En djup sorg som kan öppna Sveriges ögon

1 av 2 | Foto: HANNA TELEMAN
ETT HAV AV BLOMMOR Ett stort porträtt av den mördade Anna Lindh i ett hav av blommor utanför en av sidoentréerna till NK, varuhuset där Anna Lindh höggs ner förra onsdagen.
NYHETER

Aftonbladets Peter Kadhammar gick ut i ett Stockholm som sörjer den mördade utrikesministern Anna Lindh - ett slag mot vår trygghet och vår bild av det öppna samhället.

Men faktum är att vår moderna politiska historia är blodig och tragisk. Kanske kan sorgen få oss att se vad vi tidigare blundat för.

För en gångs skull stämde ett allmänt påstående, i detta fall att "alla sörjer". Människorna som passerade blomsterberget utanför NK i höstsolen var verkligen ett tvärsnitt av samhället - arbetare och tjänstemän, unga och gamla, fattiga och rika.

Många av dem väntade på sin tur att skriva i kondoleansboken, andra nöjde sig med att lägga en blomma på berget; åter andra gick förbi, men saktade på stegen vid sorgeplatsen.

På Hamngatan trängdes bilarna som vanligt, några tutade, en läkarbil for förbi med ylande sirener. Men runt blomsterberget rådde en laddad tystnad.

En man lyfte upp sin dotter ur barnvagnen. Han höll henne på vänster arm samtidigt som han vecklade ut papperet runt tre gula rosor. Han lät dottern lukta på en av blommorna och sedan gav han den till henne, och hon höll den i handen medan de gick fram till blomsterberget.

Kanske var de, bland alla sörjande, de mest typiskt svenska: en pappaledig civilingenjör med sin dotter.

- Man förstår inte att det kan ske i Sverige, sa han.

Mona-Lisa Dahlberg, jurist på socialstyrelsen i Göteborg, la en ros på berget. Hon ville passa på att göra den gesten när hon var i Stockholm. Hon hade tårar i ögonen. Hon sa:

- Anna Lindh var en förebild för så många kvinnor. Hon vågade vara rak. Hon var inte en grå kostym bland andra. Mordet på henne visar att inget är heligt. Men vi vill värna vårt öppna samhälle. Man ska kunna nå beslutsfattarna och de ska ha rätt att vara människor. De måste få vara vanliga.

Hennes kommentar var en variant av den som vi alla har fällt de senaste dagarna - om det öppna samhället, om våra politiker som rör sig på gatorna som vanliga människor.

Så vill vi se oss själva: ovanliga och trygga i en osäker värld, kanske naiva, men naiva på ett trevligt sätt.

- Vi har varit öppna om man jämför med andra länder, sa Kurt Gustafsson från Klässbol i Värmland. Vi måste få vara öppna.

Vi vill gärna se Anna Lindhs död som en bekräftelse på att Sverige är ett i grunden fridfullt land, ett mjukt samhälle, kanske för mjukt och öppet, där mordet på utrikesministern mer är att likna vid en olycka.

Men på 17 år har Sverige fått en statsminister och en utrikesminister mördade. Inget annat land i västvärlden har upplevt något liknande. När jag ringer journalisten Björn Kumm, expert på terrorism, kan han bara komma på ett land att jämföra med:

- Det skulle vara Chile då. Men där begick presidenten självmord (under militärkuppen 1973).

I stället för att tala om det öppna samhället kan vi lika gärna säga:

Sveriges moderna politiska historia är blodig och tragisk.

Ett sådant påstående stämmer dock inte med den självbild som vi alla hjälpt till att skapa. På ett litet plakat bland blommorna utanför NK stod det:

Svenska flicka blond och rak

lyste och talade för sin sak

Så uppfattar vi oss själva.

Men tio meter till höger om det plakatet stod Peter, försäljare av de hemlösas tidning Situation Stockholm. Han sa att försäljningen gick trögare än vanligt, mycket trögare, men han visste inte vad det berodde på.

Peter orkar sälja tidningen i tre timmar, sedan blir värken i axlarna för svår. Han slet ut dem under 20 år som fönsterputsare.

Tio meter till vänster om plakatet stod en annan hemlös och sålde rosor. Han hade köpt 20 för tre kronor styck och försökte nu kränga dem för en tia eller rentav en tjuga.

- Köp en ros för att hedra Anna Lindhs minne, sa han.

Men affärerna gick dåligt och han vågade inte gå närmare de sörjande vid blomsterberget. "Jag är rädd för att bli bortkörd av poliserna."

Nästan mitt framför plakatet fanns en papperskorg. Inom loppet av tre timmar kom en gammal dam, en fattigpensionär, två gånger, och lyfte på locket för att leta burkar och tomflaskor.

Hon fann inga men sa att hon måste fortsätta leta. För hon klarar sig inte på en pension på 7 000 kronor i månaden.

Dessa tre personer tillhör också det svenska samhället. Men de ingår knappast i gruppen "alla sörjer". Ingen av dem ser sig som delaktig i våra liv, vår sorg, vårt engagemang.

De är utanför.

Vid ingången till NK vaktade två poliser. De stod där för att personalen på varuhuset ska känna sig trygg och för att människor med uppgifter att lämna ska ha någon att vända sig till.

- De senaste fem åren har våldet ökat, sa polisinspektör Helena Wickström. Samhället har förändrats.

Hon såg på kön av sörjande som konstant var mellan tio och tjugo personer lång, och hon såg dem lägga blommor och handskrivna meddelanden:

Du var den vackraste

på en äng

Då vissnade du bara

på ett ögonblick

Och:

1 krona för varje sår som finns i alla människors hjärtan.

Då skulle jag inte ha några pengar kvar.

Sorgen var djup och äkta, och den kanske blev djupare av att mordet på Anna Lindh får oss att se något vi tidigare blundat för.

ARTIKELN HANDLAR OM