"Vi saknar henne oerhört mycket"

Deras barnbarn Tilda kördes ihjäl av rattfyllerist

NYHETER

STENBÄCK

Sorgen och förtvivlan känner inga gränser på gården i lilla byn Stenbäck utanför Umeå.

Tilda och hennes farmor

Inger finns inte längre. Bilisten som körde ihjäl dem luktade alkohol.

- Att han var rattfull ... Det gick först inte in i mig, säger Tildas mormor Gertrud Axelsson.

Foto: PATRICK TRÄGÅRDH
SORGEN FINNER INGA ORD Mormor Gertrud Axelsson och morfar Lennart Axelsson sörjer sitt barnbarn Tilda. Och sin vän farmor Inger Ekroth. Allt som finns kvar är en bukett som Tilda lekte med och luktade på före den tragiska olyckan.

Ögonblicket när en misstänkt rattfyllerist passerade vägskälet halv sex i onsdags kväll slog sönder livet.

Farmor Inger Ekroth, 62, hade tagit sitt älskade barnbarn - elva månader gamla Tilda - på promenad före middagen. Många såg dem, såg hur glada de var, hur farmor pysslade om den lilla.

Bar flyttlådor

Hela dagen hade Inger sett till Tilda, lekt med henne, tagit hand om henne så att föräldrarna, Emma och Thomas, och morföräldrarna, Gertrud och Lennart, fick tid att bära flyttlådor mellan husen på gården.

- Gertrud och jag behövde inte det stora huset längre, det var ju bara vi två. Det var bättre att vi tog deras lilla så fick vår dotters lilla familj vårt stora, säger morfar Lennart Axelsson.

Tilda skulle få eget rum.

- Barnrummet blev klart samma dag.

Men Inger och Tilda kom aldrig tillbaka.

Luktade alkohol

Farmor höll ett stadigt grepp om vagnen Tilda satt i. De skulle korsa länsvägen och gå längs grusvägen mot gården när de kördes ihjäl av en 57-årig man.

Enligt polisens utredningsledare luktade mannen alkohol när polisen kom till platsen. Det finns inget vittne till olycksögonblicket.

Inger dog omedelbart.

Föraren tog med sig barnvagnen ett 80-tal meter innan bilen stannade i diket.

Tilda fördes med svåra skallskador till universitetssjukhuset i Umeå.

Samtidigt - i köket i det lilla huset - åt Gertrud och Lennart sin middag.

På avstånd hördes ambulanssirener från vägen, men det lät som om de passerade.

- Emma blev orolig när farmor och Tilda inte kom som planerat. Hon gav sig i väg och fick se olycksplatsen. Samtidigt körde Thomas förbi, på väg hem från jobbet, säger mormor Gertrud Axelsson.

Mormor och morfar fick veta vad som hänt av en släkting som passerat olyckan.

- Vi visste att lillan levde, men att farmor Inger var död.

Mamma och pappa fick skjuts in till sjukhuset. En stund senare också mormor och morfar.

- Innan vi gick in till Thomas och Emma mötte vi en krisgrupp. Sen satt vi där tillsammans i ett rum och hoppades på det som fanns kvar, säger Gertrud.

En läkare berättade att Tilda låg på operationsbordet.

En neurokirurg kom med beskedet.

Lilla Tildas liv gick inte att rädda.

Förtvivlade

De väljer att berätta om sin sorg och saknad i ett förtvivlat hopp att sätta stopp för rattfylleriet.

- Att beskriva den känsla vi har nu går inte. Det finns inga ord för en sådan sorg, säger Gertrud och rättar till vasen med fibblor på bordet.

- Det var Tildas favoritblomma. Hon älskade dem. Hon stoppade dem i munnen och jag tog ut dem.

I farmor Inger har Gertrud och Lennart förlorat en god vän.

- Vi kommer att sakna henne så oerhört.

I dotterdottern Tilda har de förlorat det käraste de har.

- Vi har följt Tilda sen hon kom hem från BB som en rund liten klump. Varje dag har vi kramat henne, sett hur hon utvecklats. I elva månader har vi följts åt.

Tilda hade precis börjat gå.

I dag kräver Lennart alkolås för alla de bilförare som åkt fast i en poliskontroll.

- Kanske stoppar det några rattfyllerister.

Samhällsproblem

Tiden har stannat på gården i Stenbäck. I går eftermiddag sken en sval augustisol över fälten, vinden svepte förbi björk och tall.

- Vi hade sju barn här i Stenbäck, nu är sex kvar. Vi må behålla dem vi har kvar, säger Gertrud.

Hon önskar att hon inte ska bli hatisk i tanken mot den man som tog Tildas och Ingers liv.

Hon vill inte träffa honom, inte ens veta vem han är.

- Det här är ett samhällsproblem. Den mannen är säkert förtvivlad, men vad hjälper det.

Petter Ovander