”Jag bidrar till nån slags renhållning”

Åklagaren Christer van der Kwast om Skandia, frestelser och hot

Foto: BJÖRN TILLY
MUTÅKLAGARE INSPIRERAD AV JAPAN Mut-åklagare Christer van der Kwast har själv medverkat vid inredningen av sitt stora kontor. Den svala japanska stilen fastnade han för under en märkvärdig utredning då en svensk medborgare, ursprungligen från Iran, misstänktes för mord på en japansk kvinna. En del av utredningen skötte den svenske åklagaren från Japan tillsammans med en lokal åklagare.
NYHETER

Han är mutåklagaren som stoppade två korruptions-misstänkta Skandiachefer i häktesceller.

Han fick Thomas Quick dömd för åtta mord.

För det har Christer van der Kwast kallats skicklig och modig.

Men också obegåvad och publicitetsgalen.

Golven i det stora kontoret mitt i Stockholm är täckta av ljusa sisalmattor som överåklagaren ber mig att inte smutsa ner.

Han har själv valt inredningen, japanskt sval.

På väggen hänger en färgglad samuraj, redo för strid.

Vad driver dig?

– Jag vill ju göra ett gott jobb, en slags tillfredsställelse att få en lite bättre balans i samhället. Man bidrar till någon slags renhållning som jag tror alla mår bra av.

Vad är du bra på?

– Man får ju egentligen inte tycka att man är bra på något, det är en sträng tradition.

Kom igen nu.

– Jag är ganska rask och har lätt att fatta beslut, det kan jag nog säga. Ganska engagerad också, trots alla år i branschen, men det beror på att jag letar upp områden som intresserar mig.

Att anhålla Skandiacheferna är något av en historisk händelse. Varför anhålls inte näringslivstoppar oftare?

– Det vet jag inte.

Många tappade hakan.

– Ja, varför det, frågar jag. Fast jag förstår vad du menar.

Vad tror du?

– Det som gäller för de vanliga kriminella gäller ju inte riktigt i praktiken för väletablerade människor. Fortsatt brottslig verksamhet är lite kategoribetonat. En hustruplågare som springer ut och plågar hustrun stup i kvarten är ju rätt uppenbart, men en ekobrottsling som begår en viss typ av brott igen, där har domstolarna en viss obenägenhet att se saken på samma sätt. Sedan gäller ju frågan som är det mest aktuella i de här ekomålen som häktningsgrund; att misstänkta i något skede kan försvåra utredningen, prata ihop sig, att bevis måste skaffas och så där.

Hur tänkte du före beslutet?

– Jag har svårt att se att mitt ansvar sträcker sig längre än att det finns saklig grund för åtgärderna. Om man ska ge någon substans inför likhet inför lagen så är det väl här, om man ska vara någorlunda systemtrogen.

Var det ett svårt beslut?

– Nej, inte i teknisk mening, inte svårare än andra beslut. Men följderna, medias tryck, blir ju svårare att hantera än normalt.

Varför valde du juristutbildningen?

– Jag har fallit långt från trädet, kommer från en musikerfamilj, kompakt med yrkesmusiker. Farmor, farfar, far. Pappa var altviolinist på Kungliga Operan. Jag är uppvuxen i den teatrala miljön. Som de allra flesta var jag ganska vilsen i yrkesvalet, visste inte riktigt vad jag skulle bli.

Varför blev du åklagare?

– Av en tillfällighet blev det juristlinjen, sedan tingssittning. Tidigt fann jag åklagarjobbet väldigt fritt och med stort eget ansvar.

Vad tycker du om ditt jobb?

– Det är ju konstigt att säga att det är trevligt, för det är det ju inte, men intressant. Den negativa sidan gör att man får en lite dyster människosyn om man har läggning för det.

Varför blir vissa kriminella?

– Med åren har jag blivit mer förstående inför tillfälligheterna som gör människor kriminella. Det behövs inte stora förskjutningar i livets omständigheter. Det är mycket stundens ingivelse, provokationer, olyckor. Många hyggliga människor begår brott, framför allt inom korruptionsbranschen. De är helt omedvetna om gränserna och lever i tron att de är helt hederliga medborgare när de kanske i själva verket låter sig smörjas på ett sätt som är direkt kriminellt.

Hur utbrett är korruption i Sverige?

– I Sverige har man sovit i godan ro. Det är mycket mer utbrett än de ärenden vi har tittat på. Det är svårt att komma in och få material. Men bara under det här halvåret vi har funnits har jag märkt att på grund av uppmärksamheten får vi också in information. Folk vänder sig faktiskt till oss. Vi kan titta på saker nu som vi tidigare inte har haft möjlighet till.

Varför har inte korruptionsenheten funnits

förrän nu?

– Därför att ingen har tänkt på de här frågorna. Man har haft uppfattningen att korruption inte har varit ett problem i Sverige. Det har berört andra. Det är lite underligt för vi har ju varit verksamma i många årtionden på den stora internationella marknaden med våra stora svenska företag. Den offentliga verksamheten har med tiden blivit alltmer lik den affärsmässiga, man bolagiserar kommunala aktiviteter, även staten bedriver affärsverksamhet på olika sätt. Förutsättningarna har blivit mer likartade.

