Vickan, Jossan, Hanna, Malin...

Lasse Anrell om VM-hjältarna som fick oss att älska damfotboll

1 av 11
NYHETER

Den 12 oktober 2003 går till idrottshistorien.

Då bänkar sig 3,8 miljoner svenskar framför tv:n - för att se damfotboll.

Det är lika många tittare som Kalle Anka har på julafton. Men nu gäller det Vickan, Hanna, Jossan och Malin.

De tar VM-silver i USA, när de kommer hem blir det guld. Lasse Anrell skriver om ett lag som spelade sig in i svenska folkets hjärtan.

P lötsligt var damfotboll hetare än herrfotboll. 3,8 miljoner svenskar bänkade sig framför tv-apparaterna för att se Vickan, Hanna och de andra spela finalen mot Tyskland.

3,8 miljoner är verkligen en osannolik siffra.

En normalt viktig fotbollsmatch för herrarna brukar dra två miljoner. En viktig hockeymatch kan öka den siffran till tre miljoner för då kommer ett antal kvinnliga tittare till. Kvinnor är av tradition ganska loja i sitt tv-tittande när det gäller fotboll.

Men när Vickan, Hanna, Caroline och Malin spelade VM-final satt svenska folket i sina soffor och bet på naglarna och snuttefiltarna för här var det plötsligt ett lag som verkligen gick att ta till sina hjärtan och känna för, ett lag av profiler och artister, ett lag av tekniker och grovjobbare.

Ett lag av elva Vickan, Hanna, Caroline, Jossan och Malin.

På många sätt påminde VM i USA 2003 om VM i USA 1994.

Dels den där känslan av att allt är möjligt och att inga motståndare är för svåra för det här laget. Det är en speciell sportkänsla som infinner sig när vissa spelare på den här nivån kliver fram och visar sig vara så mycket bättre än någon väntat sig. Det kanske handlar om att växa mentalt, det kanske handlar om att ta ett ansvar, det kanske helt enkelt bara handlar om att pricka in sitt livs form och ha sitt livs bästa dagar just då.

Under VM 1994 var det Tomas Brolin som var den där känslan, som nästan förvandlades till ett slags gud på planen. Och bakom honom frigjorde det energi och kreativitet hos tidigare inte alls särskilt briljanta spelare som Kennet Andersson och Martin Dahlin. Plötsligt drogs de med i en känsla av att vara oövervinneliga.

Samma sak hände i damernas lag i USA 2003.

Victoria Svensson hade jag tidigare sett som en ganska ordinär fotbollsspelare. Duktig, lite tråkig, en spelare på en rätt stabbig svensk damfotbollsnivå. Hon var oftast bättre utan boll än med, för hennes löpningar gjorde att de andra kunde glänsa.

I VM hände något. Plötsligt gjorde hon saker jag aldrig sett henne göra tidigare, hon utmanade, hon dribblade, hon löpte med boll och hon orkade mer än hon gjort tidigare.

Hon var kort sagt i sitt livs form.

Bäst märktes det i matchen mot Kanada där hon slog den osannolikt smarta och millimeterperfekta passningen till Malin Moström. Ni minns kanske, ställningen var 0-1 och Sverige fick en frispark i mitten på Kanadas planhalva. Victoria såg " kanske såg hon inte ens utan bara anade i sitt välutbildade undermedvetna, att bakom henne sprang Malin Moström blixtsnabbt och passningen satt på Moströms fot som kunde skjuta mål.

Victoria nickade också in målet som betydde seger mot Brasilien.

Det var något oväntat. Victorias styrka har knappast varit hennes längd och spänst. Hon är bara 163 cm lång men de här dagarna nådde hon hur högt som helst.

Och hemma började tv-tittarna flockas framför apparaterna.

Hemma började VM-febern gripa nationen.

Minns ni hur det gick till? Minns ni att det inte var så enkelt som det på slutet verkade? Vägen mot erkännandet för det här laget var ganska knagglig.

21 september Hemmalaget USA och Sverige möttes i VM:s öppningsmatch.

USA var storfavoriter i hela VM och körde över Sverige i 90 minuter. De vann bara med 3-1. Men det som mest bekymrade oss var att Hanna Ljungberg - den på förhand givna svenska fixstjärnan - var en stor besvikelse.

25 september Sverige mot Nordkorea. Frida Östberg dominerade men det var Victoria Svenssons tidiga mål på Malin Anderssons fina passning som tog oss in i turneringen. 1-0.

28 september Sverige mot Nigeria. Nu stämde spelet. Svensson-Ljungberg lekte med nigerianerna. Tre mål på 25 minuter. Men vi var ändå illa ute. Om inte USA slog Nordkorea skulle Sverige blivit utslaget. Det gjorde USA " puh.

