Dagens namn: Evert, Eilert
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Han gav sig - utan strid

Peter Kadhammar om det otroliga slutet på Saddams blodiga karriär

    Aftonbladets Peter Kadhammar var på plats i södra Irak och Kuwait som "inbäddad reporter" och följde de amerikanska styrkorna under kriget.

    Han var med när britterna befriade Basra och gick in i Saddams palats i början av april. När Bagdad föll rapporterade han inifrån Saddams tortyrrum.

    Sedan dess har han återvänt till Irak flera gånger och bland annat rapporterat om plundringen av Bagdad. Senast i oktober, då han och fotografen Urban Andersson skildrade staden där ingen går säker.

    I höst har han också gett ut reportageboken "Vägen till Bagdad" som fått lysande recensioner.

    Här berättar Peter Kadhammar om Saddams fall från makten - och det osannolika slutet.

Slutet på Saddam Husseins långa, blodiga karriär blev inte som vi hade trott: en trött man med grått, tovigt skägg och tunga påsar under ögonen gav sig utan strid.

Han var trött men inte ångerfull. Den irakiske politikern Adel Abdel-Mahdi fick i går träffa den fängslade Saddam. Nyhetstelegrammen berättar inte var mötet ägde rum, men Abdel-Mahdi tycks ha ingått i en delegation av irakiska toppolitiker som amerikanerna lät träffa den störtade diktatorn.

De berättade för honom att Bagdads invånare firade att han gripits.

- Det där är mobbar, sa Saddam.

När de förde på tal alla de massgravar som upptäckts i landet svarade han:

- Det är tjuvar (som är begravda).

Slutet för Saddam blev det minst väntade av alla scenarier som världen spekulerat i det senaste året. Det finns tre standardslut för diktatorer: att de dödas eller tar livet av sig i samband med en kupp; att de flyr och lever i förgylld husarrest i

något land som förbarmar sig och ger dem fristad; eller att de lyckas hålla sig kvar vid makten tills de dör av ålderdomssvaghet (inte så ovanligt som man skulle kunna tro).

Att Saddam Hussein skulle sitta i en trång håla ett par meter under jord med två medarbetare, två automatkarbiner, en pistol och 750 000 dollar i 100-

dollarssedlar och bara ge upp, det var det minst tänkbara.

Sedan den amerikanska och brittiska ockupationen av Irak började i april hade Saddam Hussein i nio bandinspelade tal

- det senaste överlämnades till media 16 november - uppmanat Iraks folk att göra motstånd mot ockupanterna.

Ju längre tiden gick, desto mindre uppmärksamhet rönte dessa tal i världens medier, ty ockupationen av Irak, och motståndet, hade för länge sedan blivit en grå men brutal vardag.

Var det ens Saddam som talade på banden?

Han hade inte synts offentligt sedan den 4 april, då den irakiska televisionen visade bilder på Saddam när han gick på en gata i Bagdad för att ingjuta mod i befolkningen.

Då var det bara fem dagar kvar tills amerikanska soldater skulle riva Saddamstatyn på Paradistorget i centrala Bagdad. Det var bara 26 dagar kvar tills USA:s president Bush skulle förklara kriget över.

Men var det verkligen Saddam vi såg på tevebilderna den 4 april? Eller var det någon av de dubbelgångare som han påstods använda sig av?

Få människor har blivit så mycket fotograferade och porträtterade som Saddam Hussein. Så länge han hade makten fanns i alla irakiska byggnader bilder av honom, på de flesta torg stod statyer eller gigantiska porträtt.

Personkulten var en av historiens mest bisarra. Han framställdes i alla tänkbara skepnader - som statsman, omtänksam familjefar, sportsman, beduin, härförare, enkel soldat, vetenskapsman, jägare. Utanför en domstol i Bagdad porträtterades han som ett manligt svar på fru Justitia, som vägde rättvisans skålar. Men till skillnad från fru Justitia var Saddams rättvisa inte blind: han höll i rättvisans skålar men tittade rakt fram och skrattade.

Han var en mytisk figur, närvarande överallt och samtidigt ingenstans, och alla visste att det var Saddam som bestämde vad som var irakisk rättvisa.

Före Kuwaitkriget för tolv år sedan, då han fortfarande rörde sig bland folk, kunde han göra plötsliga visiter hos vanliga, fattiga Bagdadbor och sitta i timmar och förhöra sig om deras bekymmer och glädjeämnen.

Besöken var förenade med oväntad lycka för värdfamiljen. Hyr ni detta hus av kommunen? Från och med i dag är det ert. Behöver ni reparera fasaden? Det är ordnat på en vecka.

Envåldshärskaren knäppte med fingrarna och allt var förändrat.

Irakiska medier beordrades naturligtvis att rapportera om sådana överraskande visiter. Det var ett sätt för Saddam, så som så många envåldshärskare gjort före honom, att bygga upp myten om sin folklighet, sin makt och sin godhet.

