Han får betalt för att säga ja

Aftonbladets Peter Kadhammar möter aktivisterna vid valstugorna

NYHETER

Om ni undrar varför ja-sidan redan framstår som självklara förlorare hittar ni svaret här:

Utanför deras valstuga på Medborgarplatsen i Stockholm står fem aktivister med röda tröjor. Alla fem är betalda för att övertala fotgängarna om att euron är bäst för dem.

Foto: SVEN-OLOF ENGLUND
VINNARE - OCH FÖRLORARE Nej-sidans Johanna Åberg och Linus Svensson jobbar ideellt för att övertyga väljarna. Ja-sidan anlitar agitatorer som får betalt för att värva röster. En av dem lanserade kaffe i somras, nu lanserar han euron.

I valstugan bredvid finns nej-sägarna. En del av dem är lurviga och lite kufiska, men ingen av dem har betalt för att skrika ut sin övertygelse.

De står på Medborgarplatsen därför att de är just - övertygade.

Aktivisterna på ja-sidan är ett team. De har en teamleader, det är ordet de använder själva, som heter Gabriel Rodau. Vanligen studerar han ekonomi på Handelshögskolan, men sedan en månad är han betald agitator för stiftelsen Sverige i Europa, som i sin tur får pengar av näringslivet och staten.

Vem har störst trovärdighet?

Den lurvige nej-sägaren som tagit ledigt från jobbet därför att han tycker att folkomröstningen är en av vår tids viktigaste frågor?

Eller killen som visserligen är för euron men som tar betalt för att stå här och propagera?

Månadslön: 40 000

Ledarna för "Sverige i Europa" är medvetna om problemet. Den pressansvarige Mattias Rådström ser fruktansvärt lidande ut när jag frågar hur många betalda aktivister de har. Rådström hävdar att han inte har en aning. Han säger också att stiftelsen saknar kassör eller annan ansvarig som kan ge uppgiften.

Denna dag besöker Rådström och "Sverige i Europas" vd Birgitta Ed (månadslön 40 000) Medborgarplatsen.

Ja-sägarna försöker övervinna förtroendeglappet genom att undvika torgmöten. De kampanjar. Det innebär att de vill "möta människor" för "samtal". De ska "utgå från människan".

De betalda agitatorerna får genomgå tre timmars kurs innan de skickas ut på gator och torg. De får lära sig att inte tugga tuggummi medan de "möter" alternativt "samtalar" med "människor". De ska heller icke prata i mobiltelefon. De ska visa hyfs och vett.

Behövde ett jobb

Naturligtvis är dessa agitatorer lika hedervärda som nej-sägarna. Men medan nej-sägarna fem meter till vänster är ett 30-tal frivilliga personer som turas om att hålla valstugan öppen, är "Sverige i Europas" agitatorer en kringresande kommandogrupp, utrustad med broschyrer och ja-knappar.

Flera av dem började i måndags. En av dem arbetade i somras på ett eventföretag som lanserade kaffe på västkusten. Nu lanserar han euron.

En annan kille i teamet har försörjt sig som vikarierande matematiklärare.

- Jag behövde ett arbete, säger han som förklaring till att han delar ut broschyrer för euron.

Han räknar med att tjäna ungefär 4 000 kronor i veckan fram till valet.

Tvingas ta ledigt

I valstugan bredvid beklagar nej-sägarna sin fattigdom. En kvinna med barnvagn kommer fram och ber om en nej-knapp. Aktivisten Linus Svensson säger att han inga har. Knapparna är slut och han får inga fler.

Linus har tagit ledigt från arbetet på Svenska naturskyddsföreningen. Han ser ut att jobba just där, eller på Greenpeace där han tidigare var webbansvarig.

Skiljer i trovärdighet

En annan av nej-aktivisterna, Johanna Åberg, är undersköterska. Hon står vid stugan två, tre timmar varje dag men vill inte prata om sig själv. Det viktiga är att diskutera folkomröstningen. Hon kräver att få redogöra för sina argument för ett nej.

I ja-stugan har de hur många knappar som helst. Det är bara att plocka åt sig. Utanför stugan står en av de betalda aktivisterna. Hon säger att hon tolkade agitatorskursen som att de ska vara "vanliga människor".

- Det gäller att vara mänsklig, lyssna på folk.

Visst är hon mänsklig och, tja, vanlig. Det är konkurrenterna på nej-sidan också.

Skillnaden är att ja-sägarna gått på kurs för att få veta det. Och det är väl där skillnaden i trovärdighet ligger.

Peter Kadhammar