Hur var det att bli mamma, Åsa Domeij?

– Förlossningen var inte så himla farlig. Som att ha sprungit ett motionslopp

Foto: peter knopp
mamma igen Det som putar ut under tenniströjan är inte sviterna efter Åsa Domeijs första graviditet. Nu ska hon ha barn igen - om ungefär tre månader.
NYHETER

Se, där kommer Åsa Domeij gående mot Riksdagshuset, i sina sandaler, kortärmade pikétröja, ryggsäck och det där lilla leendet som alltid ser ut att vara på väg.

Jag känner det som tiden kröker sig, som om året ännu var 1988. Då slog hon igenom som politiskt 26-årigt underbarn.

Hon har fyllt 41 nu. Magen är lite rund, ser jag. Men jag håller finkänsligt tyst, tänker att den vittnar säkert bara om dottern Sofia, som föddes för bara åtta månader sedan.

Vi sitter i Åsa Domeijs lilla arbetsrum sedan, vi talar om varför hon tre gånger lämnat men alltid återvänt till politiken – och vi talar om barn.

Allt är lätt, säger hon. Föda barn var inte särskilt jobbigt. Mer som ett tufft motionslopp. Nio dagar senare gick hon på sammanträde.

Och livet blev roligare.

n n

Du får barn med en man du

inte lever med, varför blev det så?

– För att vi bodde på olika ställen när vi träffades.

Hur gick det till?

– Vi var ute och seglade ihop för tre år sedan.

Och ni ville ha barn.

– Tja, det kom vi inte fram till på en gång förstås.

Ska ni leva ihop senare?

– Det beror så mycket på jobb och så. Hur vi kan lösa det praktiskt.

Är ni nöjda med den modellen?

– Ja, just nu. För honom är det lite av en nackdel, när jag varit föräldraledig har han bott hos mig, och fått pendla. Jag bor två mil från stan och åker kollektivt till stan, bussen går bara en gång i timmen på kvällarna.

Vad tycker du om

kärnfamiljen?

– Oj. Jag tror det blir allt vanligare med andra livsstilar. Singelhushållen är den vanligaste i storstäder. Många lever ensamma med barn. Eller har delad vårdnad. Det kommer att bli vanligare att singlar flyttar ihop för att det är praktiskt.

Hur mår barnen i detta?

– Jag ser ingen nackdel. Även om det säkert kan vara lite jobbigt för barn att ha två adresser och flytta emellan. När kompisar ska få tag på dem och så.

Varför ville du bli mamma?

– Jaaa, för att det är spännande...men mest betydde att jag kände det var rätt man att skaffa barn med. Annars hade det inte blivit barn för mig. Jag hade inte skaffat barn eller adopterat som ensamstående.

Vem är Sofias pappa?

– Han är... en programmerare, helt enkelt. Stockholmare. Det får räcka så.

Hur var förlossningen?

– Först som en pust: det HÄR skulle jag inte vilja göra om den här veckan. Men då är det inte så himla farligt. Ungefär som att ha sprungit ett jobbigt motionslopp. Men inte som att jag var sliten och trött. Mer är man hormondrogad så att man ska orka vara vaken länge.

Och mammasymbiosen?

– Jag hade hört talas om att alla hormoner gör en så inriktad på barnet. Jag tyckte inte det var så. Mitt läge var att jag var jättepigg och hade ett nöjt barn som var inriktad på mig som mjölkapparat. Och då har man ju massor av tid. Det var så väldigt lättsamt.

Vad tycker du om mediebilden av Åsa Domeij?

– En grej är att jag ”verkar påläst”. Som låter ytligt, för mig. Som om jag läst på en halvtimme ungefär. Så var det ofta i början.

Du beskrevs som politiskt

underbarn 1988.

– Ja, fast jag hade sysslat med politik i fem år. Det är rätt skönt att vara äldre faktiskt.

Du ser ut som en flicka

fortfarande.

– Gör jag? Jag tänker inte på mitt utseende så mycket faktiskt.

Hur gick det till 1988 när du slog igenom?

– Jag bodde i Nordnorge då och åkte till Sverige när bara fyra veckor var kvar av valrörelsen. Politiska utskottet hade bett mig ta en tevedebatt om miljön.

Fast du var ung och okänd.

– Ja, det var ju väldigt modigt egentligen. Men inom partiet var jag inte okänd. Den stora grejen var väl sedan debatten mot Westerberg. Det var Birger som skulle ta den. Vi hade stämt träff, jag skulle peppa honom. Men han kände sig förkyld och inte i så bra form. Så bara några timmar före sändningen bestämde vi, han och jag, att jag skulle ersätta honom.

Hur var det sedan för dig?

– Uppvarvat. Alla journalister, allmänheten, trycket från partiet. Så hade jag jordbruksutskottet... och vi var en helt ny riksdagsgrupp och inget kanslistöd. Ingen som kunde svara i telefon ens.

