Dagens namn: Severin, Sören
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Vad driver dig att göra Markoolio, Marko Lehtosalo?

”Jag var rörig i skolan, och rädd. Det var mycket ångest. Och nu får jag ha kul.”

en framgångssaga Nära Marko Lehtosalo såg sig själv som Doktor Mugg - i svart latexdräkt och med en toalettring om halsen - så trodde han att det var det sista han gjorde. Men nu ska han snart spela huvudrollen i   en framgångssaga Nära Marko Lehtosalo såg sig själv som Doktor Mugg - i svart latexdräkt och med en toalettring om halsen - så trodde han att det var det sista han gjorde. Men nu ska han snart spela huvudrollen i "Karlsson på taket". Foto: lotte fernvall

Vi har sett det tusen gånger i sagor från Hollywood: faderlös och missförstådd slagskämpe hoppar av skolan men Upptäcks – och blir Idol, snyft.

Men det var så.

   

Marko Lehtosalo klarade sig från fängelse, halkade in på lokalteve i Nacka och skrev på skoj en raplåt. Han drog den för polarna en kväll, på bussen från Orminge utanför Stockholm.

Då kom en kille fram med visitkort: ”Jag har en studio, ring om du vill bli artist.”

– Men jag hade ju aldrig drömt om att bli artist, säger Marko där han ligger i min soffa och vickar på tårna i urtvättade tubsockor.

Så varför ringde du?

– För jag hade redan tackat nej till att bli studioman på Alice Bahs talkshow och att pröva som programledare på ZTV. Jag blev så jävla nervös. Jag var rädd att tappa säkerheten jag hade i Nacka och med det gänget. Jag trodde inte jag kunde vara rolig framför okända kameramän. Men jag kände också att: vafan, jag kommer ingenstans om jag inte blir modigare.

Hur blev Markoolio till?

– Daniel bodde med sin morsa i Västerhaninge och hade studion i en grön friggebod på tomten. Skitliten. Jag trodde: coolt, nu skulle jag få stå i ett sånt där glasbås ? Nu har han expanderat och har stora mixerbord. Men allt började i gröna stugan, brukar vi säga. Det är sådana minnen som håller en kvar på jorden.

Men vilken förebild hade ni för Markoolio?

– Jag heter ju Marko och en amerikansk rappare heter Coolio. Själva figuren Markoolio var egentligen en serie vi hade på Nackateve som hette ”The Man”. Typ en kille som tror han är cool men egentligen är ett mongo. Det var bara att sätta in honom i ett nytt sammanhang, med musik. Tja ? det bara blev så.

Det är väl ingen slump vad man skrattar åt.

– Nä, i och för sig. Och det finns en finsk komiker som heter Vesa-Matti Loiri. Morsan tittade på honom. Han har gjort en figur, en mansgris som är smutsig, orakad, konstigt sminkad och i nätbrynja som är sönder. Skitkul.

"Hur tänker du på Markoolio?"

– Jag tror att det är jag själv, när jag flippar ur.

Vad tycker dina föräldrar om det du gör?

– De gillar det ? hela familjen gick upp och tittade på Doktor Mugg. Själv trodde jag när jag såg mig själv i svart latexdräkt och toalettring runt halsen: detta är det sista jag gör.

"Men snart ska du spela huvudrollen i ”Karlsson på taket”. Vart är du på väg?"

– Det undrar jag med. Det ska bli jävligt kul, och jag är livrädd. Som alltid.

Hur tänker du för att våga?

– Jag tänker; ”gasa, du får inga fler chanser”. Samma sak när min första låt ”Sommar & sol” började spelas i radio. På den tiden jobbade jag nattpass på Seven Eleven vid Mariatorget och fick ut femtusen i månaden som var slut första veckan. Och när de frågade om jag kunde åka till Gävle och få femtusen för en låt. Då tänkte jag, vad tusan ? jag kan prova. Jag var förband till Basic element och var livrädd och kände: jag åker hem. Men så tänkte jag samtidigt: Du får inga fler chanser!

Hur ofta slogs du när du var yngre?

– Inte varje helg. Men jag umgicks i ett sånt team att ? suck ? ja jävlar vilket ångestsnack det blev nu ? Alltså: ibland hände grejor ? måste ha varit för att få utlopp för aggressioner. Senare började jag med boxning och taekwondo och fick utlopp där. Men när jag tävlade var det inte idrott – då var det slagsmål för mig. Jag gick in och slogs.

Varför ville du slåss?

– Jag har svårt att analysera det.

Vad tycker du om att jag frågar så?

– Det är ingen som frågat så tidigare i intervjuer, allting brukar mest vara positivt och glatt och helylle. Det är bra att snacka om, men jobbigt.

Berätta om din första rättegång.

– Det var på sommaren, tror jag. Vi åkte till ett diskotek i Nacka. Jaa, full var jag. Ofta när det hände var alkohol med i bilden. Och jag hade kort stubin då ? det blev nån ordväxling. Jag träffade den andre killen i ansiktet, sen började vi veva båda två. Och sen kom polisen. När jag vaknade i häktet fick jag en ångestattack.

