Feldt teg ihjäl finanskrisen

Ingvar Carlsson: November- revolutionen låg bakom kollapsen i den svenska ekonomin

1 av 4
Förre statsministern Ingvar Carlsson
NYHETER

Hösten 1992 kollapsade svensk ekonomi. Räntan var 500 procent och kronan föll.

Orsaken till sammanbrottet var "november- revolutionen" den 21 november 1985, Riksbankens slutliga avreglering av den svenska kapitalmarknaden.

Det hävdar förre statsministern Ingvar Carlsson i sin nya bok "Så tänkte jag - politik och dramatik". Aftonbladet kan i dag som enda tidning publicera ett utdrag.

Carlsson ger Kjell-Olof Feldt och hans statssekreterare Erik Åsbrink skulden för att det omvälvande beslutet smögs igenom utan någon som helst diskussion. Feldt anklagas också för att inte ha lyssnat när varningsklockorna började ringa och kurvorna pekade åt fel håll.

- Beredningen av denna fråga var undermålig. Kjell-Olof Feldt kan inte skylla ifrån sig på vad han beskriver som en för tillfället ointresserad statsminister. Han valde frivilligt att ta hela det politiska ansvaret för avregleringen. Det var en självvald ensamhet, skriver Ingvar Carlsson.

Det är svårt att förklara att praktiskt taget ingen diskussion förekom om den verkliga orsaken till att vi tappade kontrollen över svensk ekonomi.

Favoritförklaringen från de som lyckades göra sin röst hörd var att svensk ekonomi led av strukturella problem. Det var värre än så. Hela den svenska demokratin hade drabbats av ett grundläggande strukturfel. En "koalition" mellan politiker, tjänstemän, näringsliv, ekonomer och media, som inte ville eller förmådde se sanningen i ögonen skapade tystnad i stället för debatt om vad som höll på att hända i svensk ekonomi.

Hur kunde det gå så illa?

Riksbankschefen Bengt Dennis och hans medarbetare var drivande bakom avregleringen av kapitalmarknaden. De övertygade finansminister Kjell-Olof Feldt om att en förändring var nödvändig. En annan viktig aktör var Erik Åsbrink i sin egenskap av ordförande i riksbanksfullmäktige och statssekreterare i finansdepartementet.

Budskapet från Riksbanken som regeringen och andra fick lyssna till var klart. Regleringen av kapitalmarknaden hade spelat ut sin roll. Den hade frätts sönder inifrån och hade inte längre någon effekt. Om regleringen avskaffades skulle den grå kapitalmarknaden saneras och sundare regler skapas inom lånesektorn.

Det var en optimistisk, nästan glättad, information som gavs. Inga egentliga risker eller problem var förknippade med avregleringen. Tvärtom stod en rad fördelar att vinna.

Lars Wohlin, som var riksbankschef under tre av de borgerliga regeringsåren, 1979-82, är i efterhand ytterst kritisk till hur avregleringen sköttes. Han anser att reformen innebar en fundamental systemomläggning men att den inte hanterades som en sådan. Under hela år 1986 klamrade sig Riksbanken fast vid tanken att den kreditexpansion som kommit igång berodde på en inflyttning av den grå kreditmarknaden i den organiserade kreditmarknaden. I verkligheten var det från första stund fråga om en genuin kreditexpansion.

Enligt Lars Wohlin fanns det vid tiden för avregleringen ett mycket stort uppdämt lånebehov. Den totala kreditgivningen mot säkerhet i fastigheter låg kring 40 procent av den organiserade kreditmarknadens totala utlåning. I länder som gått före Sverige med avregleringen blev denna andel väsentligt högre. Det kunde vi se t ex i England.

Kjell-Olof Feldt förnekade vid upprepade tillfällen, då frågan diskuterades på verkställande utskottets möten, att avregleringen lett till någon oroväckande ökning av den lånefinansierade konsumtionen. Till att börja med trodde han uppenbarligen att de effekter vi såg enbart berodde på en sanering av den grå kapitalmarknaden.

Längre fram tillstod Kjell-Olof Feldt i interna diskussioner och i dokument från finansdepartementet att avregleringen lett till en konsumtionsökning men den angavs inte som någon avgörande förklaring till Sveriges ekonomiska svårigheter. Enda undantag jag kan erinra mig är när han, i riksdagens allmänpolitiska debatt den 1 februari 1989, hårt kritiserade bankerna för ansvarslös utlåning efter avregleringen.

I detta första skede av processen och hanteringen av frågan är det en aspekt som är särskilt svår att förstå. Beredningen inom det socialdemokratiska partiet och regeringskansliet inskränktes till ett minimum.

En intervju som forskaren Torsten Svensson genomförde med Erik Åsbrink avslöjar en strategi från Riksbankens och finansdepartementets sida. Erik Åsbrink ville inte dra in fler än nödvändigt i beslutsprocessen. Det gällde att driva frågan snabbt i en liten krets med minsta möjliga debatt.

