Hon kämpade - in i det sista

Anna Lindh lyste i en värld av herrar

1 av 3 | Foto: Lars Rosengren
NYHETER

Hon lyste i en värld av herrar i kostym.

En rågblond svensk utrikesminister som aldrig förlorade markperspektivet trots att hon hade så nära till kristallkronorna.

Hon rycktes bort när hon brann som allra starkast.

Anna Lindh är död.

Det meningslösa i det som hände på varuhuset NK klockan 16.19 i går ligger utanför det omedelbart fattbara och kommer att ta lång tid att sjunka in.

Ännu ett mord på en stor svensk politiker.

Sveavägen då, Hamngatan nu, två mordplatser ofattbart nära varann och med gärningsmän som lyckades fly.

Förra gången en statsminister.

Nu en utrikesminister.

Kanske, och det får vi nu sorgligt nog aldrig veta, en utrikesminister som kunde ha blivit Sveriges första kvinnliga statsminister efter drygt 110 år av manligt statsministerherravälde.

Om det var någon som var lämpad, så var det tjejen som 13 år gammal blev SSU-ordförande i Trögden utanför Enköping, Sveriges närmaste stad.

Redan där och då, på en stor halvö mellan två smala Mälarvikar, klev lilla Anna frejdigt in en manlig värld och utmanade.

Historien var den att de två enda kvarvarande killarna i den avtynande SSU-klubben ville stänga dörren och ta ner skylten. Men vad skulle s-papporna säga därhemma? Bättre att ge ordförandeuppdraget till 13-åriga Anna så hon fick ta smällen i stället.

Det gick inte riktigt som de tänkt sig.

Anna bjöd in sina tjejpolare och snart var det full fart på Trögdens SSU-klubb. Och, det dröjde förstås inte länge, snart kom ett helt gäng grabbar och ville vara med.

Bara fem år senare stegade 20-åriga Anna Lindh in genom kommunfullmäktigedörren i Enköping.

Succén skulle upprepa sig.

Anna gjorde sånt intryck att männen i kostym snabbt ville sätta upp henne på riksdagslistan och det fanns förstås en lokal baktanke – unga Anna (s) skulle garanterat bli Sveriges yngsta riksdagsman.

Men Anna sa nej.

I stället började hon plugga juridik i Uppsala och det blev även en sväng som tingsnotarie i Visby innan politiken vann henne åter.

Den politik som betydde så mycket för henne redan som barn i ett hem där det var högt i tak.

Pappan konstnär, mamman lärarinna, båda socialdemokratiskt aktiva.

Och den här gången, när hon väl gett juridiken på båten, tuffade den politiska karriären på lika effektivt som det vallokomotiv hon växte ut till under den EMU-folkomröstningskampanj hon inte skulle få göra färdig.

Invald i riksdagen 1982, SSU-ordförande 1984–90 (konkurrerade ut Mona Sahlin om posten), ledamot av socialdemokraternas verkställande utskott 1991, kultur- och fritidsborgarråd 1991–94, miljöminister 1994–98.

Och så, den 6 oktober 1998, lyfte statsminister Göran Persson henne från miljömärkta papper och returglas på miljödepartementet rakt in bland kristallkronor och 1700-talsmöbler på utrikesdepartementet.

In i en värld av herrar i kostym.

Än en gång skulle hon göra succé. Här kom en tvåbarnsmor, gift med landshövdingen och förre inrikesministern Bo Holmberg och boendes i Nyköping, in i ett globalt tänk med stenhårda krav.

De manliga kollegernas första omdömen – ett löd: ”Hon ser alltid så nyduschad, utsövd och fräsch ut” – skulle snart andas respekt av helt annan innebörd än enbart det yttre.

Snabbt fick det henne också att reflektera över vilka landvinningar svenska kvinnor ändå hade fått uppleva. Fast för det behövde hon resa utomlands i sitt nya jobb.

På ett av hennes första utrikesministermöten var det tretton män – och två kvinnor. Och hon var inte rädd för att beskriva ”gubbmotståndet”.

– Här hemma har jag aldrig upplevt något liknande. Vi är så jämlika. Jag kom att förstå hur våra svenska feminister hade det. Vad de gick igenom för att bana väg för oss som kom efter, sa hon vid ett tillfälle.

Ylva Maria Anna Lindh, född den 19 juni 1957, fick nästan fem år på utrikesministerposten. År som hon använde så effektivt att det var lätt att häpna över hennes förmåga att organisera arbete och tid.

70 timmars arbetsvecka, två söner att hämta på dagis minst en dag i veckan, pendlandet från Nyköping som hon använde för ”att läsa på” det hon inte redan hunnit läsa in under den obligatoriska och morgontidiga halvtimmen på motionscykeln hemma i landshövdingeresidenset.

Ovanpå detta alla resor kors och tvärs i världen, engagemanget, allt närmare relationer och inte sällan en snabbt utvecklad vänskap med allt fler herrar i kostym, sådana män som inte behöver någon närmare presentation – Kofi Annan, Colin Powell, Tony Blair, Joschka Fischer, Javier Solana.

Lika obesvärat som hon lärde sig att röra sig bland och med dem, lika bergfast behöll hon sitt markperspektiv.

Som när hon beskrev sin önskepublik – en intresserad gymnasieklass.

–Med ungdomar kan man föra nyanserade resonemang. Man behöver inte vara så ruskigt retorisk och det är skönt. Då blir det publikfrieri. Man nyper till motståndaren och så är det klart.

Det var inget tomt prat. Så sent som i tisdags besökte Anna Lindh Kungsgårdsgymnasiet i Norrköping. Efteråt berättade hon för Aftonbladet:

–Det var bra. Och bra frågor. Men jag hade så lite tid och det fanns säkert frågor kvar som jag inte hann svara på. Det känns lite synd. 

Under det halvårslånga svenska EU-ordförandeskapet 2001 växte Anna Lindh och vann allas oreserverade respekt, något som inte minst märktes av alla de reaktioner som strömmande in från en bestört omvärld i går.

Då kämpade Anna Lindh för sitt liv i en operationssal på Karolinska sjukhuset. Det var en kamp hon inte skulle få vinna efter så många, så oerhört många, kamper hon vunnit under en enastående karriär.

Som kvinna.

Som mor och hustru.

Som politiker.

Som förebild.

Och, som människa.

Leif-Åke Josefsson

ARTIKELN HANDLAR OM