En av de riktigt stora har gått vidare

Aftonbladets Bosse Sandström minns Hasse Ekman

Foto: Ragnhild Haarstad /SCANPIX
Skådespelaren och regissören Hasse Ekman, Fuengirola i Spanien, har avlidit 88 år gammal. Han var en av svensk films mest produktiva regissörer med 41 filmer. Som skådespelare deltog han i 51 filmer. Bilden togs 1972.
NYHETER

Hasse Ekman är död och och så har ytterligare en av de riktigt stora inom svensk film gått vidare. Men hans filmer finns kvar. Till glädje för generationer av svenska tv-tittare för Hasse Ekman var en så begåvad och nydanande och framgångsrik filmskapare.

Ändå fanns där ett tvivel hos honom.

I sin memoarbok ”Den vackra ankungen” (1955) beskriver han sig själv:

”Jag är en olycksalig produkt av borgerlighet och konstnärsglöd, skeppsbroadel och zigenarblod; av lathet och ambition, ytlighet och genialitet, klokhet och dårskap, måttfullhet och storhetsvansinne. Resultatet har blivit en framgångsrik medelmåtta - utan djup och originalitet. Låt gå för en ovanligt framgångsrik medelmåtta”.

Ord av insikt eller osäkerhet?

Skrev bok som 17-åring

Redan som sjuttonåring skrev han en bok med titeln ”Hur ska det gå med mig?”.

En osäker titel men han var ju son till ”den store Gösta Ekman”, och det är inte alltid så lätt att bli jämförd med legender.

Ändå var han själv så brådmogen och framgångsrik från allra första stund. Han gillade idrott och satsade på spjut och blev förstås skolungdomsmästare.

Han drömde om att bli författare. Kanske för att inte bli jämförd med pappan. Och redan som tonåring fick han skriva artiklar och kåserier i de stora tidningarna.

Som tjugoåring spelade han mot pappa Gösta och Ingrid Bergman i ”Intermezzo”.

Och fick beröm.

Åkte till Hollywood

Som nittonåring hade han åkt till Hollywood. Mest för att få träffa Tutta Rolf som han varit kär i sedan han var fjorton. Men eftersom hon träffat en annan fick han tid över att se filmstadens stora elefanter dansa.

Här hemma skrev han manus till tre filmer innan han som 24-åring skrev och regisserade sin första film, ”Med dej i mina armar”. Av många fortfarande ansedd som den bästa svenska musikfilmen.

1941 kom sen det stora genombrottet med ”Den första divisionen, ansedd som den första svenska filmen, som tog kriget på allvar.

”Ung, vacker och rik”

Hasse Ekman var ”ung, vacker och rik”. Åtminstone tjänade han mycket pengar. Han var en medelpunkt i ”det Stockholm som syntes”. Han omgav sig och gifte sig med vackra kvinnor och syntes på inneställena Cecil och Riche iklädd pastellfärgade kostymer med rakbladsvassa byxveck.

Han var kvick och elegant, ironisk och cyniskt spirituell. Hans utstrålning låg exakt i tiden, en världsvan mondän dandy, en roll han också spelade i många filmer.

Men det var ett epitet som Birgit Tengroth kommenterat så här:

- I så fall en dandy med hårda nävar som är svensk films hårdaste jobbare.

Hans första fru Agneta Wrangel har också berättat hur de satt i en droska och läste recensionerna av ”Den första divisionen”.

Hur de satt där med tårar av lycka. Han hade lyckats.

Varpå Hasse Ekman torkar tårarna och viker ihop tidningarna och tittar på sin fru och sin klocka och säger:

- Det var det det. I morgon börjar jag skriva på ett nytt manus.

Naturalism i skådespeleriet

Hasse Ekman kunde skriva. Men han var också en utmärkt skådespelare som introducerade ett nytt sätt att agera, en sorts naturalism i skådespeleriet.

- Han var en enastående regissör men också en av våra främsta skådespelare, har Ingmar Bergman sagt och han hade honom också med i tre filmer. I Fängelse, Törst och Gycklarnas afton.

Det är sant att de var rivaler men aldrig fiender, som ryktet sa.

– Tvärtom, våra relationer präglades av vänskap och ömsesidig respekt, har båda omvittnat.

Men medan den tre år yngre Bergman i början hade det svårt i portgången på fyrtiotalet så gjorde Hasse Ekman nu sina bästa filmer. Filmer som ”Det kungliga patrasket”, 1945, ”Medan porten var stängd” (1946), ”Banketten” (1948), ”Flickan på tredje raden” (1949). 1950 kom mästerverket ”Flicka och hyacinter”. Av både honom själv och andra ansedd som hans bästa film.’

Filmer som växelbruk

Hasse Ekman gjorde länge filmer som ett slags växelbruk. En publikvänd film som drog in pengar, men inte alltid behagade kritikerna lika mycket. Och sen en film där han tog lite risker och som hyllades av kritikerna.

Flicka och hyacinter hyllades av alla kritiker som ett mästerverk, varpå någon tillade, ”i Bergmanklass”. Ord som säger något om konkurrensen mellan de båda. En konkurrens som Hasse Ekman själv kommenterat så här.

-Den var stimulerande. Men till slut gav jag mer eller mindre upp. Inte på grund av kritikerna. Utan för att Ingmar blev så förödande bra. S efter ”Sommarnattens leende” (1953) skickade jag ett gratulationsbrev och meddelade att nu gav jag definitivt upp.

Nu övergav han de mer ambitiösa projekten och det blev en rad filmkomedier, ofta med Sickan Carlsson.

I början av 1960-talet hade tv halverat bio-publiken, samtidigt som en rad nya filmskapare dykt upp. Nu började publiken svika hans komedier.

Bara 49 år gammal gör han sin sista film och säljer sin stora konstsamling och flyttar till Spanien.

Revyer med Kar de Mumma och Povel Ramel

I tio år till arbetar han sporadiskt här hemma. Gör revyer med Kar de Mumma och Povel Ramel och regisserar även pjäser på privatteatrarna i Stockholm innan han drar sig tillbaka för gott

-Det var som att få kränga av sig en tung päls, sa han och ville inte ge några intervjuer.

Och det blev lite tyst kring honom.

Men han skulle få uppleva sin renässans. Medan femtiotalsfilmerna glömdes bort växte sig minnet kring hans lysande fyrtiotal allt starkare.

Nya generationer fick se hans gamla filmer i tv eller på filmfestivaler. Och när han flanerade på Stockholms gator under sina sommarbesök fick han uppleva hur unga flickor kom fram och gav honom en ros och tackade honom för filmerna.

Aftonbladet instämmer.

Tack, Hasse Ekman.

Bosse Sandström

ARTIKELN HANDLAR OM