Får Persson tid att sörja?

"Jag har förlorat en kompis. Samtidigt ska jag förhålla mig till detta, hela tiden, genom att klara av en officiell uppgift"

NYHETER

Statsminister Göran Persson tar av sig glasögonen, stryker sig med vänster hand över pannan, suckar och säger med låg, knappt hörbar röst:

- Man måste bara ta sig igenom det här ... vad lite vi vet. Så glad hon var i tisdags. Nästan flickaktigt glad, sprallig, charmig. Det är märkligt.

Foto: ULF HÖJER
"Vi har haft väldigt roligt ihop" Statsminister Göran Persson är märkbart tagen efter sitt tv-tal till svenska folket. Han har inte bara förlorat en kollega, han var även nära vän med Anna Lindh. "Vi har haft väldigt roligt ihop. Det fungerar ju så i EU att man sitter tillsammans på mötena, utrikesministrar och statsministrar. Vi har suttit åtskilliga dagar de här åren och lyssnat och deltagit i debatter. Vi har hämtat fika åt varann, fixat lite frukt", säger Göran Persson.

Han har just hållit sitt tv-tal till nationen.

Till det svenska folk som just nu kastas mellan chock och sorg efter knivmordet på utrikesminister Anna Lindh.

Utanför regeringskansliet Rosenbad ringlar kön av sörjande lång. Det är tyst i leden. Många gråter öppet. Alla har kommit för att lägga ned en ros, en sista hälsning eller skriva i kondoleansboken.

Från översta våningen kan statsministern blicka ned över sorgearbetet. Den kollektiva sorg som i går slog till med full kraft.

- Sorgen som drabbat Annas familj, hennes vänner och arbetskamrater och mig - den bär hela svenska folket. Vi står tillsammans. Det känner man på gatan. När man kommer ut på gatan, så känner man det. Detta är något som alla känner att de drabbats av.

Så glad hon var i tisdags. Nästan flickaktigt glad, sprallig, charmig. Det är märkligt.

Mitt i denna

sorg måste det som sker innanför väggarna på Rosenbad rulla vidare. Det rutinmässiga regeringsarbetet, så rutinmässigt det nu kan bli.

- Man hanterar en sån här kris genom att arbeta sig igenom den, usch. Jag var kompis med Anna, vi var vänner. Jag har förlorat en kompis. Samtidigt ska jag förhålla mig till detta, hela tiden, genom att klara av en officiell uppgift. Arbetet ska gå vidare, funktionerna ska fungera. Även om man är djupt rörd, sorgsen och bedrövad, så måste mitt arbete göras. Det är väldigt tungt just nu. Samtidigt är det också att visa att man inte faller undan för den här typen av aktioner.

Drygt ett dygn har flutit ihop för statsministern. Från glädjen efter ett lyckat torgmöte i Karlstad i tisdags, till telefonbudet om knivdådet när han landade på Bromma, över en orolig och nervös kväll till en mardrömsnatt.

- Jag har inte sovit något. Jo, kanske något lite, jag vet inte. Man gör inte det i ett sånt här läge.

- Den glädje jag kände när jag lämnnade torget i Karlstad. Jag hade haft ett fantastiskt möte. Det var kanske två tusen personer där. Sedan, precis när planet landat på Bromma, och jag sätter på nallen, så ringer den. Det är Lars Danielsson som säger att Anna är utsatt för ett knivdåd. Hon förs i ambulans till Karolinska sjukhuset. Då, från det ögonblicket, visste man att det skulle bli totalt annorlunda.

Glädjen förbyttes i sorg redan där. Anna Lindh, statsministerns viktigaste medarbetare i ja-kampanjen, låg på ett operationsbord. Resten nu skulle bli väntan. Att kastas mellan hopp och förtvivlan. Göran Persson beskriver det så här:

- Först går man in i den där hemska fasen där man inte riktigt vet vad som hänt. Sedan den ännu hemskare fasen när man får klart för sig att det är ännu hemskare än så. Och så det totala mörkret när man får reda på att ... att ...

Göran Persson blir tyst, som om slutet av meningen inte behöver sägas högt.

Hans gårdag präglades av arbete. Det var presskonferensen med dödsbudet, möte med de andra partiledarna, nya presskonferenser, minnesceremoni i Storkyrkan. Och en telefon som gick varm med samtal från utrikes mark, det som var Anna Lindhs arbetsfält.

- Jacques Chirac, Colin Powell, Madeleine Albright, Tony Blair, Gerhard Schröder, Kanadas Jean Chretien, Sydafrikas Mbeki ... alla dom där som man lyssnar till världen över, rabblar han snabbt.
Vi har ringt till varann och skvallrat och tisslat och tasslat som man gör arbetskamrater emellan.

Ledare och utrikesministrar som alla mött och lyssnat till Anna Lindh. Den Anna Lindh som Göran Persson ser som "en av mina absolut bästa utnämningar". I går kväll mindes han hur han närmast fick övertala henne att ta jobbbet.

- Hon var tveksam. Det var en extra börda med mycket resor och familjen att ta hänsyn till. Men när hon väl funderat, så tvekade hon inte. Och vi har haft väldigt roligt ihop. Det fungerar ju så i EU att man sitter tillsammans på mötena, utrikesministrar och statsministrar. Vi har suttit åtskilliga dagar de här åren och lyssnat och deltagit i debatter. Vi har hämtat fika åt varann, fixat lite frukt. Hemma har vi ringt till varann på mobilen och skvallrat och tisslat och tasslat som man gör arbetskamrater emellan.

Anna Lindhs lyft som utrikesminister kom under det svenska EU-ordförandeskapet första halvåret 2001. En stolt statsminister såg henne växa med uppgiften.

- Det var en tung börda, men också en möjlighet för en ambitiös, duktig, ung person som Anna är ... var. Var. Hon tog vara på den möjligheten och gjorde något av det. Hon blev väldigt uppskattad, respekterad.

Så sent som i måndags berättade Göran Persson i Aftonbladet att han tyckte att folkomröstningskampanjen varit "den vänligaste kampanj han upplevt". Mitt i slutfasen av denna rycks så hans utrikesminister bort, brutalt knivmördad.

- Ja, men jag förutsätter att det inte på något sätt är kopplat till folkomröstningen. Men jag vet ingenting om det. Det är viktigt, oerhört viktigt, att detta mord klaras upp. Och jag håller inte med dom som säger att polisen har misskött sig. Jag tar bestämt avstånd från det. Nu är det bara en sak som gäller: Stöd polisen! De ska ha bästa möjliga förutsättningar att lösa detta. Jag förutsätter att de klarar det också.

Mordet på statsminister Olof Palme är fortfarande ouppklarat efter 17 år. Då, 1986, var Göran Persson en på riksnivå okänd lokalpolitiker i Katrineholm.

- Det var samma sak då. En kamrat ringde och berättade ... vid fyratiden på morgonen. Har du hört? Kan det vara sant? Är det verkligen så här?

- Sättet att hantera en sorg är att arbeta sig ur den, inte bara sätta sig ner. Jag åkte själv ner till kommunhuset och halade flaggan på halv stång, den första mars, på dagen.

Leif-Åke Josefsson