- Vi pratade om bärs och brudar

Så höll äventyrarna humöret uppe under glaciärdramat

NYHETER

LONGYEARBYEN, Svalbard

I dimman såg David Andersson sina vänner försvinna ut över en kant på glaciären.

- Jag trodde de föll ner i en spricka, att vi var riktigt illa ute.

Foto: björn lindahl
tillbaka hos familjen Gudrun och Pege kramar om sonen David, 24. Natten till i går landade de på Svalbard. Gudrun hade sedan tidigare planerat en resa till Svalbard över helgen. "Det var det jag tänkte på i tältet medan vi väntade på räddningen. Att mamma skulle hämtas på flyget. Jag låg och hoppades att någon kamrat i studentkorridoren skulle ta hand om henne", säger David.

Norrmannen Vegard Haukeland, 22, slog en axel ur led när han föll med snöskotern åtta meter utför stupet.

Anders Bennitz, 24, från Luleå, föll sex meter men klarade sig oskadd.

De andra två, David Andersson, 24, från Vänersborg och Kristian Holm, 27, från Oslo, hann hoppa innan skotrarna gick över kanten.

Det var ingen glaciärspricka de mött utan ett åtta meter djupt, nästan lodrätt stup.

Strax före lunch i måndags lämnade de fyra Longyearbyen på Svalbard för att nå Spetsbergens högsta topp: Newtontoppen, 1 717 meter högt. Högst upp på den 40 kvadratkilometer stora glaciären Lomonsosvfonna, på 1 255 meter, kom ovädret.

Körde ut för stupet

- Vi såg 20 meter, högst, säger Vegard Haukeland med armen i en mitella.

Det var då de kom fel. De hamnade på glaciärens östsida, ett extremt svårnavigerat område med djupa glaciärsprickror och branter.

- Jag och David körde första skotern. Så såg jag kanten, skotern började glida och gick inte att styra. Då skrek jag hoppa till David, säger Anders Bennitz.

David hoppade. Anders Bennitz hann inte utan följde med utöver stupet.

- Men jag föll av skotern innan den landade. När jag tittade upp såg jag hur Vegard föll över stupet på sin skoter, rullade runt och fick sin smäll i axeln. Sekunden därefter for också Kristians skoter genom luften, utan Kristian på, han hade hunnit hoppa. Den föll riktigt nära Vegard.

Ransonerade maten

De insåg att de var i en nödsituation och beslöt att aktivera nödsignalsändaren.

- Vi började ransonera maten redan första dagen. Vi sov mycket och pratade om den lokala puben i byn, bärs och brudar, säger David Andersson.

- Om vi var rädda? Inte väldigt.

Natten till i går, efter 60 timmar i ett nödläger på glaciären, nådde räddningen fram.

- Mamma brukar säga att jag aldrig ler. Men när räddningen kom, då log jag - bredare än någon gång förr, säger David Andersson.

Petter Ovander