"Jag kände mig förnedrad av hans majestät"

Jan Malmsjö glömmer aldrig när han sjöng för kungen

Foto: lotte fernvall
Fortfarande aktuell Han var 9 år när han scendebuterade i operetten "Franzie" på Hippodromteatern i Malmö. Men Jan Malmsjö, 71, jobbar på och tänker så göra tills publiken tröttnar och säger ifrån. I kväll kan vi se honom i "Fanny och Alexander" i tv och på nyårsafton ringer han in det nya året.
NYHETER

Jan Malmsjö vaktar tiden.

Inte bara för egen del utan för hela svenska folket på nyårsafton.

Ett uppdrag han tar på stort allvar, precis som alla Bergman-roller, musikalsuccéer och sångnummer.

En av Sveriges mest kompletta artister genom tiderna har till och med en plan att förekomma själva döden.

Ursäkta att jag är sen. Vi hamnade i en oväntad kö på vägen hit...

- Det är okej eftersom du ringde och sa det. Men egentligen är jag noga med tiden. Håller jag den inte själv så har det hänt en olycka.

Det passar ju perfekt med tanke på ditt uppdrag på nyårsafton där man inte får missa tolvslaget?

- Men tv gör det. De missar. De går alltid över tolvslaget.

Det var ett roligt avslöjande?

- Ja, jag tog ju tid redan då Jarl Kulle läste och han drog också över. Det är skamligt! Tv lurar svenska folket (skratt)!

Punktlighet är viktigt för dig?

- Ja, jag är alltid i tid - punktlig. Punktlighet är en konungslig dygd. Thorsten Flinck har fått både den ena och den andra utskällningen av mig på grund av det här och han, i sin tur, har klassat mig som tidsfascist.

Och om någon kommer för sent, som jag gjorde i dag?

- Då blir jag förbannad - eller också går jag.

Varför är tiden så viktig?

- Tiden är det enda demokratiska vi har. Ja, tiden och döden. Och den som kommer för sent är en tidstjuv. Han tar ifrån mig någonting som jag inte kan få mer av.

En annan aspekt av tiden är åldrandet. Du har fyllt 71 år?

- Det är klart att jag känner av åldrandet. Men, som jag brukar säga, det spelar ingen roll för jag har haft mina "15 minutes of fame". Och att ungdomarna inte känner till mig gör mig ingenting. Det känns inte så angeläget längre, som Gunnar Hellström sa till mig en gång.

- Glöden falnar väl samtidigt som tekniken växer. Man lär sig för varje uppsättning och med varje motspelare och regissör man har.

Känner du även av åldern fysiskt?

- Ja, det är klart.

Men du pallar ändå att springa New York Marathon?

- Ja (skratt), förra året. Vi är några stycken som planerar att göra det igen nästa år med, mer kan jag inte säga. Och så har jag har börjat gå på gym för att väcka vissa muskler som behöver väckas.

Har tidsfascisten i dig gjort ett schema över vad du ska hinna med under din livstid?

- Nej, jag har egentligen gjort allt det jag velat. Jag har två roller jag hade velat göra, dels Shakespeares "Köpmannen i Venedig", dels skulle jag vilja runda av min karriär med att ännu en gång göra "Stoppa världen". Men av praktiska skäl har det inte gått.

- Däremot ska jag åka över till Skottland och titta på "A Christmas carol". De vill att jag ska spela Scrooge som Tommy Steele spelar just nu. Jag ska åka över och titta på den så får vi se.

Gösta Ekman har deklarerat att han gjort sin sista film. Hur länge orkar du jobba med skådespeleri?

- Bara Gud vet - och publiken. När de slutar vilja se mig, då är det dags. Men det finns alltid möjlighet att i en framtid göra småroller. Till exempel som Ingvar Kjellson och Bertil Norström gör i "Alice i Underlandet". Det är ju alldeles underbart. Erland Josephson brukar säga att det är så härligt att vara på teatern för den sociala gemenskapens skull. Och det stämmer. För ensamheten kan ju ta kål på en.

Vad är dina tankar om 2004?

- Jag har nästan gett upp hoppet när jag ser på världen. Jag tittar på Skandiadirektörerna, men inte bara dom. Detta är inte klokt. Att själv sitta och bestämma att jag ska ha så mycket pengar och när det inte räcker så tar man bort taket. Vad uträttar de egentligen för att få alla dessa miljoner? Och när man ser att Vicky von der Lancken ska behöva få åtta månaders fängelse, då förstår man inte lagen längre. Hon har ju betalat tillbaka allting och kunde gott ha fått samhällstjänst.

Nu är du tv-aktuell i "Fanny och Alexander" och tolvslaget. Vad ser du själv på tv?

- "C.S.I" - och så "Vita huset", så välskrivet och spännande. Den är något fabulöst.

Är det inte dags för memoarerna snart?