Så blev du åtalad igen.

– Ja, jag satt i en bil som var stulen, vilket jag visste. Och de yrkade på fängelse. Det blev en vändpunkt. Sitta i fängelse, tänkte jag – det är inget liv jag vill leva. Det är skitigt. Så kanske blev jag lite vuxen där. För då bad jag: Om jag slipper fängelse så slipper ni se mig här igen.

Och de trodde på dig?

– Ja.

Du ville byta liv. Men hur ser man till att det verkligen blir så?

– Man måste förstå det själv, på riktigt. Det jag funderar på nu är alkoholen. Jag menar, säkert 90 procent av alla brott begås under påverkan. Så det är egentligen sjukt att alkohol är lagligt ? oj, nu börjar jag visst bli djup här ?? Men jag tror att om alkohol kommit som drog i dag hade den totalförbjudits, om man tänker på all misshandel och skit och rattfylla och skador på kroppen.

Vad säger dig ordet klassresa?

– Du menar ? upp? Jag har dragit in deg, jag menar pengar, och har köpt en fin teve och så där. Och en fin bil. Så att man inte kan köpa glädje är nog skitsnack.

Hur togs du emot av andra i branschen?

– Vissa sa: Det du gör är rena skiten. Och det är klart man blev förbannad. Och gamle Marko höll på att bubbla fram. Men jag klarade att stiga åt sidan. Sedan hörde jag på omvägar att folk i Orminge sa ”varför ska det gå så bra för honom?” Fast jag själv kanske sagt så, om jag varit kvar, och jobbat kvar på Seven Eleven.

Du hör inte hemma riktigt någonstans.

– Nä, så kan det vara. Jag vill ju fortfarande flytta tillbaka till Orminge. Inte till Skarpövägen – jag har lovat morsan att få bort henne därifrån. Men det är ändå i Orminge jag hör hemma. Jag känner mig inte hemma på Söder. Varför bor jag här egentligen?

Hur är västra Orminge?

– Grå betonghus som byggdes upp fort utan känsla, bara plastlister och så. Hus för fattigt folk. Ulf Lundell kallar det Kuba. Morsan var städerska på Boo sjukhus och vi hade inte råd med bättre. Jag fick fejkade Levis och försökte sy på en Levislapp baktill, men det funkade inte.

Hur är du uppfostrad?

– Det var rätt hårda bananer. Inte lämna matbordet förrän man ätit upp och så.

"Du hade en styvfar också."

– Hm. Just det vill jag inte prata om faktiskt.

Vilken roll hade du i skolan?

– Jag var rätt taskig så där. Mobbade folk. (suck) Bökade, knuffades. Folk drog sig undan när jag kom i korridoren.

Varför var du så arg då?

– Det är det jag funderar på. Om det var klasskillnaden. Eller att det var rörigt hemma. Eller att de lite äldre drämde till mig – så löpte det vidare.

Vad drömde du om?

– Om ett bra jobb, som polis eller brandman eller så. Det enda jag kom in på med mina betyg var plåtslagarlinjen. Men alla andra gick gymnasiet och jag tänkte; jag måste gå, annars är jag en loser. Men efter ett år fick jag panik. Något i mig sa: jag vill göra något ? annorlunda.

Vad har din mamma betytt?

– Mycket, såklart. Jag tänker mycket på det i dag, hon fick säkert en skitlön men gick upp varje morgon i tjugo år och städade för att det skulle gå ihop. Själv är jag ? om det inte är kul hittar jag på något annat.

Hur är hon?

– Glad förtidspensionär som lagt på sig några kilon. Hon har en massa djur, byggde om garderoben till terrarium och hade en leguan där ? helt galet. Hon har två hundar och tre katter. Skorpionen har hon gjort sig av med.

Är du lik mamma?

– Säkert, eftersom min farsa drog när jag var bebis.

Hur tänkte du på din pappa när du var liten?

– Jag har inte riktigt ? saknat. En dag när jag var fjorton bast och kom hem satt morsan med nån i köket. Jag fick en konstig känsla men satte mig i vardagsrummet och han kom och sa det: Det är jag som är din pappa. Han såg ut som mig. Han satte sig, jag var blyg, fortsatte kolla teven. Jag hade inga frågor – ingenting. Jag är inte ens arg, konstigt.

Har du lagt locket på?"

– Jag tror det.

Vad är din talang egentligen?"

– Så här tror jag: jag vill inte förstå. Om du fattar? Det sjuka är att jag fortfarande tror att detta bara är en kul grej som snart tar slut och då måste jag bli vuxen och göra något på riktigt. Jag tror också att ? med det jag gått igenom och varit med om, så vill jag ha roligt.

Livsglädje – det är din drivkraft?"

– Ja. Jag var rörig i skolan, gick omkring och var rädd för att det skulle gå illa för mig. Det var mycket ångest. Och nu får jag ha kul.

Kerstin Weigl
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet