möta skräck och förtvivlan. I varje fall minns jag hennes förvåning när jag till synes ganska lugn och samlad tog itu med hemkomstens rutiner – klädde om och satte mig vid skrivbordet för att gå igenom dagens post. Bedövningen höll tydligen fortfarande i sig.

Sedan höll vi oss sysselsatta ett tag med att ringa till alla som vi ville underrätta om resultatet av provtagningen: barn, annan släkt och vänner som kände till vår belägenhet. Flera försökte trösta mig med berättelser om äldre män i släkten eller bekantskapskretsen som levt med och överlevt prostatacancer.

Men framåt kvällen släppte bedövningen och ångesten infann sig. Att bara försöka bekämpa den med sprit och sömnmedel verkade ingen bra idé. I bokhyllan stod emellertid en box med tolv dvd-skivor som innehöll en dansk teveserie med titeln ”Matador” (det danska namnet på det gamla sällskapsspelet Monopol).

Varken Birgitta eller jag hade hört talas om den men på 70-talet hade den varit en succé i både dansk och svensk television. Filmen handlade om livet och människorna i en dansk småstad under några decennier fram till andra världskrigets slut. Men viktigast var att de tolv dvd-skivorna bjöd på över 24 timmar film.

Den första kvällen tror jag vi såg tre–fyra avsnitt, alla timslånga. Och de kvällar vi var hemma fortsatte vi i samma takt. Matador-serien räckte nästan fram till jul. Dessutom tyckte vi om berättelsen, engagerade oss i människorna och deras levnadsöden. I dunklet i vårt teverum stängde vi världen och verkligheten ute.

Nästa dag hade jag att ta mig igenom ytterligare två styrelsesammanträden. Det gick men sedan beslöt vi att ställa in allt annat under resten av veckan och åka ut till vårt lantställe i Roslagen. Tystnaden och stillheten i skogarna runt vår sjö skulle kanske dämpa oron.

Så bra gick det väl inte att hålla tankarna borta från det som hänt och det som väntade. Hade jag hunnit få skelettcancer? Och vad betydde det? Min gamla inbillningssjuka slog till: Gjorde det inte mer än vanligt ont i ländryggen och värkte inte höfterna på ett oroväckande nytt sätt? Men jag besparade Birgitta alla sådana fantasier.

Vi försökte leva som vanligt på landet: gick både gamla och nya vandringsvägar i det milda decembervädret, umgicks med Birgittas syskon och deras familjer, såg på teve på kvällarna. Och vi kunde faktiskt tala om annat än cancer. Fast nätterna var svåra. Jag kunde vakna ur min drogade sömn och med ett ryck sätta mig upp i sängen med en enda tanke i skallen: Jag har cancer!

Birgitta företog sig något som skulle visa sig bli betydelsefullt för vårt sätt att hantera min sjukdom. Hon var upprörd över att den läkare jag tidigare konsulterat inte gjort mer för att utröna orsaken till mina förhöjda PSA-värden. De snart två år som gått sedan de först dök upp kunde ju visa sig vara fatala för utgången i och med att det lämnat cancern gott om tid att sprida sig.

I alla händelser borde vi lära oss mer om prostatacancer, symptom, risker, möjliga behandlingar etc. På internet hittade hon inte bara litteraturreferenser utan också en ganska omfångsrik medicinsk avhandling som hon tryckte ut på vår skrivare. Och när vi kommit hem till Nacka började hon efterforska böcker i ämnet. På svenska hittade hon bara två böcker som kunde läsas av en lekman, Ingemar Björksténs ”Tur i otur” och en översättning från engelskan av Michael Kordas ”Man to man” (sv övers ”Oss män emellan”). Hon läste, jag såg på tv, helst gamla filmer.

Birgitta:

På natten far mina tankar av och an, stort och smått blandas urskillningslöst. Skärpning! Jag måste i varje fall vara stark – han har nog med sitt och ska verkligen inte behöva trösta mig, tänker jag beslutsamt, för att kort därpå börja gråta vid tanken på vilken musik som ska spelas på begravningen. Kan man spela Little Green Apples, till exempel?

Känslorna gör lappkast mellan kampvilja och uppgivenhet. Ena sekunden står läkarens besked i förgrunden – att prostatacancer fortskrider så långsamt att man kan leva i tio, tjugo år utan några symptom alls – sekunden därefter far det genom mitt huvud ”ja något ska man ju dö av”. Följt av full panik: ”Hur ska jag kunna leva vidare utan honom?” Och strax därpå: ”I varje fall ska jag – vi – kämpa till det yttersta.”
Fram på kvällen blir det jobbigare – ångesten slår klorna i honom

Tanken och fantasin gräver omväxlande min egen och min älskades grav. Jag tänker att vi människor är egendomligt inrättade. Vi lever som om döden inte fanns. Inte i vårt medvetande, inte i vårt förnuft. Så mycket annat är vi medvetna om: Vi planerar barn och jobb medan karriärens och biologins klockor tickar, vi betalar pensionsförsäkringar och köar för äldreboende. Utbildning och bostad, sex och barnafödande, hälsa och kärlek ... allt tänker vi på, planerar för, inrättar oss för.

Men inte för döden. Det är som om den inte funnes. På alla andra områden i livet tar vi tiden och tidens gång med i beräkningen, men inte därvidlag. På den punkten är vi som djur, lika okunniga och oförutseende. Frågan är om det är bra eller dåligt?

En del ångest på natten för oss båda. I Kjell-Olofs fall nödtorftigt avhjälpt med sömntabletter, starköl och nattmacka.

Två hyfsade, någorlunda aktiva och normala dagar och två sömnlösa, tankeflyktande, ångestladdade nätter senare åker vi till vårt hus på landet.

Redan samma dag som vi fått cancerbeskedet kastar jag mig över ämnet ”prostatacancer” på internet, lånar böcker på biblioteket, pratar med väninnor. Det gäller att lära känna sin fiende!

De närmaste dagarna dyker nya begrepp oavbrutet upp: Gleason score (ett mått på cancercellernas växtsätt och arvsanlag och följaktligen deras aggressivitet), T1, T2, T3 (berättar om tumörens storlek och eventuella spridning), seeds (radioaktiva korn som placeras permanent i prostata), TRUL (transrektalt ultraljud), PIN (en sorts förstadium till cancerceller), antiandrogen (medel som hejdar produktionen av testosteron). Och så vidare, och så vidare.

Ju mer jag läser desto mer egendomligt, för att inte säga upprörande, tycker jag det är att Kjell-Olofs PSA-värde tilläts stiga, rätt snabbt dessutom (från 11 till 39 på ett och ett halvt år), utan att man tog reda på orsaken. Eftersom det bevisligen varken var fråga om prostataförstoring eller prostatit så fanns det strängt taget inget alternativ till cancer. I varje fall borde läkaren – Den Förste Urologen – gett sig tusan på att ta reda på orsaken.

Så här återger den finlandssvenske kulturredaktören och författaren Ingemar Björkstén i sin bok (som handlar om hans egen prostatacancer) vad en läkare sa till honom: ”Om patienten har en så hög PSA-halt som 15–20 får man inte släppa honom utan måste följa upp värdet med rektalpalpation och biopsi, också om körteln känns som den ska.” (Punktion och biopsi är samma sak som vävnadsprov.)

Fotnot: Lars Häggarth som nämns i inledningen var Kjell-Olof Feldts läkare.

ARTIKELN HANDLAR OM