Kroppen låginne i vraket

Roger Älmebergs pappa hittad i havet - efter 51 år

NYHETER

Efter 51 år kan Roger Älmeberg äntligen sluta grubbla.

Skelettdelarna som hittades i den nerskjutna

DC 3:an är hans pappas.

- Ovissheten är den värsta av mördare. Kanske är det först nu jag kan bli riktigt lycklig.

Roger Älmeberg var 3,5 år när hans pappa försvann. Alvar Älmeberg var pilot på DC 3:an som sköts ner av ett sovjetiskt jaktplan under ett hemligt signalspaningsuppdrag den 13 juni 1952.

Nästan på dagen 51 år senare, den 10 juni i år, hittades vraket på Östersjöns botten.

Försiktigt började Roger Älmeberg hoppas att ett livslångt sökande skulle få sitt slut.

I mitten av oktober fick han och övriga anhöriga lämna blod till Rikskriminalens identifieringsgrupp.

Men därifrån var steget långt till att gå och vänta på det förlösande samtalet.

"Sorgen kommer senare"

I onsdags kom det.

Roger Älmeberg, 55, fick veta att de skelettdelar som hittats i vraket med 99,9933 procents sannolikhet tillhör hans pappa. Det har fastställs med hjälp av dna-analys.

- Först blev jag förvånad. 51 år är en lång tid och jag hade inte gått och förväntat mig vare sig det ena eller det andra.

- Men sedan inträdde ett lugn, en lättnad över vissheten. Sorgen kommer nog senare.

När sjunker beskedet in?

- Det vet man inte. Ovissheten och saknaden har funnits där i 51 år. Det kommer inte att kännas klart förrän planet är bärgat och det gjorts en ordentlig haveriutredning.

- Men på något sätt måste man ju sätta punkt och det innebär ju oftast någon ceremoni.

Har du funderat något på begravningen?

- Nej, allt har gått så fort. Det är sådant som kommer senare och är beroende av massor av saker, till exempel vad som händer med övriga saknade. Tack och lov är det ingen brådska.

Roger Älmeberg är journalist och arbetar i dag som chefredaktör för tidningen Från Riksdag & Departement.

Sökandet efter sanningen går som en röd tråd genom hans liv, både som yrkesman och människa.

"Hjälpt mig att härda ut"

- När föräldrar försvinner uppstår många funderingar, särskilt hos små barn. Tyckte han inte om oss? Försvann han för att vi inte var snälla och rara?

- Men under många år pratade vi inte om pappa, förträngde att han var borta så att ingen skulle bli ledsen, varken min mamma, min syster eller jag.

- Det blev ett slags väntan, mamma hade svårt att prata om varför pappa var borta. Det var först i 20-årsåldern och när jag själv blev journalist som grubblerierna växte fram.

Hade din pappas försvinnande något att göra med att du blev journalist?

- Både och. Men framför allt har yrket hjälpt mig att härda ut. Som journalist lär man sig med tiden att sanningen oftast kommer fram till slut, att det finns dokument eller människor som börjar minnas.

I en flyguniform som Rogers mamma hängt upp på vinden hittade han en blå fickdagbok. Med små bokstäver i bläck skriver Alvar Älmeberg om sina eskapader.

Sista noteringen är från den 12 juni 1952, dagen före nedskjutningen. Sedan är sidorna blanka.

"Mer tid över till annat"

Roger Älmeberg har ägnat hela sitt vuxna liv åt att söka svar på frågorna som han pappa lämnade efter sig, bland annat genom att skriva en bok.

Nu ser han slutet - och början på något nytt.

- Som Siv Arb skrev i en dikt är ovissheten den värsta mördaren för den mördar inte genast utan långsamt.

- Men kanske lever jag ett nytt liv om ett år. Nu får jag betydligt mer tid över till annat än att rota i det här. Kanske är det först nu jag blir riktigt lycklig.

Ryssarna kände till hemliga spaningen

Hans Österman

ARTIKELN HANDLAR OM