Eftersom det inte handlade om ett rutinärende utan om en fundamental systemomläggning, var en noggrann beredning befogad, där olika parter fick tid att sätta sig in i ärendet. Så skedde inte.

Det andra skedet präglades av en ovilja eller oförmåga att reagera på de tydliga varningssignalerna. Experterna på Riksbanken och finansdepartementet borde av inkommande statistik kunnat se att utvecklingen höll på att bli en helt annan än den förutsedda. Jag har svårt att tro att de inte informerade sina chefer om att avregleringen höll på att skapa en allvarlig obalans i samhällsekonomin.

Fakta borde ha sammanställts och delgivits regering och riksdag. Analyser och diskussioner av det uppkomna läget borde ha kommit till stånd. Förslag till motåtgärder borde ha presenterats. Ingenting av detta skedde.

Uppenbarligen hade Riksbanken inte utarbetat någon alternativ strategi för det fall avregleringen skulle få oväntade konsekvenser. Riksbankschefen och finansministern var inte ens överens om vem som hade ansvaret i den uppkomna situationen. Kjell-Olof Feldt ansåg att Bengt Dennis lovat att hålla bankerna i "Herrans tukt och förmaning". Bengt Dennis påstår att finansdepartementet lovat möta en kreditexpansion med en stramare finanspolitik.

Den ouppklarade ansvarsfrågan mellan riksbankschefen och finansministern ledde till att regeringen inte blev informerad om att finanspolitiken ålagts en ny och oberäknelig uppgift. En sådan information skulle ha skärpt vaksamheten i statsrådskretsen och hos mig.

I stället för att självkritiskt granska sitt ansvar för de krafter som släpptes loss i svensk ekonomi klagar Kjell-Olof Feldt både i sin bok och i andra sammanhang över att han inte tilläts föra den finanspolitik han önskade. Sanningen är att han varken för mig eller regeringen presenterade en alternativ finanspolitik eller ett radikalt sparprogram som skulle komma till rätta med balansproblemen.

Vid möten med journalister har jag fått frågan varför jag inte stödde min finansministers stora saneringsprogram som skulle räddat svensk ekonomi. Varje gång har jag uttryckt intresse av att få ta del av programmet. Förvånade och generade erkänner journalisterna då att de bara utgått från att sparprogrammet existerat.

I sin genomgång anser Lars Wohlin att regeringen vid tiden för avregleringen av kreditmarknaden teoretiskt sett hade tre alternativ att välja mellan:

Övergång till flytande växelkurs

Kompenserande finanspolitiska åtgärder

En mjukare avreglering steg för steg.

Den finanspolitiska vägen avfärdar Lars Wohlin som orealistisk:

"Naturligtvis kunde staten ha bedrivit en mer kontraktiv finanspolitik framför allt genom nedskärningar av den offentliga utgiftsexpansionen inkluderande bland annat mindre subventioner till bostadssektorn, reformering av kapitalbeskattningen med mera. Några politiska förutsättningar för att driva en sådan politik fanns överhuvudtaget inte, speciellt inte om det skulle ha setts som ett sätt att balansera en alltför expansiv penningpolitik."

Lars Wohlin hade inte bara varit riksbankschef utan också statssekreterare i finansdepartementet under Gösta Bohman. Han byggde alltså sina erfarenheter både på penningpolitik i Riksbanken och på finanspolitik i regeringskansliet.

Anders Sahlén som vid tiden för avregleringen var riksbanksdirektör anser inte heller att en skärpning av finanspolitiken hade varit en utväg. Han har liksom Lars Wohlin uppfattningen att växelkursen borde ha släppts fri så att kreditexpansionen kunnat hejdas med höjda räntor. Men den fasta växelkursen var en doktrin och att släppa den fri låg bortom de ansvarigas föreställningsvärld.

Lars Wohlin är också tveksam till om en stegvis avveckling skulle ha varit en framkomlig väg. Möjligen skulle den ha fungerat insatt i en planerad systemomläggning som pågått två till tre år. Lars Wohlins slutsats är klar:

"Om det förelåg en stor uppdämd kreditefterfrågan skulle det behövas att borttagandet av de kvantitativa regleringarna ersattes med kraftiga räntehöjningar för att balansera denna efterfrågan. Kreditransoneringen skulle med andra ord ske via priset på kredit och inte genom regleringar.

Riksbanken skulle därför behövt ha en fullständig rörelsefrihet i sin räntepolitik. Denna saknades dock vid fast växelkurspolitik. Övergången från en reglerad marknad till en fri var en fundamental systemomläggning som borde ha åtföljts av en övergång till flytande växelkurs."

I efterhand kan följande slutsatser dras om handläggningen av kreditmarknadens avreglering:

Praktiskt taget alla aktörer och experter underskattade konsekvenserna för svensk ekonomi.

En handlingsplan med genomtänkta åtgärder saknades när utvecklingen inte blev den förväntade.

Tystnad i stället för dialog inträdde när varningslamporna började lysa.

ARTIKELN HANDLAR OM