Hur svårutrett är korruption?

– Mycket. Man ska följa pengarna runt världen, i vilken ficka de har hamnat. Det är extremt svårt.

Vad gör du med choklad-askarna som skickas till dig vid jul?

– De kan man acceptera, alla på enheten kan ju få del av dem. Men personliga gåvor kan jag inte ta emot.

Varför vill du införa den amerikanska principen att ge strafflindring till brottslingar som skvallrar?

– Inte i direkt överförbar form. Men jag tycker att tiden känns mogen att fundera på om det är möjligt att i svensk rättsmiljö få några inslag av den här arten. Är man samarbetsvillig och lägger upp sakomständigheter som visar sig stämma kan man ha en fördel av det när det gäller de brott man själv har begått.

Vilken typ av påtryckningar, hot har du utsatts för?

– Mindre än vad jag egentligen har anledning att förvänta mig, och inte i närheten av vad utländska kollegor kan råka ut för. Italienska och amerikanska åklagare kan bli skjutna eller sprängda i luften. Visst har det förekommit ett och annat hot, någon gång har jag haft polisbevakning och eskort.

I Skandiautredningen?

– Nej, hur skulle det se ut?

Hur är kvaliteten på svenska åklagare?

– Allt bättre.

Hur ska en bra åklagare arbeta?

– En grundetik måste du ha, att aldrig fuska. Det är en dödssynd. Frestelser har man alltid, man kan välja att bortse från bevisning, eller hur mycket man ska utreda vissa saker, det är ju hela tiden en avvägning. Men de ska förbaske mig övervinnas.

Hur beter sig dina kompisar mot dig?

– Jag är lite kinkig. Privatlivet vållar mig vissa bekymmer. Dels är alla extremt intresserade av att höra roliga historier från rättslivets utmarker, har man mycket uppmärksammade mål är man mycket gångbar av det skälet. Samtidigt kan man komma in i miljöer där alla tystnar, det har hänt mig. Om det är folk från affärslivet kan tystnaden lägra sig. Man känner sig obekväm i min närvaro.

Vad gör du om din bästa kompis sysslar med

skumma saker?

– Jag vet uppriktigt sagt inte. Att inte skvallra är djupt rotat, det gör man inte.

Vad är det mest brottsliga du har gjort?

– Det är så litet så det är fånigt att ens prata om. Kört för fort har jag väl gjort.

Gör du det?

– ...Ja, det gör jag nog ibland.

Vad är ditt intryck av massmördaren Thomas Quick?

– Det är en person jag har haft att göra med i nästan tio år, en oerhört komplicerad person. För utomstående är det oerhört svårt att värdera vad han säger, vad han gör, eftersom det är en så främmande värld för alla som inte befinner sig där. Han är diagnostiserad som psykiskt sjuk och sitter på Säter.

Hur var det att jobba med utredningen?

– Många som var engagerade i det här fallet blev psykiskt utmattade, några gick alldeles över styr och fick byta verksamhet. Vissa typer av psykiska sjukdomar, om man är nära dem länge, har en tendens att förskjuta ens egna gränser på något egendomligt sätt. Vissa av dem som är psykiskt sjuka har en tendens att förskjuta gränserna för dem som de pratar med också. Det får man vara väldigt vaksam på i en utredningssituation. Man måste acceptera att samverka med den person man hör, det är en förutsättning för att få ett förhörsresultat. Det innebär en slags acceptans på ytan och det påverkar människor olika. En del klarar inte av det.

Hur gjorde du?

– Jag drog mig undan och begränsade mina kontakter för att hålla mig objektiv i bedömningen. Men för utredningsmännen som satt nära och malde timme efter timme var det en uppenbar risknivå. Ibland var det nödvändigt med debriefingövningar.

Hur säker är du på att Quick har begått morden?

– Jag är aldrig säker på att någon i egentlig mening har begått något brott på annan grund än att bevisningen är tillräckligt stark för det jag påstår. Jag har ingen tillgång till sanningen som andra inte har.

Vad tror du?

– Jag tror på den bevisning jag presenterar ända tills någon visar att det är fel. Jag tror på att det är riktigt dömt i domstolen, att den bevisning som har presenterats har hållit måttet. Jag har ingen anledning att tro att det är fel. Sex domstolar i åtta mordfall har tyckt att det har varit okej.

Vad tycker du om kritiken domarna väckt?

– Jag skulle vara lyckligare om den var sakligt grundad. Det här kräver en enorm detaljkunskap.

Varför är Jan Guillou så kritisk?

– Jag vet inte, ännu mindre begriper jag varför han måste vara personligt oförskämd.

Vad tycker du om honom?

– Jag tycker ingenting mer än att han skrivit nöjsamma böcker ibland. Jag har aldrig träffat honom men har intryck av att det är en begåvad och rapp karl som tar lite enkla vägar numera.

Vad tycker du om mediebilden av dig själv?

– Man mäts i värdet av sina fiender och eftersom Jan Guillou anses vara så stor så får väl jag ta det som ett plus att han tycker mig värdig att hacka på.

Maria Trägårdh