- De är färdiga, men de kommer aldrig ut. Titeln är "Baklänges uppför berget - splitterstänk av ett ostrukturerat liv". De kommer aldrig ut eftersom de skrevs mot bakgrund av ett outgrundligt hat mot min far.

Du har tidigare berättat att din far mycket brutal mot dig när du var barn?

- Vid ett tillfälle fick jag till och med stryk med hundpiska. Som barn glömmer man aldrig sånt. Det sitter där och värker.

Hur försonades du med honom?

- Det är en lång historia, men man blir ju själv äldre och förståelsen växer. Det var kanske mer synd om honom än det var om mig. Det var en stackars människa.

Hur har du själv varit som pappa?

- Jag har aldrig slagit mina barn, men jag har inte varit någon bra pappa. Jag lider av uppskjutarsjukan och det präglar mycket av mitt liv och det har lett till att jag inte tagit hand om mina barn som jag borde ha gjort efter skilsmässan.

- Det hade varit bättre om jag blivit dömd att göra det jag skulle, såna krav som kvinnor ställer i dag. De säger att nu är det din tur, nu får du ta hand om barnen. Men nu har jag och barnen en helt annan kontakt.

Hur länge vill du ringa in det nya året?

- För både Margaretha Krook och Jarl Kulle kom döden emellan och nu säger de till mig att nu är du 71 år och det är dags att dö.

En aningen makaber form av humor?

- Ja, men jag är inte så känslig.

Skrämmer döden dig?

- Nej, bara det går snabbt och jag slipper att lida. Att upprätthålla ett liv när man blivit en vegetabilier, det är det ingen mening med. Vi har pratat om det där, jag och min hustru Marie, men hon vill inte hjälpa till.

- Där kommer lagen in igen. Mänsklighet kan inte finnas i bokstaven. I Holland finns det ju dödshjälp. Men jag har inte lagt upp någon tydlig plan, vi har bara berört det. Döden är ju en nära bekant när man kommit upp i den ålder jag är i nu. Ernst-Hugo Järegård blev aldrig 70. Jag är äldre än Douglas Håge blev, äldre än Max Hansen och Åke Söderblom blev. Och Thor Modéen, som såg gammal ut, han blev ju bara 50.

Hur minns du arbetet med "Fanny och Alexander"?

- Jag dubbelarbetade. Dels stod jag på scenen och gjorde "Hör de spelar vår sång" - en tre timmar lång föreställning - och sedan skulle man varva ner för att sedan gå upp sex på morgonen nästa dag och filma. När filmteamet tog helg på fredagarna hade jag en fredagsföreställning, två lördagsföreställningar och en söndagsmatiné som väntade.

- Det var hårda bandage, men någon månad klarar man det. Fast det var en rolig tid. Den bästa kritik jag fått var när Bertil Guve, som spelade Alexander, sa att det svåraste i filmen var att tycka illa om Jan Malmsjö.

Du har tidigare talat om recensioner och förnedring?

- Ja, förnedring - ditt namn är teater. Men det går också att vända på det, teater - ditt namn är förnedring (skratt). I ett och ett halvt år bar jag med mig att jag i en DN-recension av Ibsens "Gengångare" kallats för "Farbror Gredelin". Jag slängde tidningen åt helvete när jag läste det. Men alla hanterar förnedring på olika sätt. Man kan också göra som Owe Thörnqvist och klippa till. Ibland önskar man att man gjort det själv.

Vilken är den värsta förnedring du varit med om?

- Den största förnedringen jag har upplevt, som det känns, var hans majestät konungens sätt att bete sig vid förra årets Polarprisutdelning. Där satt han på första raden och jag kom in på scenen som inbjuden för att sjunga som en hyllning till Stikkan Anderson som instiftade priset. När jag kommer in tar kungen upp någonting och sitter och läser i stället för att titta på mig. Det enda jag såg av honom var hans hjässa.

- Det är höjden av förnedring. Hade det varit för 20 år sedan när jag var lite mera sprallig hade jag slagit av orkestern och gått ner på knä och frågat: "Ursäkta, stör jag ers majestät?" Men det är höjden av förnedring när någon låtsas att man inte finns. Jag kan acceptera att han inte tycker om mig, det kanske han inte gör och det är okej. Eller att han är utled på mig eftersom jag varit med i alla sammanhang i 30 års tid. Men han är där för att sköta sitt arbete, för att representera, och det får han betalt för i form av sitt apanage som jag antar att jag är med och betalar. Då är detta höjden av förnedring.

Finns det något gammalt agg mellan er?

- Nej, det här var bara en obehaglig upplevelse för mig. Jag har burit på det här så länge och det är så skönt att bli av med det nu.

- Men tacka vet jag kronprinsessan Victoria. Och prinsessan Lilian" Hon gav mig en av sina bästa historier - men jag använder den bara vid speciella tillfällen.

Så tycker jag om

Det här är mitt liv

Dan Panas

ARTIKELN HANDLAR OM