- Snälla, jag vill hem till Sverige

För 7-åriga Nadina är livet i Bosnien en väntan på att bli blind

NYHETER

En månad har nästan gått sedan lilla Nadina Imamovic, 7, och hennes familj skickades hem till Bosnien. En hopplös och mörk månad - på alla sätt.

- Snälla, snälla, jag vill hem till Sverige, vädjar Nadina med gråt i rösten.

Någon hjälp för sin svåra ögonsjukdom har hon ännu inte fått.

Foto: JASMIN FAZLAGIC
TILLBAKA I BOSNIEN I snart en månad har 7-åriga Nadina, mamma Kimeta och pappa Esad Imamovic varit tillbaka i Bosnien. Nadina längtar till Sverige, till sina kamrater i Sävsjö. Någon hjälp för sin ögonsjukdom kan hon inte få i Bosnien, till slut kommer hon att bli blind.

Regnet vräker ner, det är kyligt och grått i ett Gorazde som ännu bär spår av krigets framfart.

Några kilometer från centrum, i byn Viktovici, bor familjen Imamovic: pappa Esad, 57, förtidspensionerad, mamma Kimeta, 52, arbetslös, storasyster Edina, 26, arbetslös och Nadina vars framtid just nu tycks raserad.

Enligt både svenska och bosniska ögonexperter finns ingen möjlighet till synrehabilitering i Bosnien. Och utan rehabilitering kommer Nadina så småningom att bli helt blind.

Småland är "hemma"

Nu sitter hon i soffan med sina svenska läxböcker - utan att kunna läsa.

- Jag längtar efter min fröken i Sävsjö, när hon hjälpte mig kunde jag läsa, säger Nadina på nästan felfri svenska.

För Nadina är Sävsjö i Småland hemma. Där har hon sina klasskamrater, sin fröken Inger, sin trygghet. Och framför allt: chansen till ett seende liv.

Storasyster Edina, som också talar perfekt svenska, beskriver familjens liv efter ankomsten till Gorazde:

- Det mesta känns som

kaos, vi vet inte vad vi ska ta oss till. Dagarna går och Nadina blir allt mer orolig. Hon tror ju att vi snart ska fara tillbaka till Sverige, något annat vägrar hon ta till sig.

Har ni haft någon kontakt med ögonkliniken i Sarajevo?

- Nej, enligt de besked vi fick innan vi lämnade Sverige kan Nadina inte få någon hjälp där. Och ingen därifrån har heller hört av sig nu. Så vi vet inte alls vad som kommer att hända.

En hård vardag

Vardagen i Gorazde är hård. Inte minst för de människor som skickats tillbaka hit och nu försöker hitta arbete.

- Jag letar i tidningarna varje dag men hittar inget, jag har ju heller ingen examen att visa på, säger Edina som aldrig hann fullfölja sin utbildning vid högskolan i Jönköping. Där var hon toppstudent - nu jagar hon desperat en möjlighet att försörja sin familj, men framför allt sin sjuka lillasyster.

Förstår inte

Vintern närmar sig och det börjar redan bli kallt i tvårummaren.

- Vi samlar ved och lägger i källaren, berättar Edina.

Nadina förstår inte varför.

- Det tar ju bara två timmar att flyga till Sverige.

Hon visar sin rosa ryggsäck och säger att det går jättefort att packa.

Professor Peep Algvere vid S:t Eriks ögonsjukhus i Stockholm har tidigare undersökt Nadina och kommit fram till vilken utrustning som behövs för rehabiliteringen.

- Med rätt stöd har Nadina goda chanser att fullfölja studier hela vägen till ett

yrke, säger professor Algvere.

- Enligt de kontakter jag haft med Sarajevokliniken finns där inga rehabiliteringsmöjligheter.

Så hur ser prognosen ut?

- Vad jag kan säga är att det är nu flickan behöver rehabiliteringsinsatserna - när patienten är så här liten går det fortfarande att påverka

ögats utveckling.

Ebba von Essen

ARTIKELN HANDLAR OM