1 oktober: Kvartsfinal mot Brasilien. Nu var det allvar. Det märktes. Victoria Svensson gjorde 1-0 på ett nickmål som nog kan bli klassiskt. Hon hängde, hängde och hängde - och så nickade hon in bollen. Malin Anderssons frispark kan nog också bli ett mål som visas om 25 år " många jämförde hennes tillslag med David Beckhams - så vackert var det. Precis så vackert var det.

5 oktober Semifinal. Nu skulle Sverige möta träskspelarna i Kanada vars defensiva spelstil tråkat ut alla motståndare. Det blev en verklig rysare.

Kanada tog ledningen i 65:e minuten. Sverige kämpade och slet men ingenting hjälpte. Kanada försvarade sig så segt och duktigt. Ända tills det var elva minuter kvar och paniken var på väg. Men så inom loppet av en sekund hann de trötta kanadensiska hjärnorna inte med när Victoria tänkte lite snabbare än de andra och Malin Moström tänkte ännu snabbare. 1-1.

Och så kom segermålet i 86:e minuten.

Det var en fotbollsdröm bara det. Josefine Öqvist hade varit inne på plan i 16 minuter och knappt ens märkts. Det var ju så stort, så viktigt, så betungande. Det var ju semifinal i VM"

Målet är redan en klassiker. Victoria Svensson springer loss på högerkanten. Slår en passning in framför mål där Hanna Ljungberg missar bollen tillsammans med en kanadensisk försvarare; bakom kommer Josefine Öqvist - eller Jossan som hela Sverige skulle inse just då att hon bör kallas - och hon slår bollen mot ett helt öppet mål.

Hela Sverige håller andan.

Det var tidig morgon i Sverige och jag hade fönstren öppna och det var som om allt stannade upp i väntan på var bollen skulle ta vägen. Herregud, det var ju bara en enkel reserv, denna lilla Jossan, som slog bollen.

Så kom vrålet. Det hördes över hela min stadsdel från fönster till fönster. Jaaaaaaa. Bollen gick in via stolpen. Nära men så självklart. Sverige tog ledningen med 2-1 och äntligen var det här sköna charmiga laget i final. VM-final. Det var 45 år sen sist. Då var det Nacka och Liedholm. Nu var det Vickan, Hanna, Caroline och Malin.

För att inte tala om Jossan.

Tårarna rann och det var verkligen äkta känslor. När upplösningen kom efter så mycket nervspänningar bara rann tårarna och skratten blandades med den märkligaste gråt man sett i idrottssammanhang och Jossan hoppade och snörvlade så att hon var ett enda mänskligt underbart kaos av känslor till slut.

En hel nation smälte när hon gråtande berättade om segermålet, känslorna och om hur omtumlande det var att plötsligt som 20-åring ha tagit vägen från reservbänken till att bli den hela Sverige ville se, höra, älska.

Det var Jossans stund i livet.

12 oktober: Final. Tyskland-Sverige. Jossan petad. Hanna Ljungberg gjorde 1-0 efter 41 minuter. Ett typiskt Ljungbergmål. Tyskorna kvitterade i 46:e minuten.

Och sen gjorde de segermålet i förlängningen. De gjorde segermålet efter en mycket tveksamt dömd frispark men det spelade inte så stor roll. Tyskorna var bättre.

De orkade hålla spelet uppe under alla 96 minuter matchen varade.

Det var det hela.

Två förluster. Det började och slutade med förlust, men däremellan var det ett av svensk idrotts stora genombrott. Till slut satt hela nationen och följde dessa tjejer.

Och unga fickor hade fått nya idoler. Det hade pågått en tid, manegen var krattad, men det var först nu som alla dessa hundratusentals unga svenska fotbollstjejer fick sina egna idoler bekräftade.

Kvinnliga idrottare som det gick att relatera till.

Vickan, Hanna, Caroline, Jossan och Malin.

I stället för Ljungberg, Mellberg, Henke och Zlatan.

Damerna fick silver.

Men när de kom hem fick de guld. Det var då de insåg vilka hjältinnor de var.

De möttes redan i luften och sen fick de eskort och kortege, och i Kungsträdgården möttes de av 13 000 människor som skrek och tjoade och hyllade.

Det tog 30 år för svensk damfotboll att slå igenom. Det var varken för kort eller för långt. Det var nog ganska lagom. Damfotbollen var mogen för sitt genombrott.

Spelkvaliteten och spelarnas smarthet var tillräcklig för att bottna och inte bara bli en dagslända som damhandbollen alltid blir efter sina tv-genombrott.

Damfotbollen har spelarna och bredden.

Inte bara en massa leenden.

Därför har den en framtid.

Lasse Anrell

ARTIKELN HANDLAR OM