Här ber han i bensinkön

Hav av olja – ingen bensin

Foto: tommy mardell
tid för bön Har man – som mannen på bilden – 400 bilar framför sig i kön och bensinmacken är stängd har man gott om tid att be. Folket i Bagdad har svårt att förstå hur det kommer sig att de – som bor i världens näst mest oljerika land – står helt utan drivmedel till sina bilar. "De tjyvhåller på bensinen medan vi står och väntar. På natten säljer de den till skyhöga priser på svarta marknaden", säger taxichauffören Haidar Saleh, 36.
NYHETER

BAGDAD

Hur många gånger har inte amerikanerna sagt att Irak är på rätt väg och hur många gånger har vi inte sett bilder på arga irakier som skriker och viftar med armarna.

Varför är de så arga?

Det räcker med att åka till en bensinstation i Bagdad för att få svar på den frågan.

Foto: tommy mardell
köat i dagar Taxichauffören Naim Abed, 37, skriker ut sin ilska mot de amerikanska soldaterna över att det inte finns någon bensin att köpa i Bagdad trots att landet badar i olja.

Vid infarten till Tamimstationen i centrala stan står taxichauffören Haidar Saleh, 36. Han har väntat i tre dygn på sin tur att tanka.

Han står först i kön men vet ändå inte när föreståndaren tänker lyfta på järnbommen och släppa in kunderna.

Bensinmacken saknar bensin.

Detta är ett faktum som Haidar inte kan finna sig i. Som alla irakier är han väl medveten om att deras land kunde vara ett av världens rikaste. Irak har ju världens näst största tillgångar på olja. Bara Saudiarabien har mer.

Så varför finns det ingen bensin på macken?

Haidar vet inte, men liksom alla männen i kön – det är bara män – har han sina misstankar:

– De tjyvhåller på bensinen medan vi står här och väntar. På nätterna säljer de den på svarta marknaden till skyhöga priser.

Sover i bilarna

Om detta vore sant kvarstår fortfarande faktum:

Landet som praktiskt taget flyter på olja saknar bensin. Om tillgången vore normal skulle det ju inte finnas något utrymme för en svart marknad.

– Hur ska vi kunna försörja våra familjer? skriker Haidar. Vi trodde att vi skulle få ett bättre liv utan Saddam. Men det här är värre!

Männen som står runt honom håller med.

– Jag köper mat i kebabståndet. Jag sover i bilen! Jag kan ju inte lämna min bil och gå härifrån, säger en annan taxichaufför, Naim Abed, 37.

På bensinmackarna kostar bensinen 20 dinarer litern, vilket motsvarar ungefär tio öre. På svarta marknaden kostar en liter bensin 100 dinarer.

Det är dyrt, alltför dyrt för många. Dessutom är det inte helt lätt att köpa bensin svart i Bagdad. Amerikanerna har förbjudit gatuförsäljning ur plastdunkar, vilket gör att de flesta är hänvisade till bensinmackarna oavsett om de har gott om pengar eller inte.

Den kö som Haidar Saleh står först i är 417 fordon lång. Där står några få japanska småbilar, slitna gula skolbussar av märket Bluebird, tillverkade i USA, små lastbilar och rosthögar som väcker förvåning att de alls rullar.

Kilometerköer

Ett litet köande samhälle.

I bilarna och bredvid dem på trottoaren sitter män som inrättat sina liv i väntan: en av dem läser Koranen, en annan studerar en lärobok, en tredje löser ett korsord, en fjärde läser dagstidningen. Några av de driftigaste har satt upp små stånd där de säljer bröd, äpplen och chokladkakor till andra köande.

En man har lagt pappskivor på trottoaren och ber, vänd mot Mecka.

En del står i små grupper och diskuterar, och gissa vad det är de talar om.

Varför finns det ingen bensin!

Att gå längs en kö med 417 fordon tar tid. Om fordonen i genomsnitt är fyra meter långa och luckan till den framförvarande är en meter blir kön 2 085 meter.

Om macken plötsligt får en rejäl leverans av bränsle och varje köande i genomsnitt uppehåller sig i fem minuter vid bensinpumpen och det finns fyra pumpar tar det över 500 minuter, över åtta timmar, innan den sista tanken blivit fylld.

Det är en väldigt optimistisk beräkning.

I den sista bilen, nummer 417, en sliten röd Volkswagen Samarra, sitter Haidar Daoud. Han har köat en halvtimme. Han säger att han kan köa till nio på kvällen, vilket ger honom nio timmars möjlig väntan.

Vi kan alltså redan nu konstatera att Haidar inte får någon bensin. Men det vet han inte. Och även om han visste har han inget val. Tanken är nämligen tom. Antingen väntar han här, eller också får han skjuta bilen hem.

Ironiskt nog är Haidar assisterande ingenjör på det stora al-Doraraffinaderiet i Bagdad. Där förvandlas råolja till bensin.

Han säger att raffinaderiet har kommit upp i 80 procent av förkrigs-kapaciteten, det producerar nu 75 miljoner liter bensin per dygn.

Men vart tar den vägen?

– Jag har frågat men ingen har kunnat ge mig något svar, säger Haidar.

I det nya hederliga Irak, som USA ska förvandla till en mönsterdemokrati, får personalen på al-Dora inte köpa bensin på sin arbetsplats. Därför har Haidar tagit ledigt för att åka och skaffa bränsle.

Krav på åtgärder

Dock finns det ingen bensin att köpa. Haidar skrattar. Han har bara stått här en halvtimme och kan kosta på sig ett skratt.

Låt oss återvända till början av kön. På andra sidan bensinmacken står en amerikansk pansarvagn. I tornluckan vaktar en soldat bakom en kulspruta. Han är här för att se till att freden upprätthålls och att allt går rätt till.

Nu går taxichaufförerna som väntat i dygn på bensin fram till pansarvagnen. De kräver att något görs, det här är värre än på Saddams tid, de skriker och viftar med armarna. Det är sådana bilder vi brukar se på tv: en anonym hop som bråkar och vrålar. I just det här fallet vet vi nu att de har goda skäl till att vara ursinniga.

Till en bensinmack i Bagdad står bilarna i en två kilometer lång kö. Men det finns ingen bensin – i landet som har världens näst största oljetillgångar. Irakierna har anledning att vara ursinniga, konstaterar Aftonbladets Peter Kadhammar.

Peter Kadhammar