Här vilar "Okänt flickebarn"

Babyn från gångtunneln följdes till graven av socialnämnden och polisen

1 av 3 | Foto: mattias carlsson
MAMMA VAR INTE MED Begravningsentreprenören Stig Alsenborg bär ut den lilla vita kistan från begravningsakten i Kungsängens kyrka till den väntande graven. "Okänt flickebarn" står det på klisterlappen på kistan. Hon följdes av kommunens representanter från socialnämnden och poliserna som ägnat elva månader åt att leta efter hennes mamma - hittills förgäves.
NYHETER

När klockorna ringer ut och kantorn Leena-Maija Nee spelar "Sov du lilla videung "" på orgeln bärs den lilla, lilla vita kistan ut ur kyrkan.

"Okänt flickebarn" står det på klisterlappen på kistan.

Där ute, i regnet, är graven redan grävd.

En efter en singlar de enkla rosorna ned på kistan.

Gula, röda, rosa och vita rosor, en blå iris - och en liten nalle.

Vi står samlade runt den öppna graven och tillsammans läser vi, medan regnet öser ned, "Gud som haver barnen kär".

En stund senare skottar kyrkogårdsarbetarna Leif Stoor och Christer Lindqvist igen den lilla fyrkanten i gräset.

Den vita kistan, rosorna och nallen försvinner långsamt under jordtäcket.

Väntade in i det längsta

In i det längsta har polis och socialförvaltning väntat med att begrava den lilla babyn, som hittades mördad i en gångtunnel i Brunna tre dagar före julafton förra året.

I hopp om att mamman - om hon lever - eller någon annan anhörig skulle höra av sig, i sista stund.

Men ett år har snart gått - och ingen har hört av sig.

Och i går var det dags.

I Kungsängens vitrappade gamla stenkyrka, inte långt från den plats där hon hittades för snart ett år sedan, begravdes den lilla babyn - utan namn, utan bakgrund, utan mamma och pappa på plats i kyrkan.

Där, längst fram till vänster, där de skulle ha suttit, sitter nu i stället två representanter för Upplands Bro kommun, Camilla Jansson och Anna-Maj Lilly, ordförande, respektive andre vice ordförande i socialnämnden, med varsin rosa ros i handen.

Det är kommunen som har ombesörjt begravningen.

"Vi kände henne längst"

På andra sidan sitter kommissarie Hans Strindlund och kriminalinspektör Sture Olofsson från Norrortspolisen.

I elva månader har de, förgäves, med ljus och lykta sökt efter flickans föräldrar eller andra anhöriga och den eller de som mindre än ett dygn efter födseln mördade det nyfödda barnet.

Nu sitter de två poliserna, med varsin röd ros i handen, påtagligt berörda och sorgsna.

- Vi är de som har känt henne längst, som har umgåtts med henne dagligen, säger Sture Olofsson.

Där framme, dekorerad med rosa rosor, brudslöja och cypress och omgiven av ljus, står kistan, så hjärtskärande liten och vit.

Komminister A Johansson talar direkt till den lilla, utifrån den enda psalm vi sjunger, två gånger, doppsalmen "Det gungar så fint när han bär dig".

- Den psalmen är du, säger han.

- Du fick ett liv att leva precis som vi andra.

- Men någon bröt av det, någon lika anonym som du själv, någon som säkert följer dig i sina tankar just nu och inte mår så bra.

Ett kors utan namn

På stadiga armar bär Stig Alsenborg, från Mälardalens begravningsbyrå, den lilla kistan nedför kyrkogången, ut genom kyrkporten, fram till den uppgrävda fyrkanten, bredvid två andra spädbarnsgravar.

När kistan har sänkts ned slänger Sture Olofsson ned sin röda ros.

En stund senare ligger de fyrkantiga grästuvorna på plats igen.

Begravningen är över - men sökandet efter flickans anhöriga och den eller de som mördade henne är inte över.

Ett nytt tips som kommit de senaste dagarna kan kanske ge lösningen - om inte, fortsätter sökandet.

I dag, i morgon, nästa år, året därpå, en dag kanske fallet blir löst.

På kyrkogården markerar ett enkelt, namnlöst vitt träkors var hon ligger, i väntan på våren - och gravstenen, med orden "okänd flicka, december 2002".

Hittades inlindad i en handduk

Kerstin Nilsson

ARTIKELN HANDLAR OM