Hur känns det att försvara mördare, Peter Althin?

– Jag försvarar en människa. Domstolen avgör vem som är mördare. Inte jag.

NYHETER
Foto: lasse allard
advokat i rampljuset 62-årige Peter Althin blev Sveriges hetaste advokat när han tog på sig uppdraget att försvara 24-åringen som misstänks för mordet på utrikesminister Anna Lindh. – Det var svårt att säga nej till ett sånt uppdrag. Det kan nog bara jämföras med Palme-målet, säger han.

Vi ses på hans kontor på Skeppsbron: mörk höstsjö framför oss, Gamla stan bakom oss. Utanför fönstret håller gubbarna på att skruva fast grenar i Stenbecks konstgjorda julgran.

Det är vitt och vackert härinne, mycket konst på väggar och golv. Men advokatens egen svarta skinnstol är ganska nött liksom besöksfåtöljerna. Jag lägger bandspelaren på bordet och försöker få honom att skratta igenkännande:

– Förhör med advokaten Peter Althin. Förhörsledare: reporter Bo Lidén, förhörsvittne: fotograf Lasse Allard.

Vad säger du om anklagelserna?

– (Han ler) Jag förnekar brott.

Och sen säger du inte mer?

– Nä.

Är det så det låter i förhören med

24-åringen som misstänks för att ha mördat Anna Lindh?

– Det kommenterar jag inte.

För att du inte får?

– Nä, för att jag har bestämt mig för att hålla tyst. Jag vet ju hur oerhört begåvade journalister är; ni har fått nämndemän och domare att prata mot sin vilja. Nej, den risken vill inte jag löpa så redan dag två i det här målet bestämde jag att hålla en rak linje: jag säger inte ett ord. Jag svarar inte ens på hur han mår. Gör jag det så kommer det följdfrågor och till sist har jag sagt alldeles för mycket.

Om du svarar att han mår dåligt kan det tolkas som att det inte går så bra i förhören?

– Exakt.

Du får alltså prata trots ditt yppandeförbud?

– Jag har inte ålagts sekretess under förhören, bara vid häktningen. Om jag berättar vad som sagts där kan åklagaren hävda att jag försvårat utredningen och jag kan få böter. Jag har inte samma överblick som min motpart och det skapar en väldig obalans: jag kan komma ut från en häktningsförhandling där det är yppandeförbud och så står åklagaren där och bubblar som tusan med tidningar och tv. Och så vågar jag inte säga någonting!

Kan du säga något om förhören

med 24-åringen?

– En del har varit korta, andra ganska långa.

Hur många hittills?

– Exakt kommer jag inte ihåg. Fler än fem, kanske tio. Jag kan tyvärr inte titta efter i akten för den har jag hemma.

En minister är mördad, då blir

väl utredningen därefter?

– Nej, jag tycker att den följer ett normalt förlopp.

Fast mer utdragen?

– Inte mer än många andra. Det som tar tid är att så mycket ska gå till SKL (Statens kriminaltekniska laboratorium) och där har de ju ett elände med alla som hävdar att just deras fall är prioriterat.

Så det här är som vilket annat mord som helst?

– Nej, det är klart att det blir mer uppmärksammat. Men förhören skiljer sig inte från andra när det gäller omfattning och frekvens.

Du har fått kritik för att du tog på dig ett så arbetskrävande mål?

– Ja, det är så många som har synpunkter, också bland riksdagskollegorna, utan att veta något. De tror att den här utredningen ska uppta hela min tid. Men det gör den inte. Det blir ett par förhör i veckan och dem kan jag oftast lägga när jag inte måste vara i kammaren eller utskottet. Polisen brukar ringa och fråga när det passar. Tisdagar mitt på dan är ganska bra, vi brukar ha utskottsarbete på förmiddagarna och riksdagsgrupp på eftermiddagen. Då kan jag lägga förhöret när de andra äter lunch, jag klarar mig utan käk.

Nu har Agneta Blidberg (överåklagaren) sagt att du kan få förundersökningen i din hand i mitten av december och att åtalet nog kommer efter nyår. Då får du mycket att ta dig igenom?

– Om, jag säger om, det blir ett åtal ja, för det är jag inte säker på. Men annars passar det bra; riksdagen har uppehåll mellan den 20 december och 20 januari så jag har tid att läsa in mig.

Fast då vill väl partiet att du ska vara i din valkrets och inte sitta begravd i mordprotokoll?

– Säkert. Därför åker jag ner till min valkrets (södra Skåne) den här helgen. Trelleborg, Ystad, Skurup, Lund...

Varför blev du advokat?

– Jag läste om (Caryl) Chessman. Det var en fruktansvärd historia. Jag kunde inte förstå att USA, Den stora demokratin, kunde ha dödsstraff och dessutom hålla människor inspärrade i tolv år på Death Row. Jag minns fortfarande hur (veckotidningen) Se hade en bild på ett ljus som släcktes när Chessman avrättades. Det var fasansfullt. Jag hade läst hans bok (”Dödscell 2455” som kom ut 1954) och jag var inte övertygad om att han var oskyldig. Men när han tvingades föra sin egen talan och själv skriva överklagandena för att han inte hade råd att anlita en bra försvarare så visste jag: jag ska bli advokat och hjälpa de små som inte har en egen röst. Det låter patetiskt nu, tycker jag? och det finns ju de som har en helt annan uppfattning om varför jag blev jurist.

För att?

– För att det var så svårt att komma in på andra utbildningar. På den tiden skulle man ju helst bli läkare. Jaså, du läser juridik, sa de, jaja det var väl det enda du kom in på.

Du var inget ljus i skolan?

– Nä, men det berodde nog mest på att jag fokuserade mest på andra saker.

Tjejer?

– Ja, tjejer och sport. Det var först när jag kom till straffrätten och processrätten på juridicum som jag plötsligt kände mig hemma. Jag tror att de flesta kan bli duktiga i nästan vilken gren som helst. Men för att gå ännu längre krävs det att man älskar det man håller på med och att man har talang. Alla kan inte bli som (Tomas) Brolin.

Du hittade din plats och

du nådde framgång?

– Ja, fast den mäts inte i stora mål bara. Jag tycker alla mål har samma värde, ja för den åtalade är det absolut så. Det händer att de ringer i dag och säger att ”du har väl inte tid nu när du sitter i riksdagen” eller ”du är väl så stor nu efter Malexander, du tycker väl min sak bara är skit?” Det kan vara nån stöld eller nåt litet knarkbrott. Men de har fel. Jag tycker just de små målen, som ni journalister kallar dem, är roligare: det finns mer att göra, man kan oftast påverka i ansvarsdelen och inte sällan i påföljdsdelen. De stora målen är ju antingen-eller.

Livstid eller frikännande?

– Precis, eller sluten vård. Jag har väl haft 15–20 mordåtalade genom åren och hälften har blivit frikända.

En bra siffra?

– Visst. Det är därför jag kommer ihåg den.

Stora mål betyder mycket

i konkurrensen mellan advokater?

– Jag kan tänka mig att de flesta i mitt yrke gärna tar något massmedialt. Men många tror fel när de hoppas att det bara är att skära guld efter en sån rättegång. Folk glömmer väldigt snabbt. För mig är såna mål inte lika intressanta längre.

Fast 24-åringen tackade du ja till?

– Svårt att säga nej till ett sånt uppdrag. Det kan nog bara jämföras med Palme-målet. Alla kommer väl fortfarande ihåg vilka advokater som hade det.

Hur marknadsför en advokat sig bäst?

– Ja, inte genom att det skrivs mycket om dig en sån här gång. Utan genom att snacket går på anstalterna: den killen kan du lita på, han gör sitt bästa.

Bra resultat, att ”få loss” folk, hjälper väl?

– Visst. Men får du två år när du kanske skulle haft tre år och inte har förtroende för din advokat så hjälper inte det. Du måste känna respekt från din advokat, du måste kunna lita på honom.

Därför vill de ha dig?

– Precis, precis.

Det här är mitt liv

Så tycker jag om…

Bo Lidén

ARTIKELN HANDLAR OM