Hur mådde du?

– Tillvaron var konstlad. Jag hade ett litet arbetsrum och en soffa att sova på. Det var svårt att komma ut i naturen, kanske kom man inte ens ut ur Riksdagshuset.

Vad lärde du dig i riksdagen?

– Min respekt för politiska motståndare växte faktiskt. Jag insåg att de flesta en gång börjat med politik av idealistiska skäl. Även om de ibland fastnar, och politiken blir yrke.

Att du både vill och inte vill dras till politiken och sedan vill ur: vad handlar det om?

– Jag vill inte fastna i ett särskilt sätt att se världen. Det är också viktigt för mig att trivas med personerna jag arbetar med – det ska vara kul.

Vilka svackor har du haft i ditt liv?

– Att börja skolan i så fall. Jag trodde jag skulle få lära mig viktiga saker så att jag kunde rädda världen. Men jag måste göra meningslösa saker, som att klippa ut bilder av grejer som började med en särskild bokstav. Vi hade ett häfte, Roliga boken, som vi skulle teckna i, men som jag ville skriva i – och det var fel.

Vad kan ha kuvats i dig?

– Kanske fick jag ett väldigt dåligt självförtroende för estetiska saker.

Vad eller vem präglade dig som liten?

– Tidsandan och tankarna om internationell solidaritet. Jag tror det var 1968 jag stod på balkongen i vårt höghus och såg det sista studentfirandet med mössor och ballonger. Och hur jag tänkte: bra att jag slipper det där dumma otidsenliga tramset.

Hur växte du upp?

– I Örnsköldsvik, med två småsyskon och föräldrar, en ekonomichef och en hushållslärare. Du kan kanske gissa vem som var vad?

Vilka värderingar fick du?

– Det pratades inte politik. Det var en vanlig familj som intresserade sig för barnen, sommarstugan, plocka bär och så där.

Vilken sorts flicka var du?

– Inte särskilt flickaktig... Jag hade alltid kniv på mig och gjorde pilbågar och kojor och ville spela hockey och fotboll på gatan.

Hur var det i en tid då de flesta ägde minst en Barbie?

– Jag lekte inte mycket med flickor. När de kom med Barbiedockor blev jag sömnig, så tråkigt tyckte jag det var. Det verkar ha blivit ännu mer könsdelat nu. På min tid förekom inte att en flicka kom till skolan i klänning. Se nu på barnkläder och uppdelningen i färger.

Hur klär du din dotter?

– Könsneutralt, så gott jag kan. Ganska ofta tror folk att hon är pojke. Det räcker om hon har keps och blå tröja. Om hon är tjejaktigt klädd är det för att jag fått något begagnat.

Vad är ditt bästa argument mot EMU?

– Riskerna är så stora och eventuella fördelar så små.

Vad är viktigaste förklaringen till nej-sidans starka ställning just nu?

– Att man tycker det fungerar ganska bra nu. Att man ser splittringen, i partierna och i näringslivet. Då tänker folk: Det finns nog risker, bättre att rösta nej.

Vilka är ja-sidans misstag?

– Det värsta var nog munkavlemetoden, som jag tror folk reagerade väldigt starkt mot. Göran Persson fick tillbaka buffelimagen. Den som måste tysta motståndare har nog svaga argument, tycker man nog då. Det är ödesdigra självmål.

Hur säker är du på utgången?

– Inte alls säker. Många har svårt att bestämma sig.

Om det blir nej, vad ska

statsministern göra?

– Att tala om EMU som en ödesfråga och ändå regera som vanligt, det går egentligen inte ihop. Så jag är inte säker på att han tycker det är en ödesfråga. Jag får känslan av att det handlar om personlig prestige.

Hur ska du få ihop livet nu?

– Jag har ju inte varit helt ledig från politiken. Första sammanträdet hade jag efter nio dagar. I början var Sofia med mycket. Efter två månader började hon tycka sammanträden var lite tråkiga, hon hade väl hört alla argument.

Vad skulle hända om du

stannar hemma ett år?

– Jag tror jag skulle vara lite surare och tråkigare mamma. Efter en dag kan jag få abstinens efter Sofia... och omvänt kan det bli lite tråkigt hemma... jag menar, en åttamånaders bebis kan man inte ha så djupsinniga diskussioner med. Nu är det roligare att arbeta och även roligare att vara hemma

– Sofia blir ju bara häftigare och häftigare.

Epilog: Jag skickar intervjun till Åsa Domeij för faktakontroll, där står något klämkäckt i texten om runda nyförlösta magar och jag får följande svar: ”Min mage är inte rund för att jag har varit gravid utan för att jag är gravid. Jag är i början av sjunde månaden. Huruvida det var planerat eller ej tycker jag hör till den privata sfären.”

Det här är jag

Det här är mitt liv

Kerstin Weigl