Han fanns överallt. Irakisk teve kunde -

i noga regisserade föreställningar - visa hur Saddam rörde sig på gatorna som en vanlig man, för att lyssna på männi-skors klagomål utan att de förstod vem han var.

Efter det katastrofala Kuwaitkriget visade han sig alltmer sällan. Förra hösten lät han genomföra en folkomröstning. Det irakiska folket skulle svara ja eller nej på frågan om Saddam Hussein skulle fortsätta att vara Iraks president.

100 procent svarade ja. Men Saddam visade sig inte ens då för att tacka för förtroendet.

Ingen vågade naturligtvis rösta annat än ja. Men det är långtifrån säkert att Saddam insåg att folkomröstningen var en bluff.

Diktatorer faller ofta därför att de fundamentalt missbedömer situationen i landet som de har - eller tror de har - fullständig kontroll över. Ju längre tiden går, desto mer intellektuellt handikappade blir de. De förses med rapporter som säger det de vill veta, de omges av en allt snävare cirkel av jasägare. De börjar tro att de är så älskade som hovet försäkrar att de är.

De lever i stora palats och ser sällan något av samhället utanför.

Saddam Hussein hade över 20 palats. I vart och ett av dessa lagade personalen varje dag tre mål mat, ty de visste aldrig om och när härskaren skulle dyka upp.

Det var en del av myten, och myten fick nytt liv när han undkom de amerikanska ockupanterna.

Det ryktades att han kört omkring i Bagdad som en vanlig taxichaufför. För den som kände Saddams bakgrund lät det inte orimligt. Han hade börjat sin våldsamma politiska karriär med underjordiskt arbete.

Han var ganska typisk för sin generations politiker. Hans bana var kantad av våld men politik och våld var då intimt förbundna i Mellanöstern, och är det fortfarande till stor del.

Vad hade han för annan möjlighet än att fortsätta där han en gång började? 1959 ingick han i ett mordkommando som försökte skjuta Iraks dåvarande ledare general Kassem på Rashidgatan i Bagdad. Saddam sårades i ett ben och tvingades fly, först till Syrien, sedan Egypten.

Nu, 44 år senare, var flykt från Irak inget alternativ. Inget land skulle ta emot Saddam Hussein.

Han återvände till utgångspunkten: underjordiskt arbete, väpnade attacker.

Men vem kunde tro att han skulle låta sig fångas levande?

 

Han satt i en håla två meter under jord bakom ett skjul på en bondgård. Gården låg utanför den lilla staden Ad Dawr söder om Saddams födelsestad Tikrit.

Han hade sällskap av två lägre tjänsteman ur sitt baathparti. De hade vapen, men när de amerikanska soldaterna lyfte på locket till hålan gjorde Saddam inget motstånd.

Amerikanerna släppte i går under förtjusning detaljer om gripandet.

- Han fångades som en råtta, sa generalmajor Raymond Odierno, chef för fjärde infanteridivisionen.

Saddam var "mycket förvirrad", enligt Odierno.

Efter någon timme fördes han till en helikopter och flögs söderut, sannolikt till Bagdad. Han var "samarbetsvillig" och "talför", enligt Ricardo Sanchez, befälhavare för de amerikanska styrkorna i Irak.

Fram till i går levde myten om Saddam Hussein. Kanske var det till och med sant att han hade rört sig i Bagdad som taxichaufför. På bondgården fanns verkligen en taxibil som amerikanerna tog i beslag.

Men myten dog i samma stund som han lät sig gripas. Då, genom att välja att leva, visade Saddam att även han bara är en människa.

Makten, arrogansen, ouppnåeligheten var borta. Kvar fanns en sliten, 66-årig man med smutsigt hår och ovårdat skägg. De svar han gav de irakiska politikerna igår, att de som firade hans fall är en "mobb" och att mordoffren i massgravarna är "tjuvar", kanske inte var arrogans eller cynism.

Mannen som levt isolerad i årtionden kanske verkligen tror det.

Saddam öppnade munnen och lät en amerikansk läkare undersöka honom. Han bekräftade sin identitet. Han var "samarbetsvillig".

 

Amerikanerna fann inga radioapparater eller annan kommunikationsutrustning på gården. Om Saddam Hussein ledde något motstånd så var det inte från den lilla bondgården. Generalmajor Odierno trodde i går att Saddam på sin höjd lett någon mindre motståndsgrupp, inga aktioner i större skala.

Han var ensam, en gammal man på flykt.

De 750 000 dollarna tycks ha varit den sista resten av Saddam Husseins makt. Mannen som helt nyligen såg sig som arabvärldens ledare var ensam med sedelbuntarna, ensammare än han själv förstod.

Enligt amerikanerna var det en medlem i en familj "nära" Saddam som tipsade om var de kunde hitta honom.

Peter Kadhammar
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet